Några enkla skrivregler

1. Inledning

Den här sidan handlar framförallt om sådana skrivregler som gäller allmänt i svenskan och inom typografin. Sidan kompletteras med bl.a sidan "Var begriplig på webben", som finns i avsnittet om webbdesign och som framförallt handlar om hur man anpassar sina texter för webben. Gå dit >

En annan sida som även innehåller övningar är Formgivning och layout. Läs mer >

Typografi är det sätt som man utformar tecken, ord och stycken på. Det innefattar att man väljer teckensnitt och justerar dem så att rubriker och övrig text presenteras på ett så lättläst och behagligt sätt som möjligt.

Det finns tjocka böcker om typografins alla regler och variationer. Det finns också många olika uppfattningar om vad som är snyggt eller lämpligt. Här har jag dock bara valt att ta med sådana uppfattningar som alla delar.

2. Radlängd

Radlängden kallas ibland också för satsbredd, där "sats" är ett ganska dumt ord, eftersom det betyder "mening" (grammatiska enheten), påstående och argument. Men en mening behöver ju inte vara detsamma som radlängden.

Ögat läser inte varje ord på en rad utan stannar till på ett par, tre olika ställen.

Ögat uppfattar alltså flera ord samtidigt. Det är detta man tar hänsyn till när man anpassar radlängden.

Man brukar välja en radlängd om 60-70 tecken (55-60 tycker en del) när man använder en standardteckensnitt och teckengrad (=storlek), t.ex Times i 12 pt (=punkters storlek). Det blir ungefär 10-12 cm långa rader. Detta mått inkluderar även alla mellanslag.

Normalinställningen i Word är Times New Roman, 10 pt, vilket ger radlängder på 100 tecken eller mer, på en A4-sida som är 21 cm bred. Så långa rader går inte att läsa! Ögat förirrar sig och blir trötta. Texten ser obegriplig och svår ut och ingen läser det som står.

Man kan lösa detta genom att öka teckenstorleken, men en för stor stil är också svår att läsa. Man kan också öka marginalerna eller skapa flera spalter. Spalter är att rekommendera om man har mycket text. Två spalter om 7,5 cm med c:a 1 cm mellanrum är lämpligt. Fler än tre spalter skall man helst undvika.

Med spalter får man stort spelrum för en variationsrik layout. Man kan då lägga in bilder, tabeller, diagram, snygga rubriker och mellanrubriker, listor och annat för att få in mer luft i layouten.

En annan regel är att man också skall undvika för korta rader. 30-35 tecken är minimum för vanlig text. Korta rader ställer inte bara till det avstavningar och liknande, utan är också svåra för ögat att läsa.

Olika teckensnitt gör att radlängden kan variera. Bilden visar detta. För vanlig text, s.k brödtext, bör man använda teckensnitt mer seriffer, sådana vi kallar antikvastilar. Det läste du om på förra sidan. Times är ett lämpligt teckensnitt.

Motsvarande regel för texter på bildskärmen är att sidan helst inte skall vara över 60-70 tecken, vilket motsvarar c:a 550 pixlars bredd i upplösningen 800x600. Teckensnittet bör då vara utan seriffer, alltså linjärer eller sans-seriffer. På bilden ser du Verdana, som jag använder på min webresurs.

3. Stycken och radavstånd

Radavståndet kallas med ett lite finare ord för kägel. Det går att ställa in i ett avancerat ordbehandlingsprogram. Kägeln mäts från baslinje till baslinje och anges i typografiska punkter. Avståndet varierar beroende på teckensnitt och storlek.

Detta är grundregeln för radavståndet. Använder man en teckenstorlek på 10 pt, blir radavståndet 12 pt. Detta skrivs som 10/12 och uttalas "tio på tolv".

Formeln är inte alltid tillämpbar. När texten blir för stor, t.ex i rubriker, måste radavståndet minska. Vanliga mått är t.ex 28/26, 36/32 och 50/40. Det bästa sättet att lära sig rätt proportioner är att pröva sig fram.

När man går in och minskar radavståndet manuellt, måste man se till så att under- och överstaplarna inte krockar med varandra. Ett litet p kan t.ex skymma överdelen av ett L. Då kan man använda versaler i rubriken i stället eller skriva om den på något sätt.

4. Styckeavstånd

4-5 rader brukar vara lagom för ett stycke. Ju mer "seriös" texten är, desto färre mellanrum finns det mellan styckena. I böcker och tidningar använder man enkla radbrytningar (=ett tryck på returtangenten) eller blankrader. Blankrader är ett mellanting mellan en enkel och en dubbel radbrytning.

