Lag & rätt på Internet

1. Om den här sidan

Den här sidan handlar om ett område som ibland benämns internetjuridik och ibland IT-rätt, och som omfattar alla de juridiska problem som uppstår i samband med Internet och framförallt hemsidor. Jag kommer ständigt i kontakt med alla de juridiska problem som finns på nätet och hoppas kunna vägleda er åtminstone en bit på vägen. För den som vill veta mer finns sedan länkar till relevanta områden längst ner på sidan.

Du hittar också en sida om de lagar som rör e-handeln och marknadsföringen på Internet. Den sidan heter "Lagstiftningen" och finns under rubriken "E-handel" i vänstermenyn. Läs mer >

På sektionen Mediesamhället hittar du Regler för medierna, som handlar om våra grundlagar.

Sidan Creative Commons handlar i sin tur om nya sätt att licensskydda sitt material på nätet. Läs mer >

2. Allmänt om lagstiftningen

Lagstiftningen på Internet har minst två olika aspekter:

• Hur undviker man att bryta mot de lagar och regler som finns?
• Hur skyddar man sitt material från personer som bryter mot lagstiftningen?

Frågeställningarna är naturligtvis extra viktiga för alla som arbetar professionellt med texter och bilder, t.ex på ett företags, en förenings eller en myndighets hemsida. Att göra sig skyldig till lagbrott kan bli en dyr affär och osäkerheten kring lagstiftningen kan skapa onödig oro.

Men även privatpersoner har goda skäl att känna till lagstiftningen. Det finns idag många företag som livnär sig på att spåra upp och fälla dem som bryter mot lagarna och även om böterna är blygsamma, kommer rättegångskostnaderna att bli enorma.

Enligt 17 kapitlet i Upphovsrättslagen kan man dömas till böter eller fängelse i högst två år, men det är inte ovanligt att böterna blir 10.000 kronor och rättegångskostnaderna uppemot 1 miljon... Förlorar man målet blir man nämligen också skyldig att betala rättegångskostnaderna.

Internet omfattas av precis samma lagar som all annan media. En hemsida och dess innehåll styrs enligt följande:

• Själva hemsidan omfattas av Marknadsföringslagen
• Firmanamn omfattas av Firmalagen
• Logotyperna regleras av Varumärkeslagen
• Texter och bilder regleras av Upphovsrättslagen
• Fotografier på nu levande personer omfattas av Personuppgiftslagen

Dessutom finns ett antal nationella och internationella lagar som kan tas till i specialfall. Digitaliseringen i datorsammanhang innebär också ofta att olika verk kombineras. Man pratar då om att kombinationsverket är skyddat.

Med det menar man att den enskilda texten och de olika bilderna i en multimediaframställning (eller liknande) inte är skyddade var för sig, utan att allt detta tillsammans är det. Det är emellertid inte alltid lätt att exakt säga vilken lag som skulle kunna tillämpas. Jurister tolkar saker och ting olika och det finns tyvärr väldigt få rättsfall att studera. De flesta fall har nämligen hittills lett till förlikning, dvs parterna har kommit överens utan att dra saken inför domstol.

I den här texten kommer jag att koncentrera mig på Upphovsrätten, som är den viktigaste principen för gemene man. Den ger också en god inblick i hur lagstiftningen fungerar och vad man får och inte får göra.

3. Upphovsrätten

Oavsett i vilken form ett verk finns är det upphovsmannen som har rätten till det. Detta är den grundläggande innebörden i Upphovsrättslagen. Lagen ger ett grundläggande skydd för allt som skapats av människor. Upphovsrätten träder automatiskt i kraft så snart verket har skapats och behöver inte registreras hos någon myndighet. Detta gäller även det material som finns på Internet. För att något skall vara upphovsrättsligt skyddat, måste emellertid några förutsättningar vara uppfyllda:

• Det skall vara frågan om ett konstnärligt verk
• Verket måste vara tillräckligt originellt, dvs uppnå verkshöjd

Här finns naturligtvis utrymme för tolkningar, för vad menas med ett "konstnärligt verk" eller att det skall vara "tillräckligt originellt"? Några exakta gränsdragningar går inte att göra här. En bestämning av ett specifikt fall måste ske i domstol. Lagstiftningen ger oss emellertid viss vägledning:

Till konstnärliga verk räknas i princip allt som skapats, såsom skönlitterära texter, bilder, musik, fotografier, målningar, noter, datorprogram, videor, skulpturer, föredrag, predikningar, tal, handböcker, kartor, ritningar, facklitteratur, brukskonst, byggnader, filmer, reportage, teaterföreställningar, översättningar, osv.

