Mer om teckensnitt

1. Om den här sidan

På den här sidan får du lära dig en hel del om teckensnitt, vad de är, hur de har uppstått och hur de kan användas. Texten kompletterar och fördjupar sådant som du kunnat läsa om på de andra sidorna i Layout-sektionen av min resurs. Mot slutet ger jag som vanligt tips på vidareläsning och länkar.

2. Vad är ett teckensnitt?

Ett teckensnitt kan definieras som en komplett uppsättning bokstäver, siffror och specialtecken, med en enhetlig form. Varje teckensnitt är unikt och har ett eget namn, t.ex Times eller Garamond. Det finns också olika varianter (skärningar) av varje teckensnitt eftersom det finns olika tillverkare och personer som gjort smärre förändringar. Adobe Garamond, Garamond 3 och Berthold Garamond är exempel på sådana varianter.

Skillnaden mellan de olika varianterna kan vara ganska liten och är ibland inte ens synlig för ett tränat öga. Proffsen engagerar sig dock i frågan, dels för att undvika de rättsliga problem det kan innebära att använda copyright- eller mönsterskyddade teckensnitt, dels för att det kan bli stora skillnader mellan två teckensnitt om texten är lång; en bok med en variant blir kanske 600 sidor, men med en annan variant 601 sidor!

Orden teckensnitt och typsnitt används idag om samma sak, men jag tycker att det förra är bättre eftersom man knappast längre använder trycktyper. För inte så länge sedan använde man skrivmaskiner, som hade typer på långa armar eller på s.k typhuvuden. Tryckeriernas trycktyper användes på ungefär samma sätt: en reliefgjuten, spegelvänd metallstämpel trycktes mot papperet. Idag arbetar vi efter lite andra principer och därför passar "teckensnitt" bättre.

Font och type är de engelska motsvarigheterna till de svenska orden. Font förekommer ju även i HTML-sammanhang, som t.ex i <FONT size="+3">. Ordet font används ibland även för att benämna ett teckensnitts fysiska form, dvs om det är en digital fontfil eller en blytyp.

Kunskaper om teckensnitt är viktiga inom typografin - konsten att sätta och utforma text. En typograf måste känna till vilka teckensnitt som kan användas i olika sammanhang, eftersom textens utseende och disposition är mycket viktig för helhetsintrycket och läsbarheten.

Typografi och layout används ofta som synonymer, särskilt i lexikon och ordböcker, och till viss del stämmer det. Men en layout innefattar normalt både text och bild och kan därför sägas vara en lite annan sak. Ursprungligen är layouten dessutom en slags skiss, som man kan använda som förebild för sättningen eller tryckningen.

3. Lite om teckensnittens historia

Man brukar räkna med att människan började använda bokstäver för ungefär 3.500 år sedan. Datumet är naturligtvis osäkert, i synnerhet som skriftspråken är så olika: de kinesiska tecknen är t.ex en bildskrift, medan de latinska bokstäverna är en ljudskrift.

Fenicierna hade ett fullt fungerande skriftspråk redan 1.100 f.Kr. Vårt latinska alfabet är utvecklat ur det romerska, som användes i full skala redan på 200-talet f.Kr. Romarna hade i sin tur hämtat inspirationen från grekerna, t.ex det att använda vokaler och att skriva från vänster till höger.

De första bokstäverna ristades på tavlor av lera, trä, sten eller vax. Senare användes pergament och papper. Före Gutenbergs uppfinning, att mångfaldiga text med hjälp av spegelvända bokstäver i metall, s.k typer, skrevs alla texter för hand av särskilda skrivare.

Skrivverktygen och materialen man skrev på påverkade bokstävernas utseende. Dessutom hade man två olika skriftformer: den formella för dokument och inskriptioner och den vardagliga för anteckningar och brev. Man brukar säga att den senare svarade för nyskapandet av bokstävernas form, ett skapande som successivt togs upp i den formella skriften. Småningom utvecklades helt nya stilarter.

