Utmatning, film och papper

1. Inledning

På förra sidan fick du lära dig lite om prepress och repro och vad man skall tänka på när man sysslar med denna del i produktionskedjan. På den här sidan berättar jag lite mer om själva utmatningen, fram tills dess att trycksaken är helt färdig att tryckas.

2. Utmatning och förprovtryck

Vårt företag har nu arbetat en tid med att framställa sin trycksak. Man har monterat texter och bilder och gjort en första kontroll av materialet på skärmen. Denna typ av kontroll kallas skärmkorrektur eller soft-proof. Är skärmen färgkalibrerad, något som görs med särskilda program och hårvara, kan man även göra såväl layout- som färgkorrektur.

Man har kanske också gjort några provutskrifter på kontorets laserskrivare. En laserskrivare har en enkel "RIP" (Raster Image Processor) och kan följaktligen skriva ut och rastrera bilderna. Den hanterar dessutom den postscript-information, som DTP-programmet skapar. Korrekturen av texten på ett papper blir i allmänhet mycket mer tillförlitlig jämfört med bildskärmen.

Genom att göra sådana här kontroller på det egna kontoret, sparar man både tid och pengar. Man kan då nämligen upptäcka fel och brister och rätta till dem under arbetets gång. Man använder ibland även särskilda preflight-program, som går igenom och kontrollerar att de digitala filerna (text, teckensnitt och bilder) är felfria.

När man känner sig nöjd går man vidare och gör ett eller flera förprovtryck. Det är nu man på allvar ser hur trycksaken kommer att se ut och det är också här man har sista chansen att rätta till felaktigheter, t.ex när det gäller bilderna och deras färger. Det är också vanligt att man måste byta raster, om dem man använt skapar moriémönster. (Två raster som läggs ovanpå varandra kan i vissa fall skapa mönster, som syns i bilden. Detta kallas moriémönster.)

Förprovtrycket lämnas oftast till tryckeriet, så att de ser hur slutresultatet skall se ut.

Det finns både kemiska och digitala förprovtryck. Den förra metoden innebär att man skriver ut på en fotosättare, som skapar filmer, som senare också skall användas vid framställningen av tryckplåten. Men att ödsla film är dyrt och man har därför mer och mer gått över till att skriva ut direkt från den digitala filen till en färgskrivare med hög kvalitet.

Förprovtrycken går också under flera olika benämningar, beroende på tillverkaren av förprovtrycksmaskinen. Chroma, Chromalin, Colorart, Matchprint och Agfaproof är t.ex olika namn på kemiska förprovtryck.

Approval (Kodak), Rainbow (3M) och Iris (Scitex) är motsvarande namn för digitala förprovtryck. Man använder alltså speciella system för att framställa de olika varianterna.

Provutskrifter skiljer sig alltså från förprovtryck. Men man måste också förstå att ingen av dessa är detsamma som provtryck. Provtryck gör man nämligen i en tryckpress. Man gör då några färdiga exemplar av trycksaken innan man tillverkar resten av serien. Ibland gör man provtrycken i mindre tryckpressar med en lite annan metod än vid masstillverkningen.

3. Film och plåt

Monteringen i ett DTP-program går ut på att skapa en fil som kan skickas till tryckeriet. Filen är antingen en postscript- eller en PDF-fil. Filen skrivs ut i tryckeriet på en film, som skapas av en fotosättare. Filmen liknar negativen som vi får tillsmmans med papperskopiorna av våra semesterkort, men är lika stora som trycksaken.

Filmen kan vara antingen negativ eller positiv, rättvänd eller spegelvänd. Vilket alternativ man väljer beror på hur tryckeriet arbetar. Bilden visar en positiv, rättvänd plåt.

Eftersom UV-strålarna i vanligt dagsljus förstör plåtarna använder man ofta ett speciellt ljus när man framställer dem. Därav det gula ljuset på bilden.

För svartvita och gråskaletryck krävs endast en film. Fyrfärgstryck använder fyra olika filmer, en för var och en av färgerna cyan, magenta, gul och svart, alltså det som brukar förkortas CMYK. Bilden nedan visar en trycksak som kommit halvvägs: två färger har tryckts, nämligen cyan och gul.

Förutom själva sidan som skall tryckas, syns även passmärken och skärmärken på filmen. De första är till för att man skall kunna anpassa monteringen av filmen på tryckplåten, så att alla sidor hamnar på rätt plats och på rätt höjd. Innanför passmärkena sitter skärmärkena, som används när trycksaken skall skäras.

Maskinerna som gör filmerna kallas för sättare eller fotosättare. De fungerar ungefär som laserskrivare, men exponerar och framkallar en fotokänslig film i stället för att använda färgpulver.

Du kan läsa mer om hur skrivare fungerar på den tekniska sidan om skrivare >>

En sättare har i allmänhet också högre upplösning än en laserskrivare. Sättare klarar i normalt upplösningar på 2400 eller 3600 dpi, medan lasern håller sig kring 600-1200 dpi.