För allt annat som skapats gäller att det är skyddat av Upphovsrättslagen om det uppnått verkshöjd. Till gränsfallen hör t.ex teckensnitt, jinglar och reklamsnuttar, reklambanners, en hemsidas layout, javascripts, korta dikter och rim, liksom förvanskningar av originalverk och metakonst.

För att något skall uppnå verkshöjd krävs att det är originellt. Det får inte finnas någon risk för dubbelskapande, dvs att någon annan kommer på samma sak. Kan två personer, oberoende av varandra, komma på samma sak uppnår inte verket verkshöjd. En bedömning får här göras från fall till fall och av en domstol.

Däremot ställs det inga krav på kvaliteten hos verket. Faktainnehållet och idéerna bakom verket kan heller aldrig skyddas. Det betyder att man får referera innehållet i en text eller bild på en sajt.

Man får också beskriva hur bilden eller sidan ser ut, eftersom det bara är själva utförandet som är skyddat. Därför kopierar många layouten på andras hemsidor i förhoppningen om att det är just idén bakom layouten som kopieras och inte själva hemsidan. Vad som är vad är vad jag vet ännu inte prövat i Sverige.

Det behöver inte ens finnas uppgifter om vem som gjort verket eller vem som äger upphovsrätten, för att lagen skall gälla. Det spelar inte heller någon roll var eller på vilket språk verket har skapats.

Den som bryter mot lagen undkommer inte heller genom att placera det stulna på en server i utlandet. Lagstiftningen ser nämligen till vem sidan vänder sig till, vilken som är målgruppen, snarare än var den ligger. Det finns flera fall där svenskar blivit dömda trots att materialet legat på datorer i Asien eller Amerika.

Skall man använda copyrightmärkninen, alltså ©-tecknet? Det behövs inte, men det gör det lättare att hävda att man är upphovsman och har rätten till verket.

Alla kan göra misstag. Ett känt möbelföretag gjorde för några år sedan en katalog över sina produkter. På en av bilderna syntes en soffgrupp och i bakgrunden hängde en tavla av en känd konstnär. Konstnären läste av en händelse katalogen, såg sin bild och stämde möbelföretaget för olaglig kopiering och intrång i upphovsrätten. Domstolen gav konstnären rätt och möbelföretaget tvingades betala ett större skadestånd.

Alla som vill använda ett upphovsrättsligt skyddat verk måste således ha tillstånd från upphovsmannen. Men vem äger rätten till verket? Här måste man skilja mellan två olika rättigheter:

• Ideell upphovsrätt: rätten att få sitt namn angivet i samband med verket, samt rätten att slippa se sitt verk kränkt eller förvanskat.
• Ekonomisk upphovsrätt: rätten att få betalt för sitt verk.

Den ideella rätten har man alltid till sitt verk och denna kan man inte avsäga sig. Den ekonomiska rätten innebär att man kan sälja upphovsrätten till verket och därmed ge någon annan tillstånd att använda och kopiera verket. Den ekonomiska rätten väger som regel tyngre än den ideella. När det gäller citering är det dock den ideella upphovsrätten, alltså vem som gjort verket, som skall anges.

Innan du lägger upp någon annans bild eller text på webben måste du alltså ha tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. Det innebär att han, hon eller de går med på att du kopierar verket. Jag har t.ex gjort så med alla de texter och bilder jag använt mig av på Jonas Webresurs.

4. Undantag från upphovsrätten

Det finns några allmänna undantag från upphovsrätten, som man bör känna till:

Kopieringsrätten

Det är tillåtet att kopiera ett verk för eget bruk och använda det inom den närmaste bekantskapskretsen (c:a 5 personer).

Du kan även kopiera ur en bok och ha för att göra anteckningar i, om du inte vill kladda i originalet. Du får även kopiera texter och bilder och lägga dem i din dator, men du får inte använda det på din hemsida eller på annat sätt göra det tillgängligt för andra.

Många frågar mig om vad som gäller för musik. Man får t.ex ladda hem musik från nätet och bränna en egen CD. Skivan får man kopiera och dela ut till sina närmaste vänner, vilket innebär c:a 5 exemplar. Man får också spela skivan på en fest. Däremot får man inte lägga upp musiken på sin hemsida och inte heller sälja skivan till andra.

Den 1 juli 2005 skärptes kopieringsrätten, vilket du kan läsa i min krönika, Nya lagar och regler 1 juli. Man får numera inte kopiera material som är olagligt, inte ens för eget bruk.