Den gotiska stilen skapades under Gotiken, som varade från mitten av 1000-talet och fram till början av 1400-talet. Man kan säga att gotiska stilar strävar mot höjden och har brutna valv. I någon bok jag läst kallas den "högsmal och staketliknande". De fyra gotiska stiltyperna är Textura, Rotunda, Schwabach och Fraktur. De är alla ganska svåra att läsa för ett ovant öga, men åtminstone de senare två användes flitigt i böcker ända fram till mitten på 1800-talet.

När boktryckarkonsten upptäcktes under mitten av 1400-talet blev trycktyperna betydelsefulla. De tillverkades för hand av gravörer, som till en början försökte efterlikna handskriften. Men eftersom gravörerna hade mycket större begränsningar än skrivarna, förenklades snart bokstäverna radikalt. Man lämnade den gotiska stilen och återupptäckte antikens enkla bokstäver.

Den romerska kapitalskriften hade huggts in i sten och var därför mycket enkel. Den byggde på tre grundformer: triangeln, kvadraten och cirkeln. Kapitalskriften låg till grund för antikvan, en ny stilart som utvecklades i Italien under Renässansen, på 1400- och 1500-talen. Man skapade verkligen en pånyttfödelse (=renässans), för antikvan var enkel, tydlig och återhållsam. Snart kom den också i flera olika varianter: versaler, gemena, normala och kursiva. (Kursiv stil heter "italics" på engelska, just efter upphovslandet!)

Varje ny tidsålder brukar innebära reaktioner mot den föregående: under Barocken på 1600-talet skapades överdrivna och groteska stilar, med tunga, svällande bokstäver. Man använde också komplicerade begynnelsebokstäver (anfanger), med snirkliga mönster. 1700-talets rokoko-stilar var följaktligen lätta, graciösa och lekfulla, med mjuka och finlemmade ornamenteringar. Under nyklassicismen under slutet av 1700-talet protesterade man naturligtvis mot både rokokon och barocken och gick tillbaka till de precisa, enkla och disciplinerade formerna hos antikvan.

Nyklassicismen varade i ungefär hundra år och mot slutet av 1800-talet blandades stilarterna vilt. Eftersom tryckteknikerna under hela seklet hade förbättrats, hade man också goda möjligheter att experimentera. Denna utveckling har sedan fortsatt fram till våra dagar, med olika stilarter som lever sida vid sida.

Under 1900-talet har typografin mer och mer blivit vetenskap och kommers: man forskar fram nya teckensnitt och förändrar redan färdiga stilar, som man sedan säljer dyrt. Företag som söker en viss profil anlitar ofta typografer för att skapa rätt stilart. När den är etablerad kanske man vill expandera till en ny marknad med ett främmande alfabet och då kommer typograferna in igen. Teckensnitten har blivit en viktig handelsvara och kan kosta ganska mycket pengar. De största tillverkarna idag är Adobe, Agfa, Letraset och Monotype.

4. Tecknets uppbyggnad

Varje teckensnitt har en enhetlig form och för att kunna kategorisera de olika stilarna har man utvecklat en terminologi för tecknens olika delar. Du ser de viktigaste kännetecknen i de två bilderna här bredvid. Viktiga detaljer är t.ex om teckensnittet har seriffer och hur stor skillnaden är mellan grund- och hårstreck.

Grundstrecken är de tjockare delarna av ett tecken, medan hårstrecken är de lite tunnare. Serifferna är klackarna på bokstäverna. De kallas förresten även schatteringar.

Det finns fler fackuttryck. Man säger t.ex att små (gemena) bokstäver, som d och h, har uppåtgående staplar, medan p, q och y har nedåtgående staplar eller underhäng.

Vissa gemener har både stapel och kropp, som a, o, u och e. Lilla t har en fot och runda bokstäver har ansvällningar. Gemena bokstäver beskrivs med ett fyrlinjesystem, som täcker in staplar, underhäng, topp- och baslinjer. Versaler beskrivs med ett tvålinjesystem, då de bara har topp- och baslinje. Ibland väljer man dock att tala om en tredje linje, medellinjen, som motsvaras av gemenernas topplinje.

