Tryckmetoder och efterbehandling

1. Inledning

På de tidigare sidorna har du bl.a kunnat läsa om hur en trycksak förbereds och tas fram, först i datorn och därefter på film och tryckplåt. På den här sidan skall du nu få stifta närmare bekantskap med några olika tryckmetoder. Dessutom berättar jag lite om hur efterbehandlingen kan se ut.

Vill du däremot veta mer om skrivare och utskrift från dator skall du läsa sidorna om skrivare. Gå dit >

Valet av tryckmetod påverkas av flera olika faktorer:

• vad det är för trycksak man tagit fram
• om den skall tryckas på papper eller något annat material
• om den innehåller färger och bilder
• vilken kvalitet man vill ha
• vilket pris man är beredd att betala
• hur många exemplar som skall tryckas
• hur länge trycksaken skall bevaras
• hur snabbt den skall levereras
• på vilka sätt den skall efterbehandlas och distribueras

De olika tryckerierna har normalt valt att specialisera sig på en eller ett par av de tryckmetoder som finns. De kan därför alltid hjälpa till med rådgivningen. Vid större arbeten och när man vet lite mer vad man vill, lämnar man enklast en offert till flera tryckerier och begär in ett prisförslag.

2. Offset

Offset är en s.k litografisk tryckmetod. Litografin uppfanns 1798 av en tysk vid namn Alois Senefelder. Han kom på att man kunde måla en plan stenyta med en vaxkrita och sedan stryka på vattenbaserad färg. Färgen fastnade då på det feta, men gick att stryka bort från själva stenen. Därefter kunde man trycka stenens yta mot ett papper och få ett avtryck.

Idag har den litografiska metoden förfinats och blivit en raffinerad tryckmetod vid namn offset. Vattenbaserad offset kallas våtoffset, medan silikonbaserad kallas torroffset.

Bilderna visar en tryckpress. Till höger syns hur en tryckplåt matas in i maskinen.

Principen för båda är att de ytor som skall tryckas skiljs från de icke-tryckande på kemisk väg. Man säger att offset innebär ett plantryck eller yttryck, till skillnad från t.ex en stämpel, vars tryckande ytor är åtskilda genom höjdskillnader.

De tryckande ytorna består vanligen av någon slags polymer och den icke-tryckande av aluminium (=den rena plåten). Polymeren drar till sig tryckfärg, medan plåten avvisar den.

Innan tryckningen brukar plåten fuktas. Färgen brukar vara fet och vattnet (eller silikonet) används för att förhindra att färgen fastnar på de icke-tryckande ytorna.

Tryckerierna använder olika slags knep för att få fram de rätta egenskaperna hos tryckplåten.

Vattnet blandas t.ex med alkohol för att minska ytspänningen och på så sätt förhindra att icke-tryckande ytor på plåten blir torrlagda.

Färgen blandas också till viss del med vattnet för att fastna bättre. Detta kallas för emulsion.

Även vattnets Ph-halt är viktig för tryckets kvalitet.

Tryckverket består av ett antal cylindrar och valsar. De utför flera olika moment. Å ena sidan snurrar en cylinder med en plåt fastspänd runt sig.

Under ett varv passerar plåten först ett fuktverk, där de icke-tryckande partierna beläggs med en hinna av det alkoholspädda vattnet. Sedan når plåten färgvalsarna och färgen förs över till de delar av den som skall trycka.

Därefter trycker plåten av färgen på en gummiduk. Man säger att färgen sätts av, vilket är själva innebörden i uttrycket offset. Gummiduken pressar sedan mot pappersarket, som matats in under tiden. Därefter upprepas proceduren tills man fått rätt antal kopior.

Offset är med andra ord en indirekt tryckmetod, eftersom plåten inte trycker direkt mot papperet. Gummiduken fungerar som en mellanstation.

Det betyder också att motivet på plåten måste vara rättvänd på plåten, felvänd på duken, för att sedan bli rättvänd igen på pappersarket.

Förutom våt- och torroffset brukar man även skilja mellan rulloffset och arkoffset.

Den förra innebär att papperet sitter fast på rullar. Tidningar trycks oftast med denna offsetteknik. Arkoffset innebär att man trycker separata pappersark, vilket är en dyrare teknik, som dock ger mycket större möjligheter för olika typer av efterbehandling.

Sedan hittar man även en mängd andra specialprinciper för offset, t.ex heatset- och coldoffset.