Med den nya lagen blir det också i stort sett olagligt att dela musik över internet, via s.k fildelningsprogram. Undantag finns, t.ex om man betalar för musiken eller om den är lagligt kopierad. Men man har numera ett personligt ansvar som innebär att man inte kan skylla ifrån sig om man åker fast.

Man får ladda hem musik till sin egen dator så länge den är laglig. På en arbetsplats måste man i detta fallet ha en egen dator eller en dator som delas av ett fåtal. På skolor och andra ställen där datorer och nätverk nyttjas av många blir detta en bedömningsfråga. Det finns ännu inget eller för få rättsliga fall att utgå från.

Citaträtten

Enligt 22 § i Upphovsrättslagen får "var och en citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet". Du får alltså citera en text, men då måste du vara noga med att återge den exakt så som den är skriven. Du får alltså inte välja ut vissa ord ur en text.

När man citerar måste citatet ingå i ett sammanhang och får alltså inte stå på egna ben. Man kan inte lägga upp ett eget mp3-arkiv och hänvisa till citaträtten. Däremot får man (förmodligen) lägga in en musiksnutt för att ge prov på en viss artists sångteknik, till en text man skrivit om artisten.

Att det är ett citat måste framgå, t.ex genom att man använder citationstecken (") och indrag (t. ex <BLOCKQUOTE>-elementet). Du får inte ändra textens sammanhang och bara välja ut vissa meningar, men du får hoppa över meningar som inte är relevanta; använd då (...)-markeringar för att visa var du utelämnat text. Om du citerar måste du också vara noga med att ange källan, t. ex författare, titel, utgivningsår, sidnummer. För texter som är hämtade från en hemsida skall fullständig adress anges, samt datumet då texten kopierades.

Visningsrätten

Man får visa ett verk på en overhead eller diabild, så länge detta inte strider mot Upphovsrättslagen eller innebär kopiering. Det betyder att en lärare får kopiera ett foto eller en karta och visa för klassen. Däremot får man normalt inte visa en hel film och inte heller spela upp ett radioprogram, såvida inte den som har upphovsrätten tillfrågats eller ersatts ekonomiskt.

Återgivningsrätten

Man får återge ett konstverk i anslutning till en text om man gör det i ett vetenskapligt eller kritiskt sammanhang. Man får också avbilda byggnader och skulpturer om dessa finns placerade utomhus.

Allmänna handlingar

Man skiljer mellan handlingar som är inlämnade till en myndighet och handlingar som är producerade av en myndighet. Det finns också två olika lagar, en som gäller före 1973 och en som gäller från och med 1973.

Till allmänna handlingar räknas domar, beslut, remissyttranden, kungörelser, förslag, protokoll, tidskrifter, handböcker, m.m. Kommunerna i Sverige ser olika på cookie-filerna i datorn. Vissa kommuner lämnar ut dem som en allmän handling, medan andra inte gör det.

En handling som är allmän är inte upphovsrättsligt skyddad, vilket betyder att man får kopiera den utan tillstånd. Det är dock svårare att säga vad som är allmänna handlingar och vad som inte är det. I fall där upphovsrättsskyddet är aktiverat gäller dock offentlighetsprincipen, som innebär att man har rätt att läsa handlingen.

Frivilliga undantag

En upphovsman kan frivilligt avsäga sig upphovsrätten och då är det tillåtet att kopiera verket och sprida det fritt. FAQ-filer får t.ex normalt distribueras fritt.

Licensavtalet

Kopieringsrätten gäller inte datorprogram. För datorprogram gäller i stället licensavtalet, som reglerar om du får en kopia eller ej. Licensavtal finns för alla program, inklusive shareware och freeware, och säger normalt att man bara får använda ett exemplar av ett program. Kopierar du ett program har du ju två exemplar, vilket är ett för mycket. Du får i vissa fall ta en säkerhetskopia av programmet, men du får inte använda den förrän originalet har förstörts.

Det är också viktigt att veta att man är bunden av licensavtalet så fort man använder programmet, oavsett om man läst avtalstexten eller ej. Det hjälper alltså inte att skylla på sin okunskap. Flera företag har blivit dömda för olovlig kopiering i Sverige, men då har det gällt organiserad kopiering, t.ex av programmen som används på de anställdas datorer. Du som anställd kan emellertid bli av med ditt jobb eller bli avstängd från datorundervisningen på din skola, om du inte följer de avtal du lovat följa.

