Hur kodar man för den nya webben?

1. Inledning

I de första fyra delarna har jag berättat om vad vi kan förvänta oss av den nya webben, Web 2.0. På den här sidan förklarar jag mer om vilka krav som kommer att ställas på den som skall koda hemsidorna. Sammanfattningsvis kan man nog säga att det som kännetecknar den nya webben är att man i allt högre utsträckning tar hjälp av olika hjälpmedel när man kodar:

Tidigare kunde man alltså koda för hand men i framtiden kommer koden att bli så komplex att kodning mer och mer liknar programmering. Så när jag säger att man inte längre kommer att skriva sin egen kod utan överlåta det till programmen, så menar jag inte att det inte kommer att gå att handkoda sina webbsidor. Bara att det kommer att bli allt svårare.

För egen del tycker jag att det är ganska skönt att kunna ägna sig åt att fylla sidorna med innehåll snarare än att behöva bekymra sig om koden. Men jag har å andra sidan kodat sidor för hand sedan mitten av 90-talet och är numera ganska trött på det. Ta därför mina argument nedan med en nypa salt!

Som vanligt hittar du mina källor på en särskild sida. Läs mer »

2. Problemen med Html och Xhtml

Sidbeskrivningsspråken Html och Xhtml är ämnade för att märka upp olika delar av en webbsida. Man talar om vad som skall vara rubrik, stycke, fet stil, var en bild skall ligga, osv. Det man kan göra är egentligen mycket begränsat.

Det går t.ex inte på något enkelt sätt att tala om vad som är nytt på en sajt. Men genom att använda sig av RSS kan man utöka funktionaliteten. RSS är en XML-baserad teknik som talar om när en webbsida uppdaterats, vilket gör att besökaren inte behöver gå in på sidan själv och läsa om eller vad nytt som hänt. Läs mer om RSS här »

Ett annat problem är att webbsidor med (X)Html är hela filer eller dokument. Numera använder man XML och HttpRequest eller andra tekniker för att försöka komma runt det här problemet. Läs mer om dem i sektionen om Internet. Gå dit »

Ett problem med det gamla sättet att surfa var att man gick just till vissa sidor. Numera är informationen alltmer fragmenterad och det du ser på skärmen kan bestå av många olika småfiler och delar av filer. Det betyder i sin tur att adresserna till det man vill läsa ständigt ändras.

Det ställer nya krav på den som skall koda sidorna, eftersom man måste tänka på nya sätt. Man måste dels ha en annan ordning på sitt material. Man måste också använda sig av någon slags serverprogram som håller reda på var allt finns och ser till så att allting länkas korrekt. Man måste också förse webbsidan med sökfunktioner så att besökaren kan hitta det han eller hon vill komma åt.

3. Svårigheterna att skapa metadata

Systemet med metadata - data som beskriver annan data - är ett hett diskussionsämne. En anledning till detta är att ingen riktigt vet hur man skall göra för att skapa ett användbart semantiskt innehåll.

Problemen med taggning

Systemet med taggning ingår alltså inte i de olika webbstandarder som utgör "world wide web". De sätt som finns idag har dessutom en del inbyggda fel. Taxonomier och kommersiella system missar ofta den personliga närheten till datan. Resultatet blir ett kargt och opersonligt semantiskt innehåll.

Folksonomier spretar å andra sidan för mycket åt olika håll. Bilden på hunden ovan skulle förmodligen beskrivas på hundra olika sätt av hundra personer. Dessutom är många ord mångtydiga, vilket gör det semantiska innehållet svårtolkat.

Andra problem är felstavade ord eller ord som är irrelevanta. Det förekommer också ofta att tolkningar av en bild varierar mellan olika människor. Är hunden brun eller ljusbrun? Är den stor eller liten? Är den glad eller arg?

Andra problem är att folk associerar olika. För vissa är "hund" det första de tänker på, medan andra kanske associerar bilden med "Pettson" eller "sommar". Viktning av dessa sökord är svår att göra.

En annan svårighet med metadata är att enstaka ord sällan uttrycker hela det semantiska innehållet. Men flera ord i beskrivningar är ännu svårare att systematisera.

Svårigheten är alltså att göra ett system som är lagom komplext och ändå flexibelt och användbart (t.ex sökbart). Ett sätt är att skapa ordlistor som begränsar vilka ord man kan använda. Exempel för bilden på hunden skulle kunna vara att man kan använda "brun" medan inte "ljusbrun", "blågul" men inte "gulblå", "ligga" men inte "liggande", osv.

Man brukar kalla en sådan ordlista för collabulary (collaborative vocabulary). På svenska ungefär "samarbetsordlista". Det är en ordlista där användarna lägger till ord, som sedan kan användas för taggning. Här kan man också bygga in kontrollsystem som gör att orden måste godkännas först eller liknande. Exempel på "collabularies" är wikisidor, som Wikipedia.

4. Nya sätt att koda hemsidor?

Vilka förändringar står vi då inför? Min gissning är att man kommer att kunna koda statiska Html-sidor även om tio år, dvs Web 1.0-sidor. Huruvida man kommer att kunna använda just Html är kanske tveksamt, eftersom framtida webbläsare med största sannolikhet kommer att vara begränsade till Xhtml.

Följande bild visar, väldigt förenklat, lite av den framtid jag tror vi står inför. Alternativa scheman finns i min litteraturlista.

Längst ner finns sådant som är förutsättningar för att kunna skapa och titta på webbsidor, men som gemene man sällan behöver kunna hantera. Här hittar vi olika kommunikationsprotokoll (TCP/IP, Http, m.fl.), operativsystem, adresseringssystem (URL/URI), osv.

Ovanför detta lagret kommer man troligtvis att fortsätta kunna använda Html och det som jag här kallar "Web 1.0".

Det som förbinder den första och andra webben är i min modell Xhtml. Man har tagit fram en ny standard för Xhtml som skall förbinda Web 1 med Web 2. Läs mer om detta på en särskild sida (»).

Dessutom kommer olika sätt att styra layouten (CSS, XSL) och skapa dynamiska effekter (scriptspråk) fortfarande att finnas kvar.

För den nya webben hålls strukturen (syntaxen) fast av XML. Detta språk utgör grunden i det man kommer att kunna göra. Men XML måste sedan tillämpas på olika sätt. Det betyder att man utgår ifrån XML och skapar regelsystem för olika användningsområden, t.ex semantiskt innehåll eller olika slags metadata. RDF och RSS är sådana användningsområden. Läs mer om RDF »

Exakt hur framtidens "riktiga" Web 2.0-sidor kommer att se ut vet vi ju ännu inte. Jag har därför lagt rektangeln med "Web 2.0" lite utanför XML. Det är antingen med tillämpningarna eller på helt nya sätt man kommer att kunna skapa RIA (Rich Internet Applications), metadata, semantiskt innehåll, m.m.