5. Teckensnittens familjer

I avsnitt 3 berättade jag lite om hur teckensnitten har tillkommit. Du kunde läsa om hur det redan på 1400-talet fanns två huvudstilar: antikvorna respektive handstilarna. Dessa båda utgör idag två av de (ungefär) sju teckensnittsfamiljerna, nämligen Garalderna och Skripterna. Förutom dessa två familjer finns det ytterligare (ungefär) fem, som uppstått under historiens gång.

Vissa böcker talar om fler familjer, men i praktiken använder man sig bara av sju. Nedan följer nu en förteckning över de sju vanligaste familjerna. Exemplen är i storlek 48 respektive 18 punkters storlek om inget annat anges. Efter dessa följer en kort sammanfattning av några av de andra familjerna.

Garalder:
Kallas även antikva-stilar och härstammar ursprungligen från Venedig i Italien. Ordet "garald" är en kortform av namnen Claude Garamond och Aldus Manutius, två berömda typografer som levde på 1500- respektive 1400-talet. De skapade en viss stilart, som alltså gett upphov till denna teckensnittsfamilj.
Kännetecken: liten skillnad mellan grund- och hårstreck, avrundade seriffer, bygger på cirkelns form.
Användningsområden: löpande text (=brödtext).
Exempel: Bembo, Berkeley, Berling, Centaur, Cloister, Garamond, Goudy, Imprint, Italian, Jensen, Lectura, Medieval, Palatino, Weiss. (Jensen är en annan berömd typograf, samtida med Aldus.)

Didoner:
Kallas ibland "nyantikva". Skapades av Giambattista Bodoni, som levde på 1700-talet.
Kännetecken: stor skillnad mellan grund- och hårstreck, raka seriffer, bygger på ovalens form. Familjen är inte så vanlig och stilen är lite förnäm och återhållen.
Användningsområden: böckerna säger att familjen används till finare texter i högtidliga sammanhang, men sällan i brödtext.
Exempel: Bodoni, Bulmer, Didot, Ellington, Fenice, Madison, Tiffany, Torino, Walbaum, Waverly.

Realer:
Mellanform mellan Garalder och Didoner. Skapad av engelsmannen John Baskerville (1700-talet).
Kännetecken: ganska stor skillnad mellan grund- och hårstreck, avrundade seriffer.
Användningsområden: detta är förmodligen den mest använda familjen för brödtext.
Exempel: Baskerville, Century Schoolbook, Cheltenham, Clearface, Cochin, Impressum, Melior, Slimbach, Times. (Times skapades f.ö på 30-talet just för tidningen Times.)

Linjärer:
Kallades tidigare Grotesk och fick sin slutgiltiga utformning under början av 1800-talet. Många teckensnitt i familjen har tillkommit under 1900-talet och används idag flitigt.
Kännetecken: ingen skillnad mellan grund- och hårstreck, saknar helt seriffer. Detta ger det ett ganska sparsmakat och stramt intryck.
Användningsområden: har tidigare inte lämpat sig för brödtext utan har används till rubriker och kortare texter. Idag är det dock den bästa stilarten för WWW. Tack vare att det saknas seriffer grötar inte texten ihop sig på bildskärmarna.
Exempel: Antigue Olive, Arial, Avant Garde, Eras, Folio, Frutiger, Futura, Geneva, Gill, Helvetica, Kabel, Mixage, Microgramma, Monaco, Monotype, Trebuchet, Univers, Venus, Verdana.

Mekaner:
Denna familj tillkom bara en kort tid efter linjärerna, just då Napoleon härjade i Egypten, i början av 1800-talet. Därför kallas familjen ibland även för Egyptienne.
Kännetecken: ingen skillnad mellan grund- och hårstreck, grova seriffer. Detta ger det ett ganska mekaniskt och tekniskt intryck.
Användningsområden: i rubriker och ofta i reklamsammanhang, men ej i brödtext.
Exempel: Aachen, American, Typewriter, Beton, City, Clarendon, Egyptienne, Memphis.