Upphovsrättslagen innehåller ingen information om vad ett datorprogram är. Man brukar därför hänvisa till FN-organet WIPO (World Intellectual Property Organization), som säger att ett datorprogram är: "En uppsättning instruktioner som, när de körs i datorn, kan få den att utföra vissa, bestämda saker."

Den engelska texten är lika vidöppen för tolkningar som min svenska översättning. Man brukar dock säga att ett program är något som får datorn att göra något på egen hand. HTML-koden kan inte åstadkomma detta, medan avancerade scripts, applets och applikationer kan det. Stilmallar, databaser och kalkylark är gränsfall.

Bonusavtalet

Detta är ett avtal som ger lärare i olika skolor rätt att kopiera offentliggjorda verk och distribuera dem till sina elever. Man har tillstånd att kopiera 15% av en bok, dock som mest 15 sidor. För andra verk gäller lite andra regler, som bl.a Skolverket kan upplysa om. En sökning på nätet borde också ge relevanta träffar.

Det här avtalet brukar nämligen omförhandlas med jämna mellanrum så du bör kolla vad som gäller innan du sätter igång med mångfaldigandet.

För några år sedan gjordes en kontroll av våra universitet, då det konstaterades att de olagligt kopierat hela böcker och sålt till studenterna. Det blev många miljoner i skadestånd den gången, trots att böckerna inte längre gick att få tag på i bokhandeln.

Ålderstigna verk

Verk som är äldre än 70 år och saknar klassikerskydd brukar man få kopiera fritt. Det gäller alla slags verk, även musik, medan vissa verk kan ha kortare skyddstid, bl.a för vissa fotografier och framföranden.

Tänk dock på att de flesta musikinspelningar är skyddade trots att kompositören varit död i hundra år. Dirigenten och orkestern har alltid gjort en viss tolkning, som skivbolaget äger rättigheterna till i 50 år efter musikernas (etc) död. Sådana verk får man alltså inte kopiera. Detta gäller även i stort sett alla midi-, wave-, och mp3-inspelningar.

Klassikerskydd

Konstakademin har en lista med verk som åtnjuter s.k klassikerskydd och därför inte får kopieras, trots att de är äldre än 70 år.

Katalogskyddet

Fakta kan visserligen aldrig omfattas av upphovsrätten, men enligt paragraf 49 i Upphovsrättslagen kan man läsa att en sammanställning av fakta, som krävt betydande resurser, är skyddad. Exempel är telefonlistor, ordböcker, tidtabeller, adressregister, uppslagsverk, osv. Skyddet gäller normalt i 15 år efter det att katalogen eller databasen skapades. Det är också viktigt att komma ihåg att det är sammanställningen som är skyddad och inte de enskilda uppgifterna.

Olagligt kopierade verk får man aldrig ta kopior av, inte ens för eget bruk. Om man har upphovsmannens tillstånd får man alltid ladda hem kopior av olika verk. På de stora, seriösa sajterna brukar det framgå vad som är gratis. Om du köper en CD-skiva med musik får du ta en kopia av den. (Lagen gör här ingen skillnad mellan om du bränner en egen CD-version, eller om du kopierar på kassettband eller på hårddisken.) Du får dock inte lägga ut musiken på Internet.

Tänk också på att det är en stor skillnad mellan äganderätt och förfoganderätt. Det man köper äger man också, men i fysisk mening. Man kan t.ex förstöra CD-skivan man köpt, eller använda den som underlägg eller örhänge. Men detta är inte detsamma som rätten att använda skivan hur man vill. Då träder Upphovsrättslagen in och reglerar sådant som kopiering och återgivning.

Till dessa allmänna regler finns naturligtvis många specialfall, som jag inte kan gå igenom här. Då får man vända sig till en jurist eller till den som är juridiskt ansvarig, t.ex på sin arbetsplats eller skola.

Ett intressant problem är de program som tillåter en person att lägga in egna kommentarer på en hemsida. Den som surfar startar ett program, som körs tillsammans med webbläsaren, och kommentarerna lagras på en server någonstans på nätet. Andra besökare på samma sida som har programmet, kommer sedan att kunna läsa kommentarerna, eller lägga in egna.

Besökare som saknar programmet ser dock sidan utan kommentarer. Så gör även den som skapat sidan, eftersom kommentarerna inte lagras i koden, utan på annan plats på nätet. Är detta ett intrång i upphovsrätten? Ja, det är en kränkning av den ideella upphovsrätten, men anses idag inte vara ett tillräckligt stort intrång för att vara straffbart.