3. Screentryck

Screentryck kallas ibland även serigrafi och innebär att tryckfärgen pressas genom en duk (=screen), som sitter uppspänd i en ram.

Bilden till höger visar flera ramar som sitter fast som i en karusell.

På det viset kan man trycka samma yta med flera olika färger.

Varje färg trycks alltså för sig tills dess hela motivet är fullständigt.

Duken är preparerad med en schablon, så att den bara släpper igenom färg på vissa ställen.

Färgen pressas ut genom duken med en sickel eller rakel och överförs till materialet som skall tryckas. Bilden här nedanför visar just detta.

Rakeln pressar duken mot tryckmaterialet och skjuter samtidigt ett tjockt lager färg framför sig. Rakeln kan skötas för hand eller automatiskt.

Schablonerna framställs ofta på ett liknande sätt som tryckplåtar, dvs med hjälp av ljusexponering.

Det finns olika sorters schabloner, liksom många olika typer av dukar.

Fördelen med screentryck är att man kan trycka på i stort sett alla material, som glas, porslin, tyg och kartong.

Dessutom blir trycket väldigt kompakt och täckande, vilket är en fördel om tryckmaterialet har en ojämn eller porös yta.

Man kan också trycka på en mängd olika föremål, som på affischer, kläder, skyltar, porslinsmuggar, tygbanderoller, plastemballage, osv.

Screentryckningen har under senare år blivit mer och mer populär och en rad olika tekniker har tagits fram. Det förekommer t.ex screentryckspressar där man använder tryckluft i stället för en rakel.

4. Djuptryck

Denna tryckteknik är dyr och komplicerad och är därför numera ganska sällsynt. Den utnyttjas endast av några få tryckerier som trycker stora serier.

Namnet anger att färgen överförs till pappret genom en vals, på vilken det sitter fördjupningar. (Ibland använder man särskilda i stället för valsar.)

Plåten är antingen etsad (kemisk bearbetning) eller graverad (mekanisk bearbetning).

För att etsa en vals tillverkar man först en tryckform av ljuskänsligt gelatin, som härdas med ljusexponering.

Härdningen eller graveringen blir djupare ju mer gelatinet exponeras.

Icke-exponerat gelatin sköljs bort och kvar blir en tryckform. Strukturen med olika djup förs sedan över till en kopparplåt, genom att en frätande vätska appliceras. Vätskan löser upp gelatinet, men också kopparplåten, så att strukturen bevaras.

Bilden visar en etsad tryckform. Skålarna är lika stora, men olika djupa, vilket innebär att olika mycket färg kan tillföras papperet, vilket i sin tur skapar olika färgtoner.

När det gäller graverade tryckformar är principen något annorlunda. Skålarna är då olika stora, men lika djupa, vilket också skapar olika färgtoner.

Graveringen kan ske på olika sätt. Man kan t.ex låta en ljusstråle läsa av en film och överföra informationen till ett gravyrhuvud, som genom att skrapa mot plåten åstadkommer de fördjupningar som motsvarar filmens raster. Det finns också direktgravering, där man skriver ut direkt på valsen eller plåten.

Valsen beläggs så småningom med tryckfärg. Håligheterna i valsen har olika djup eller storlek och rymmer följaktligen olika mycket färg. Detta ger olika färgmängd eller färgtoner på papperet.

Möjligheten finns att åstadkomma en steglös mättnadsgrad, vilket ger extremt bra tryck av bl.a illustrationer och bilder.

Djuptryck är alltså, liksom screentrycket, en direkt tryckmetod, där plåten trycker direkt mot papperet. Trycket behöver dock inte vara hårt mot pappersytan, eftersom mottryckscylindern är mjuk. I gengäld är det en väldigt snabb tryckmetod. Papperet ligger oftast på tjocka rullar och kan tryckas med flera meters hastighet i sekunden.

Till nackdelarna hör den omständiga, dyra och ofta miljöovänliga processen med att ta fram tryckformarna. Man kan dessutom bara trycka en färg åt gången och varje nytt lager färg måste torka innan nästa kan appliceras. Detta kräver en färg som torkar snabbt, vilket innebär att den måste innehålla starka och hälsovådliga lösningsmedel.

5. Flexotryck

Flexotryck kallas ibland även flexografi. Den använder sig av stämpelprincipen, med olika höjd på de tryckande och icke-tryckande ytorna. Man säger att den använder högtrycksmetoden.

Tryckformen är gjord av gummi eller något plastmaterial. Detta har antingen gjutits eller skurits ut med en spegelvänd version av det tryckta motivet.