En sättare gör också snyggare utskrifter i 1200 dpi, jämfört med laserskrivaren, tack vare att den skriver ut på en film. Den punktförstoring lasern dras med syns alltså inte på filmen. Däremot dyker denna bieffekt upp i ett senare skede, nämligen då filmen skall överföras till tryckplåten.

Branschfolket använder väldigt många facktermer och det är inte alltid så lätt att förstå vad de betyder. Därför tänkte jag nu passa på och gå igenom några sådana uttryck.

Om flera sidor skrivs ut på en och samma film kallas detta för att man gjort en utskjuten film. Skriver man däremot ut varje sida på var sin film, säger man att man gjort en sidfilm.

Utskjuten film kan föras över direkt till tryckplåten, medan sidfilm måste monteras för hand. Det senare förfarandet är ofta tidsödande och därför mycket dyrare.

Utskjuten film använder man därför när man vill spara tid och pengar. Det är nämligen oftast billigare att trycka flera sidor på samma gång. Resultatet blir då en stor sida, t.ex i storleken A1 eller A2, som sedan viks och beskärs.

Bilden här nedanför visar ett exempel på ett utskjutningsschema, som visar hur sidorna skall placeras på filmen för att hamna rätt efter tryckningen och vikningen. Jag har förvrängt proportionerna något för att bilden skall ta mindre plats.

Arket viks så att siffrorna hamnar mitt emot varandra: 1 på baksidan av 2, 3 över 2 och sista vikningen med 5 över 4.

En annan term är krypning, som innebär att sidorna förskjuts något i sidled. Man gör detta för att kompensera för den förskjutning som sker vid vikningen.

Tryckintag är ett samlingsnamn på alla de inställningar man gör i tryckpressen innan man kan börja trycka. Det kan t.ex vara att lägga plåtarna rätt och i rätt ordning, det kan vara att ställa in rätt färgmängd och fuktbalans, etc.

Ytterligare en term är omkast, som även går under namnen stjälpark och omslag. Den står för när man låter ena sidan av papperet tryckas, varpå man vänder det och trycker den andra sidan med samma plåt.

4. Hur överför man filmen till tryckplåten?

Det finns många olika typer av plåtar. Vanligast är att man använder aluminium, överdraget med ett fotokänsligt material. Filmen läggs på plåten och sätts fast med spännarmar eller en vakuumsug. Det får nämligen inte finnas något mellanrum mellan filmen och plåten för att skärpan skall bli korrekt. Det får inte heller finnas något damm, smuts, fingeravtryck eller liknande. I böcker och andra trycksaker ser man ibland rester av hårstrån och fingeravtryck, som oftast är resultatet av en slarvig plåtframställning.

Plåten exponeras sedan i en särskild exponeringsram, som har en lampa med ultraviolett ljus. När ljuset träffar plåten bildas ett avtryck. De ställen som inte belyses blir inte exponerade och får en lite annan yta, något som senare kan utnyttjas i tryckpressen. Hur då?

Jo, plåten framkallas med olika framkallningsvätskor och de delar som inte exponerats sköljs då bort. Här utgår jag från att man använder sig av en negativ film. Principerna varierar dock något beroende på hur filmen är beskaffad.

Meningen är i alla fall att få fram en plåt med två olika ytor: en tryckande och en icke-tryckande. För att bevara plåtarnas egenskaper måste de sedan skyddas mot dagsljus. De håller dock normalt för många tryck, ända upp till en miljon eller fler, beroende på plåtens och tryckpressens kvalitet.

Den teknik som mer och mer börjar användas är att man exponerar plåten direkt, utan att använda någon film. Tekniken kallas CTP eller "Computer to Plate". Man tillverkar alltså plåten direkt från datorn och "skriver ut" den i stället för att skriva ut en film. Detta sparar en hel del tid och pengar, men framförallt slipper man ett miljöfarligt led i produktionsledet. Framkallningsvätskorna och filmerna kräver nämligen ofta en dyr hantering och särskilda miljöbehållare.

Det finns emellertid ännu gott om nackdelar med denna teknik. Produktionskedjan måste vara digital och sådan teknik kostar mycket pengar att investera i. Dessutom blir omtryckningar betydligt omständigare.

Ytterligare en utveckling som börjat lanseras är att man även hoppar över tillverkningen av plåten. Man använder då digitala tryckpressar. Ännu så länge fungerar den här tekniken i ytterst liten skala, men kommer säkert att vara den vanligaste om 10-20 år, när alla gamla tryckpressar bytts ut på tryckerierna.

5. Papperets beskaffenhet

Valet av papper påverkar vilken tryckmetod man kan använda och tvärtom. Det finns många olika slags papper och man bör prata med tryckeriet om vilka alternativ som finns för den trycksak man har tänkt att framställa.