Kan man lägga in ett lösenordsskydd på sin hemsida och sedan lägga upp upphovsrättsligt skyddat material där? Ja, men då måste lösenordet verkligen fungera och det får bara vara ett begränsat antal besökare som får tillgång till sidan, alltså c:a 5 personer.

I framtiden kommer mycket av det som skapas för Internet att ha digitala, osynliga vattenstämplar på sig. På så vis kommer företagen att lättare kunna spåra otillåten användning av deras material.

Vad gäller för blanketter och formulär? Jo, de uppnår normalt inte verkshöjd och får alltså kopieras. Dock finns vissa specialblanketter, i synnerhet sådana som kostar pengar, som är skyddade. Det brukar framgå på blanketten om den får kopieras eller inte.

Bilder får ändras så länge det inte finns någon likhet med originalet. Man får alltså inte sätta dit en mustasch på en känd person, men man får låna en del av bilden, t.ex ett öga. Man måste dock göra förvrängningen så att det inte går att se vilken originalbilden var.

5. Kort om varumärkes- och Firmalagen

Varumärkeslagen och Firmalagen reglerar varumärket och firmanamnet. De ger också ett visst skydd för domännamnet. De båda lagarna kompletterar varandra såtillvida att om man har skydd enligt den ena lagen så räcker det för skydd även i sammanhang som gäller den andra lagen.

Ett varumärke kan sägas vara ett kännetecken som är avsett att identifiera en viss vara eller tjänst med ett visst kommersiellt ursprung. Ett firmanamn är helt enkelt namnet på ett företag.

I allmänhet åtnjuter företag som registrerat sig hos Patent- och Registreringsverket (PRV) ett större skydd. Enskilda företag kan bara registrera sig inom ett län och har därför ett sämre skydd. Observera att Bolagsverket sköter själva registreringen av bolag.

För att få ett varumärke eller firmanamn registrerat krävs att det har en särskiljningsförmåga, vilket betyder att det måste vara ett namn, snarare än en beskrivning. Men här tar man ställning från fall till fall. Ett namn får inte heller vara förväxlingsbart med någon annans skyddade namn, med släktnamn, boktitlar, osv. I vissa fall görs undantag, t.ex om två företag verkar inom helt olika branscher.

Geografiska namn är i allmänhet reserverade för myndigheter och organisationer, vilka är förknippade med området. I synnerhet gäller detta domännamn.

Om det finns ett nära samband mellan ett varumärke och ett firmanamn, säger man att de är "korsade". Därför används även Varumärkeslagen och Firmalagen parallellt. De tillämpas dock endast i kommersiella sammanhang och normalt också endast nationellt, vilket kan skapa problem när ett företag vill registrera en internationell domänadress. Som regel har man dock rätten till det domännamn man köpt, så länge man kan visa att det är förknippat med den verksamhet man håller på med.

Varumärken som är inarbetade åtnjuter i allmänhet ett större skydd än helt nya varumärken. Ett varumärke kan också förlora sitt skydd om det utsätts för degeneration, alltså börjar användas som ett vanligt ord. Exempel på sådana varumärken är jeep, scooter, jeans, nylon, dynamit, termos och fotogen.

Ett intressant område för Internet är s.k namenapping, alltså när en person eller företag registrerar ett domännamn, som kan associeras med ett känt företag. Det kan vara att registrera www.volvo.nu och liknande adresser, eller att registrera felstavade domännamn, t.ex www.volvp.com.

Det finns gott om sådana här fall och det finns fortfarande mycket ludd i lagstiftningen. I allmänhet tillämpar man principen om anknytning, dvs att man måste ha anknytning till den adress man har registrerat. Lagstiftarna håller dock som bäst på att titta på detta och gissningsvis kommer ansvarigt FN-organ så småningom att försöka få tillstånd en global policy.

Intressant är också att vissa företag hävdat att sökorden i META-elementen kan strida mot Varumärkes- eller Firmalagen. Ett företag bör alltså inte lägga in vilseledande sökord i dokumentet. Det finns fall där företag fått betala skadestånd efter att ha vilselett kunderna på det här viset!

6. Vad gäller för länkning?

Länkar kan i juridiska sammanhang delas in i tre olika typer:

Hypertextlänk

Denna innebär att länken leder till en annan plats, antingen i samma dokument, på samma domän eller på en annan domän. Får man länka till vilken sajt som helst, även om den skulle ha illegalt kopierat material?