Rastertätheten är något begränsad med denna metod och ligger någonstans mellan 80-130 lpi.

På grund av den dåliga upplösningen används flexotryckning mest inom förpackningsindustrin. Man lär även tillverka tapeter med denna metod.

Inom dessa områden har metoden tagit marknadsandelar från framförallt offset, tack vare allt enklare och billigare metoder för att ta fram klichén.

Till tryckningen använder man en aniloxvals, vars yta är försedd med små skålar, vilka tar upp färg och överför denna i lagom mängd till gummivalsen med klichén. Färgen är tunnflytande och ofta flyktig. Aniloxvalsen används för att förhindra att färgen torkar för snabbt.

Tryckhastigheten är hög, c:a 800-1.000 meter i minuten.

6. Andra tryckmetoder

Till de övriga tryckmetoderna räknar jag t.ex sådana som sker utan tryckform. Bläckstråleskrivare, laserskrivare, vaxstråleskrivare och kopieringsmaskiner faller inom denna kategori.

Jag beskrev några av dem närmare på sidan om skrivare. Läs mer >

Ibland pratar man om digitalt tryck. Det är ett samlingsnamn på en rad olika tryckmetoder.

Arbetet går snabbt och ger låga kostnader vid små upplagor. Man skriver ut sidorna direkt från datorn till tryckpressen utan att först behöva skapa vare sig film eller tryckplåtar.

Man kan likna detta förfarande vid att skriva ut direkt till en laserskrivare. Den digitala tryckpressen är dock som regel mycket större och också konstruerad lite annorlunda än laserskrivaren.

Förutom dessa moderna tryckmetoder finns det naturligtvis också äldre metoder.

Boktryck är en variant av högtryck och används numera bara av enstaka tryckerier.

Förr gjöt man varje textrad i ett stycke, eller använde lösa blytyper för mindre sättningar.

Även bilder kunde överföras på detta sätt.

Bilden visar en låda med lösa trycktyper.

När man hade skapat en hel sida, genom att sätta alla typerna i särskilda lådor, kunde man trycka de olika sidorna. Tekniken fungerade alltså som ett stämpeltryck där bokstäverna sköt ut från den icke-tryckande bakgrunden och trycktes mot papperet.

Det tryckta arket blev mycket estetiskt tilltalande genom den reliefeffekt som skapades av att trycktyperna trycktes in i papperet. Metoden används därför oftast till visitkort och sådant tryck som skall bli vackert att titta på.

7. Efterbehandling

Jag skall bara säga några ord om efterbehandlingen, som tar vid när de tryckta arken matats ut och torkat. Exakt vad denna behandling innebär beror naturligtvis mycket på vad det är man skall producera.

En screentryckt t-shirt eller affisch kan redan vara klar och färdig för leverans. En bok behöver däremot en hel del arbete för att bli färdig. Först och främst måste sidorna nämligen sättas ihop och vikas. Därefter skall arken skäras till lämplig storlek. Sidorna måste också bindas och ett omslag måste limmas fast.

Ibland skär man arken först, men vid andra tillfällen väljer man att först falsa (vika) och häfta innan man skär rent.

Vårt företags reklamtidning efterbehandlas troligen på detta sätt.

Om trycksaken utgörs av hård kartong kan man förmodligen inte vika den direkt utan måste först perforeras, efter den linje där falsningen skall göras.

Alternativet till att perforera kallas för bigning eller rillning och innebär att man pressar in en linje eller ett spår där vikningen skall göras.

Ibland väljer man att sätta ihop arken på något annat vis, t.ex med spiralhäftning eller plastbindning. Det är inte ovanligt med lim- eller textilbindning, framförallt av böcker och kataloger. Man fräser då bort en del av ryggen på den vikta och skurna produkten, så att man får en ruggad yta, som limmet har lättare att få fäste på.

Ett omslag eller liknande kan behöva relieftryckas, t.ex med ett firmanamn. Ibland stansar man i stället på ett serienummer eller en sista förbrukningsdag. Bilden visar en stansmaskin.

Hålning kan göras för att användaren skall kunna sätta in trycksaken i en pärm. Laminering innebär att omslaget beläggs med en skyddande plastyta.

När alla sådana här efterbehandlingsmoment är färdiga, återstår endast paketering av trycksaken, t.ex i kartonger. Dessutom kanske man behöver sätta på adresslappar, fraktsedlar och annat, innan distributören tar vid.