Skripter:
Ordet kommer av engelskans "script" som betyder handskrift. Bilden visar CAPface i 58 punkter storlek, respektive 28 och fet stil.
Kännetecken: handskrifter, handstilar, skrivstilar.
Användningsområden: i rubriker och texter som skall förmedla en viss tidsanda eller ge ett elegant intryck.
Exempel: Adine-Kirnberg, Basilica, Berolina, Brophy Script, Constance, Mistral, Old English, Palace, Script, Zapf Chancery.

Extremer:
Detta är en samling fantasistilar med ofta extrema, svårlästa och effektfulla tecken. (Bilden visar Poptics Two i 44 punkter i stället för 48 för de andra.)
Kännetecken: som ovan.
Användningsområden: i rubriker och texter som skall skapa effekter. Svårlästheten gör dock att de är knepiga att använda.
Exempel: Broadway, Calypso, Dingbats, Fingers, Garbo, Stop, Traffic, Webdings, Zapf Dingbats.

Övriga familjer:
Jag skrev tidigare att man ibland använder en mer detaljerad uppdelning. Det finns då ända upp till tolv familjer. De fem som tillkommer är följande:

• Semilinjärer - är en slags linjärer med varierande linjegrovlek. Exempel är Albertus, Clearface Gothic, Optima och Permanent.
• Centurer - kallas även "tidningsantikva" och är lite mer robusta än de vanliga antikvorna. Har öppnare former och används framförallt till tidningstryck. Exempel är Concorde, Excelsior, Imperial, Ideal News, Gazette, Rotation och Textype.
• Reprodukter - är en form av skripter, som baserats på gravyr, t.ex trä- eller kopparstick. Exempel är Citadel Script, Engelsk skrivstil, Florentine Script, Old Fashion Script och Polonaise.
• Ornater - utgör en variant av extremerna och är sirliga och ornerade teckensnitt, t.ex Citadel, Fontanesi, Ornata och Saphir.
• Gotiker - brukar omfatta alla gotiska stilar, inklusive frakturstilarna. Detta anses vara de ursprungliga teckensnitten som bl.a Gutenberg använde för sina tryckverk. Gotiska stilar användes ända in på 1800-talet, men är fruktansvärt jobbiga att läsa. Exempel är Fraktur, Linotext, Old English Text, San Marco, Wallan och Wilhelm Klingspor Gotisch.

Vissa teckensnitt kan förekomma i flera olika versioner, beroende på sådant som tillverkare och program. Vissa teckensnitt inspirerar till förändringar av andra teckensnitt. Det betyder att ett teckensnitt från en familj, efter förändring och med delvis nytt namn, kan bli ny medlem i en annan familj. Exemplen ovan skall alltså läsas med detta i åtanke: de är ungefärliga och preliminära.

Det är inte alltid lätt att själv klassificera de olika teckensnitten, men om du öppnar en textfil i ett ordbehandlingsprogram, t.ex Word, och sedan markerar all text och därefter byter mellan olika teckensnitt och storlekar, kan du få ett hum om vilka skillnaderna är.

Teckenfamiljerna anger typkaraktären, dvs de allmänna formegenskaperna, stilarten, den historiska tillhörigheten. Men man kan också göra andra klassificeringar, t.ex av typsorten, dvs om tecknen är raka (normala, roman) eller kursiva (kursiva, italics); detta kallas för övrigt teckeninklination. Man kan också gruppera efter om tecknen är smala, normala eller breda (=teckenvidd), magra, halvfeta eller feta (teckengrovlek), vilket är betydelsefullt på webben, om inte annars. Ytterligare ett sätt är att klassificera tecknen efter storleken eller teckengraden, som den också kallas. Om det handlar nästa avsnitt.

6. Det typografiska måttsystemet

Redan på 1600-talet gjordes försök att standardisera teckensnitten och dess storlekar. 1879 kom det så kallade Berthold-Didot-systemet, som accepterades i hela Europa, utom i England. Engelsmännen och amerikanarna utvecklade i stället ett eget system, som går under benämningen Pica-systemet. Båda systemen innebar att man fick enhetliga mått för typsnittets höjd och bredd, för placeringen av gravyren på trycktypen och en hel del annat.