I december, 1999, fastslog Göta Hovrätt i Jönköping, att man får länka till en sajt som har olagligt kopierade mp3-filer. Sedan den 1 juli 2005 har upphovsrättslagen skärpts så idag är det svårare att säga exakt vad som gäller. Jag skulle dock avråda från att länka till olagligt material, t.ex piratkopierade musikfiler. Läs mer i min krönika Nya lagar och regler 1 juli från 2005. Gå dit »

Jurister jag talat med säger att det är den som lägger in länken som är skyldig att kontrollera vart länken går. Skulle det visa sig att länken leder till en sida med olagligt material så kan det vara ett lagbrott.

Men om man länkar till en sajt som i sin tur länkar vidare till olagligt material? Sådana frågor är svåra att svara på eftersom det beror på vad det är för sajt, vad de länkar vidare till och vilket syfte man har. Är syftet att besökarna skall kunna hitta olagligt material så löper man en risk om man länkar på det viset.

Framelänk

Den gör det möjligt att stjäla artiklar och bilder så att den egna sidan ligger kvar. Det finns ett fall med en tidning som gjorde så. Artiklarna såg då ut att tilhöra tidningen, trots att de i själva verket lagts upp hos en konkurrent.

Tidningen blev stämd och tvingades lägga upp ordentligt med källhänvisningar. Det ansågs alltså vara ett lagbrott. Jurister rekommenderar att man låter en länk till upphovsrättsligt skyddat material öppnas i ett nytt fönster, samt ser till att det framgår att artikeln (etc) tillhör en annan webbplats.

Inlinelänk

Detta är en länk inne i HTML-koden, som talar om för webbläsaren att hämta t.ex en bild som ligger på en annan sajt. Bilden placeras sedan på sidan och ser ut att tillhöra webbplatsen.

Denna typ av länkning anses inte innebära något brott mot upphovsrätten, eftersom själva kopieringen inte har skett tillräckligt aktivt. Detta förutsätter dock att man anger källan eller talar om vem som har upphovsrätten till materialet.

Hade man istället först laddat hem bilden till sin egen hemsideskatalog och länkat därifrån hade brottet varit tydligt. Då hade man nämligen kopierat materialet, vilket inte är tillåtet.

Den som lägger upp en länk är alltid skyldig att ta reda på vilka lagar och regler som gäller. Det går inte att skylla på dåliga kunskaper. I princip kan alla typer av länkar strida mot lagen. För privata hemsidor brukar bedömningen som regel vara lite mildare än för företag, föreningar, myndigheter och organisationer.

Debatten kring inlinelänkning har stundtals varit livlig och jag rekommenderar ingen att använda den, såvida den som äger materialet inte uppmanar till det.

7. Utgivaransvar och yttrandefrihet

Som du kanske har lagt märke till innehåller vissa webbadresser ett tecken som ser ut så här: ~. Det kallas tilde och används för att markera att en webbsida lagts upp av någon annan än den som äger domänadressen.

Det här är alltså ett sätt för internetlevarantörer att skydda sig själva. Skulle jag lägga upp olagligt material på webservern, skulle det vara jag som hade ansvaret för det och inte min internetleverantör. Åtminstone fungerar det så i praktiken. Men i teorin - i lagboken - är det ännu inte klarlagt vem som bär det juridiska ansvaret för en sajt - om det är domänansvariga eller den som lagt upp sidorna. Lagen är fortfarande luddig!

Frågan om yttrandefrihet har också varit vida omdebatterad på Internet. Myndigheternas försök att reglera de olika näten, för att komma åt avarter som barnporr och nazism, har också ofta stängt ute även oskyldiga. Protester har hörts och många har blivit arga på den "censur" de tycker sig se. Lagstiftarna har alltså ett styvt jobb att fånga bara de fula fiskarna i näten.

Slogans som "Information wants to be free!" hörs ofta på Internet, men betyder inte att informationen är fri och inte heller att informationen skall vara gratis eller fri för var och en att ta. Nej, det betyder helt enkelt att man inte skall censurera Internet och det som där sker.

Ett välkänt exempel från USA: Den åttonde januari 1996 tvingade olika aktionsgrupper fram en särskild lag, Communications Decency Act (CDA), mot

"omnämnandet av organ eller aktiviteter relaterade till fortplantning eller avföring på Internet, på sådant sätt att personer under 18 år kan komma åt dem."

Lagen var tänkt att förhindra att minderåriga kommer åt porr och annat olämpligt när de surfar. Bra! tyckte Clinton och hans kompisar och skrev under. Men lagen var så vid att den även förbjöd annat: plötsligt blev det otillåtet att diskutera bröstcancer och andra medicinska problem, och på samma sätt kunde hundägare inte längre beskriva sin hund som en "bitch" (som betyder tik eller hona)!