Papper skiljer sig åt på många olika sätt. Det har olika storlek eller format, olika ytvikt och kvalitet. Jag berättar nu om dem i ordning:

a) Format

Pappersformaten utgår i Sverige från A-standarden med storlekarna A0, A1, A2, osv, ända ner till A10. Den största storleken, A0, har en area på en kvadratmeter och mäter 841 millimeter i breddled och 1189 mm i höjdled. Viker man sedan detta ark på mitten får man en sida med storleken A1:

A-seriens proportioner är alltså att längden är densamma som bredden gånger roten ur två . (Roten ur två är 1,414.) Om bredden är 1 blir längden alltså 1,414. En A4-sida har måtten 210 gånger 297 mm.

Förutom A-standarden används även olika varianter, t.ex för kuvert. En E0 mäter 879x1241 mm. Ett C0 mäter 917x1297 mm, ett G0 är 958x1354 mm och ett B0 har måtten 1000x1414 mm.

b) Ytvikt

Ytvikten räknas alltid i gram per kvadratmeter. När man köper papper brukar det stå på kartongen vilken vikt det har. Vanligt kopieringspapper brukar väga 80 gram, vilket är vikten för papperet i A0-format. Ett A4-ark väger därför 5 gram, vilket är en sextondel av 80 gram.

c) Fiberriktning

Förutom storlek och vikt pratar man även om andra, mer kvalitativa skillnader. Fiberriktning är en sdåan. Tar du och river sidorna i en dagstidning märker du att sidorna går mycket lättare att riva sönder åt ena hållet. Likadant blir det om du blöter ett pappersark. Det böjer sig då längs med fibrerna.

Fiberriktningen måste vara rätt när man trycker för att tryckkvaliteten skall bli den bästa. Man vill att papperet skall följa valsarna smidigt och att inte pappersarket skall krympa åt fel håll när det torkar.

d) Bulk

Bara för att ett papper är tjockt behöver det inte vara tungt. Förhållandet mellan ytvikt och tjocklek kallas bulk och mäts i kubikmeter per gram (m³/g). Ett papper med låg bulk är tunt och kompakt, medan hög bulk innebär ett lätt och tjockt papper.

e) Opacitet

Dessutom pratar man om papperets opacitet eller genomskinlighet. Opaciteten påverkar hur ljuset reflekteras av papperet och hur väl ett tryck syns igenom på andra sidan. opaciteten mäts i procent, där 100% är ett helt ogenomskinligt papper.

f) Bestruket eller obestruket

Man kan sedan även göra en typindelning, t.ex mellan bestrukna (coated) och obestrukna (uncoated) papperstyper. Bestruket papper är ytbehandlat med ett pigment, t.ex lera, samt lim, stärkelse eller latex, för att få en lite glansigare yta. Bestruket papper används framförallt då man vill få ett bra tryck av bilder och färger, som t.ex i veckotidningar, broschyrer och affischer.

Obehandlat papper saknar den glansiga ytan och används då bilder och färger inte är lika viktiga, t.ex i dagstidningar, böcker, enkla reklamblad, kopieringspapper, osv. Ett bestruket papper har alltså högre kvalitet än ett obestruket. Man kan därigenom trycka med tätare raster och få högre tryckkvalitet.

Man delar även in de bestrukna papperstyperna i undergrupper, efter den behandling de genomgått. Det finns t.ex lättbestrukna, mediumbestrukna och högbestrukna papper. Dessutom skiljer man mellan flera andra kvaliteter, som matta och glättade.

f) Trähaltigt och träfritt

Papper kan också vara gjort av olika material. Trähaltigt (TH) papper skiljer sig därmed från träfritt (TF). TH-papper innehåller mer än 10% mekanisk trämassa och hålls ihop av ett lim som är ljusabsorberande. Sådant papper gulnar efter ett tag, men släpper å andra sidan inte igenom så mycket ljus. Det används t.ex till tidningspapper och liknande, som inte behöver bevaras.

TF-papper är dyrare, men har i gengäld högre kvalitet, är starkare, har längre livslängd och bättre vithet. Det tillverkas av kemisk massa som hålls ihop på ett annat sätt än trähaltigt papper.

Förutom dessa båda typer finns även papper som är tillverkat av returmaterial, t.ex returpapper eller lumphaltigt papper. Returpapperet innehåller en viss procent returfibrer och används till såväl kontorspapper, som kartonger och emballage. Definitionen för kartong är förresten att papperets ytvikt skall vara större än 170 gram per kvadratmeter.

Lumphaltigt papper innehåller på motsvarande sätt bomullsfibrer, vilket ger en tygliknande känsla. Sådant papper kan bl.a användas till dekorationspapper och konstnärsmaterial.

Man brukar kunna få mycket bra hjälp med valet av papper hos tryckeriet. De är experter och gör oftast den mest kostnadseffektiva bedömningen för den trycksak man vill trycka.

Tack till Per Nordström för kommentarerna till denna sida!