Alla typografiska måttsystem (det finns alltså flera än dessa två) har en minsta måttenhet. I Didot-systemet är det en typografisk punkt, som är en tvåtusensexhundrasextiondels meter (1/2660 m) eller 0,376 millimeter. I Pica-systemet heter den minsta enheten point och är en sjuttiotvådels tum (1/72") eller 0,353 mm. Macintosh och - gissar jag - även Windows tillämpar Pica-systemet i sina operativsystem och program. Men den grafiska industrin i Sverige använder Didot-systemet. Dessutom finns det idag ett tyskt system, där man försöker anpassa både Didot- och Pica-systemet efter den metriska skalan, dvs till millimetermått.

I Didot-systemet utgör 8 punkter en petit och 12 punkter en cicero. En cicero är alltså 4,512 mm. I Pica-systemet heter 12 points i stället en pica och är 4,236 mm. Men det finns väl ingen vettig människa som håller på och mäter tusendelar av millimeter, så därför försöker man avrunda siffrorna lite. Och i det nya systemet jag nämnde ovan blir en cicero i stället 4,5 mm.

Normalt finns ett teckensnitt inte i storlekar under 8 punkter (petit), men vad som kommer därutöver är det svårare att sia om. Idag är det dessutom så att man kan förstora eller förminska teckensnitten redan i ordbehandlingsprogrammet, men tidigare var man hänvisad till de storlekar som fanns i systemet.

Eftersom våra datorer använder Pica-systemet och alla böcker om typografi pratar om Didot-systemet, blir det som nu följer kanske inte riktigt relevant. Men jag tar ändå med att 8 punkter kallas petit, 9 (borgis), 10 (korpus), 12 (cicero), 14 (mittel), 16 (tertia), 18 (paragon), 20 (text), 24 (dubbel-cicero), 28 (dubbel-mittel), 36 (trippel-cicero), 48 (4-cicero), 60 (5-cicero) och 72 (6-cicero). Vad det heter i Pica-termer har jag alltså inte en aning om. Det kanske bara är att byta ut "cicero" mot "pica"?

7. Digitala teckensnitt

I din dator, förmodligen i systemmappen (Windows-mappen), har du en mapp som heter "Teckensnitt", "Typsnitt" eller "Fonts". Om du öppnar den hittar du mängder med mappar med olika teckensnitt. I varje teckensnittsmapp finns ibland flera undermappar, med normala, feta, kursiva och andra varianter av teckensnittet. Ibland ser typsnittsmapparna ut som väskor och det är också en vanlig benämning på dem: typsnittsväskor.

Klickar man sig neråt i mapphierarkin kommer man så småningom till själva typsnittsfilen. Öppnar man den får man i de allra flesta fallen se ett urval tecken ur teckensnittet.

Att ha många teckensnitt installerade samtidigt gör datorn långsammare. Varje teckensnitt tar ungefär 100Kb i minne och eftersom det kan finnas flera olika varianter av samma teckensnitt, kan många Mb RAM-minne snabbt ätas upp. Du kan lugnt slänga ut de fulaste och aldrig använda varianterna. Själv har jag bara c:a 20 teckensnitt installerade. De övriga ligger i en mapp som jag döpt till "Inaktiva teckensnitt". Dom kan jag sedan installera - om behov skulle finnas.

Man installerar ett teckensnitt genom att dra en väska med teckensnitt till teckensnittsmappen i systemmappen. Sedan måste man normalt starta om programmet eller datorn. Se också upp när du installerar nya program i datorn. Många installationer lägger till nya teckensnitt till systemet utan att förvarna!