Lagen anmäldes till domstol av olika medborgarrättsgrupper och förklarades ogiltig i juni 1997. Men det dyker fortlöpande upp nya lagförslag, som syftar till att förbjuda visst material på nätet. Och det sker inte bara i USA. Diktaturstater och länder i krig ser inte positivt på yttrandefriheten och försöker därför ofta strypa den.

Under Balkankriget på 90-talet spreds mycket av den information pressen senare rapporterade om via nätet. Många gånger med kraftiga internationella protester, mot de krigförande länderna, som följd. Det visar vilket maktmedel Internet är!

8. Personuppgiftslagen

Den 24 oktober 1998 ersattes datalagen från 1973 av Personuppgiftslagen (PUL). Enligt 3§ skall lagen: "...skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. Som behandling av personuppgifter räknas all slags hantering av uppgifter som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet."

Enligt lagen får alltså inga personuppgifter publiceras utan att den omnämnde har gett sitt tillstånd. Telia får t.ex inte lägga upp telefonkatalogen utan att först ha fått tillstånd av samtliga abonnenter.

I en tolkning av den här lagen betyder det alltså, att om A skriver något om B på en hemsida eller e-postlista, utan att B vet om det, gör A sig skyldig till ett lagbrott. Och att lägga upp fotografier på personer utan att fråga om lov innebär i så fall ett lagbrott, eftersom också fotografier är personuppgifter. (Då krävs förmodligen också att personen som är med på fotot skall känna sig kränkt.)

Anledningen är att digitala medier gör att större mängder data enkelt kan lagras, sammanställas och göras åtkomliga för många människor. Först när integriteten är skadad kan man emellertid straffas, enligt en lagändring 1 januari 2000. Offentliga personer får också räkna med att tåla en högre grad av omnämnande.

Under 1999 rapporterade media om flera absurda fall, där journalister anmält sig själva för brott mot PUL, för att testa lagen. Politikerna menade att lagen kanske inte var helt genomtänkt och under april 1999 svängde Datainspektionen något och meddelade att man börjat se över tillämpningen av PUL, så att det i fortsättningen skall bli tillåtet...

...för privatpersoner och journalister att skriva om andra personer än sig själv i löpande text på Internet, om det uppenbart saknas risk för kränkning av den omnämndes integritet.

...för kommuner att rapportera och informera om sin verksamhet, presentera protokoll, kungörelser, kallelser, diarier, m.m på Internet, även om sådana pekar ut enskilda personer. (Jag antar dock att det inte får strida mot den förra punkten i allt för hög grad.)

Lagen har sedan dess ändrats etappvis, med den senaste justeringen 1 januari 2000. Kravet på en personuppgiftslag kommer från EU och det är Datainspektionen som skall se till att lagen efterlevs. Lagen gäller framförallt då personuppgifterna kan nås av personer utanför EU och EES-området. Och eftersom Internet är ett globalt nätverk, blir ju åtkomligheten ganska omfattande.

En annan del av svårigheterna med lagen verkar vara att EUs lagar krockar med svenska, bl.a med offentlighetsprincipen. Man har därför fått stuva om och flytta runt vissa delar av lagtexten till andra lagar. Det är ett arbete som beräknas ta flera år att få i ordning.

Ni som arbetar inom företag, föreningar och organisationer bör absolut ta reda på vad som gäller vid publicering av alla slags personuppgifter, innan ni lägger in uppgifterna på Internet.

Läs mer om mina källor och länkar för vidareläsning på sidorna E-handel & Internetlagstiftning samt Mediesamhället i sektionen surftips.

9. Straff och påföljder

Den som bryter mot ovan nämnda lagar riskerar att åka fast. Det innebär att någon anmäler brottet till polisen, som i sin tur gör en undersökning.

Vem är denne "någon"? Det kan vara en kompis, en förälder, skolan, en nätverksadministratör som ser att du laddar ner otillåtet material på skolan eller jobbet. Det kan vara din internetleverantör som gör ett stickprov. Det kan också vara någon av alla de organisationer som jobbar för att förhindra spridning av otillåtet material.

Jag får ibland frågan: "Hur stor är egentligen risken att man åker fast?". Oftast är det folk som laddar hem olagliga spel, filmer, musik och annat via nätet. Jag brukar inte svara på sådana frågor, men skulle jag göra det hade mitt svar blivit: "Det är inte så sannolikt att man åker fast såvida man inte laddar ner stora mängder material".

I alla fall om man sitter hemma och inte sätter nerladdningen i system. Däremot är risken större för den som själv sedan delar med sig av materialet till andra.

Skolor och företag vars anställda och elever utnyttjar nätverket för att ladda ner olagligt material löper en större risk eftersom ägaren eller annan ansvarig då kan bli straffad. Därför har alla sådana organisationer förmodligen bra koll på vem som inte sköter sig, så att skulden kan läggas på rätt person.

Ett lite mer precist svar är att det också beror på hur man fildelar. Använder man gamla tekniker, som Kazaa, Limewire, DC++ och liknande så är det ganska enkelt att se vad du hämtar hem och delar med dig av. Det som syns är då ditt IP-nummer, alltså den internetadress som kan kopplas samman med dig.

Använder du däremot torrentprogram så är risken betydligt mindre. Då delar du nämligen inte med dig av hela filer utan programmet delar upp fildelningen i bitar. Därför säger man ibland "bittorrent". Sådan fildelning är svårare, men inte omöjlig, att spåra.

Vilket blir då straffet?

I en text som heter "Upphovsrätt - Information om rättsreglerna" från Justitiedepartementet (Regeringskansliet) (»), publicerad den 28 oktober 2005, slår man fast att:

"Intrång som sker uppsåtligen (dvs. med avsikt) eller av grov oaktsamhet kan föranleda straff i form av böter eller fängelse i upp till två år. Brottet faller under allmänt åtal men för att en åklagare skall ta upp fallet behövs att målsäganden, dvs. vanligen upphovsmannen, har gjort en angivelse eller också att åtal anses behövas från allmän synpunkt, t.ex. för att avskräcka från piratkopiering av upphovsrättsskyddat material."

Det betyder att den som kopierar upphovsrättsligt skyddat material och anmäls av den som har upphovsrätten kan dömas till böter eller t.o.m. fängelse.

För fildelning krävs i praktiken att det görs på ett sådant sätt att det kan leda till fängelse, för att man skall gå till domstol med det. Den som anmäler brottet behöver nämligen känna till vem som har det IP-nummer fildelningen sker ifrån och sådan information lämnar internetleverantörerna inte ut hur som helst.

Den som har upphovsrätten till musiken som delas behöver inte själv anmäla den som tankar hem den olagligt eller delar med sig och bryter mot lagen. Vem som helst kan göra en anmälan och straffet kan t.o.m. bli längre än två år:

"Särskilt i fall av sådan piratkopiering av musik och videogram förekommer det att fängelsestraff eller kraftiga böter utdöms samt att avsevärda skadestånd kan utgå." ibid.

Men om man laddar ner av misstag? Eller skyller på att man inte visste det var olagligt? Ja, då kan man ändå bli dömd:

"Intrång i upphovsrättigheter kan också föranleda skadestånd. Först och främst skall den som gör intrång betala skälig ersättning för det utnyttjande som har skett. Om intrånget har begåtts av oaktsamhet (eller uppsåt) skall ersättning betalas också för annan skada som kan ha uppstått (t.ex. förlust av marknadsandelar, ersättning för lidande)." ibid.

Man kan alltså också bli tvungen att betala skadestånd. Sådana fall finns framförallt då företag oavsiktligt bryter mot upphovsrätten, t.ex genom att i reklam utnyttja material som är skyddat.

Men man kan inte skylla på att man inte visste. Det är ens eget ansvar att ha koll på det man publicerar eller laddar ner.

Straffsatserna är dock inte alltid logiska. I artikeln "80 dagsböter förbryllar - hur allvarligt är fildelning?" (») som Computer Sweden publicerade 10 november 2005, samt i Svenska Dagbladets "Böter fastslaget straff för enstaka fildelning" (») (060405) funderar man över just detta. Där kan man läsa att straffsatsen för en fildelare blev 80 dagsböter eller 16000 kronor.

Där står att straffet inte alltid står i proportion till värdet på det man kopierat. När det gäller dagsböter så är det också ett av straffen man kan dömas till. Utöver detta kan det också bli frågan om att man behöver betala skadestånd.

Domen fastställdes av Tingsrätten, men överklagades i april till Svea Hovrätt, så sista ordet är ännu inte sagt. Men det ger kanske en indikation.

Svenska reglerna är dock inte alls lika tuffa som i USA, där det ofta handlar om miljonbelopp. Hur det kommer att se ut i framtiden är dock ovisst. Många nya fall har rapporterats, men de har ännu inte hunnit tas upp av domstolarna.

10. Källor och länkar

Du hittar alla källor och länkar på en särskild sida som heter E-handel och internetlagstiftning. Gå dit »