Bitmap, PostScript och TrueType

Teckensnitten i din dator finns lagrade i digital form, som ettor och nollor. Det finns flera olika principer för att lagra digitalt, som jag nu skall säga lite om: Bitmap: (bmp eller bmap) är i princip helt ute och används knappast alls längre. Det användes förr till matrisskrivare, som skrev ut varje tecken med 9, 24 eller 48 nålar, vilka slog an mot papperet, efter ett förutbestämt bitmap-mönster. Bitmappade teckensnitt är ju uppbyggda av punkter (en matris) och därför passade de bra till den sortens skrivare. De gick däremot inte att ändra skalan på. Många av de bitmappade teckensnitten hade namn efter amerikanska städer.

PostScript: är Adobes sidbeskrivningsspråk från början av 80-talet, som innebär att man definierar en bokstav med hjälp av matematiska formler. Detta gör det möjligt att förstora och förminska en bokstav utan att dess proportioner går förlorade. Dessutom bevaras då tecknens runda form. Varje PostScript-font består egentligen av två olika uppsättningar tecken, en bitmappad för bildskärmen och en objektbaserad för utskrifter. PostScript används för professionella utskrifter, men har vidareutvecklats på olika sätt.

Du kan läsa mer om pixel- och objektgrafik på sidan som heter Bildtyper >

TrueType: (TT) består av en uppsättning tecken, som passar både för skärm och skrivare. Tekniken har utvecklats av Apple och Microsoft för att slippa två uppsättningar fonter för samma teckensnitt. Det har mer eller mindre ersatt PostScript i vanliga persondatorer, men används inte för professionellt bruk, eftersom det inte ger tillräckligt bra utskrifter. TrueType bygger också på vektorprincipen.

Det finns också flera andra tekniker. Multiple Master (MM) är Adobes utveckling av PostScript-tekniken. TrueType gör det möjligt att använda flera olika varianter av ett tecken inom samma teckensnitt och är en standard som framförallt Microsoft ligger bakom.

OpenType är en ny, plattformsoberoende teknik, som är en slags sammanslagning av PostScript typ 1 och TrueType. Den går alltså att använda på både Pc och Mac, vilket är något helt nytt.

OpenType är ett Unicode-teckensnitt som kan innehålla tusentals tecken, i stället för c:a 256 tecken som är standard för PostScript och TrueType. Den klarar faktiskt ända upp till 65.000 tecken i samma fontfil, t.ex uppsättningar av feta, kursiva, feta och kursiva, gemena siffror, specialtecken, med latinska, grekiska, kyrilliska, kinesiska och japanska bokstäver.

Matematiken bakom detta är naturligtvis att ett Unicode-tecken är på 16 bitar, vilket skall jämföras med ASCII-tecknens blott 8 bitar.

Tekniken bakom Unicode utvecklades ursprungligen av Adobe och Microsoft för att förbättra texthanteringen. Ersätter efter hand PostScript och TrueType. OpenType är ännu så länge sällsynt, kanske för att den ännu inte är så känd. Operativsystemen med beteckningen X eller Xp är bättre på att hantera OpenType än sina föregångare. Layoutprogrammet InDesign 2 klarar också av att hantera teckensnittsformatet.

8. Hjälpmedel

Det finns gott om hjälpmedel för dig som vill göra egna typsnitt och redigera sådana som du tröttnat på. Tre program jag hört mycket gott om är Composer (Pyrus), Fontographer (Macromedia) och numera nerlagda FontChameleon (Adobe). Det finns också program som låter dig titta på alla teckensnitt i datorn utan att du behöver klicka dig igenom en massa mappar. De flesta programmen jag sett är shareware och finns på nätet eller på tidningarnas CD-skivor. Eftersom de bara finns en kort tid på marknaden är det ingen ide att jag rekommenderar något. Dessutom finns vissa bara till Mac eller Windows, men sällan till båda.

ATM (Adobe Type Manager) är ett systemtillägg som enkelt uttryckt kan sägas vara ett program som tolkar PostScript-kommandon och ger bättre utskriftskvalitet. Det underlättar också skalningen av tecknen och gör det i många fall också lättare att installera nya teckensnitt. Det kostar några hundra kronor - om det inte redan finns installerat i datorn - och är ett måste när man sysslar med mer avancerad typografi.