I Word och ännu mer avancerade skrivprogram finns inställningar för att ställa in storleken på blankraderna. När man avslutar ett stycke genom att trycka på returtangenten, hoppar programmet då ner lite längre än för ny rad, så att det bildas en liten luftspalt, dvs blankrad, mellan styckena.

Blankrad är extra svårt att använda i en text med spalter. Man vill ju nämligen få raderna i de olika spalterna i linje med varandra. Detta kallas förresten för att de linjerar med varandra.

Blankraderna måste då ställas in så att de utgör ett halvt radavstånd. Man använder sedan en halv blankrad före och efter stycken, listor, tabeller, m.m. Detta sköter man sedan enklast via en formatmall.

Gör man en enklel radbrytning bör man göra ett litet indrag av första raden i nästa stycke. Då har läsaren lättare för att orientera sig. Du ser exempel på olika slags indrag här på bilden. Klicka på den för att få upp en större version!

Man bör dock undvika indrag direkt efter en rubrik eller en blankrad.

I ordbehandlingsprogrammen finns särskilda verktyg för att göra indrag. Du ser verktygen i Word på bilden här bredvid. Gör aldrig indrag med mellanslagstangenten! Storleken på mellanslagen varierar nämligen efter teckensnitt och teckenstorlek.

Hur stort skall indraget vara? Typografer pratar om måttet fyrkant. Använder man 12 pt i texten skall man också ha ett indrag på 12 pt. Fyrkanten som utgör själva indraget är då på 12x12 pt.

I moderna ordbehandlare ställer man oftast in indraget i millimeter. Ett indrag på 5 mm är då lagom för teckenstorleken 10-12 pt.

5. Teckenavstånd

Alla teckensnitt består av ett antal fristående tecken. När man använder ett teckensnitt händer det därför att tecknen inte hamnar på korrekta avstånd från varandra. Hamnar de för glest eller för tätt blir texten svår att läsa. Därför måste man gå in och ändra avståndet mellan bokstäverna i texten.

I ordbehandlingsprogrammen sköts detta atuomatiskt m.h.a särskilda listor, med instruktioner vilka tecken som skall ligga nära varandra och vilka som skall ligga en bit ifrån varandra. Programmet letar igenom dokumentet och justerar avstånden.

I rubriker kan dock tecknen ändå hamna för tätt eller för glest och då kan man rätta till felen.

Man kan dels dra ihop avståndet mellan alla tecken i rubriken. Detta kallas för knipning.

Man kan också öka eller minska avståndet mellan enstaka bokstäver, något som kallas kerning. Ändrar man avståndet mellan alla bokstäver i ett eller flera ord kallas det för spärrning.

Jag tycker själv att det är väldigt svårt att se om några av bokstäverna i en rubrik sitter för tätt eller för glest. V och A måste t.ex ligga närmare varandra än V och B, därför att A lutar åt höger. Det är alltså inte så enkelt som att placera alla bokstäver lika långt ifrån varandra.

Därför brukar jag först och främst lita på ordbehandlaren och i andra hand försöka mig på en optisk utjämning. Ett tricks är också att skriva rubriken och sedan vända på papperet. Då ser man oftast mellanrummen mellan tecknen och hänger inte upp sig på vad det är för tecken.

Det finns också många olika snittvarianter av ett teckensnitt, som bilden här nedan visar. Utdragen text kallas ibland även för expanderad (expanded) och ihoptryckt för kondenserad (condensed). Sedan finns det ju versaler (stora bokstäver), gemener (små bokstäver) och kapitäler (små versaler).

Använd kursiv eller fet stil för att markera ord i brödtext på pappersutskrifter. Det fungerar bättre än understrykning och fet stil. I rubriker skall du använda fet stil. Mellanrubriker kan ha kursiv eller fet stil.

KAPITÄLER BRUKAR MAN behöva spärra till c:a 5-6%, för att de skall bli snygga. I vissa moderna teckensnitt är sådant redan åtgärdat, t.ex i det svenska Indigo, som bl.a används för den nya Bibeln. Använder man kapitäler på en hemsida kan man skriva vanliga versaler och sätta dem innanför <small>-elementet. SÅ gjorde jag i inledningen på detta stycke.

Ett annat problem kan vara att utländska teckensnitt inte alltid är anpassade för de svenska tecknen. Prickarna över i och j sitter då inte på samma höjd som prickarna över å, ä och ö.

Detta får man gå in och åtgärda själv om man vill. Program som Fontographer och Fontlab klarar av att flytta prickarna och den typen av redigering är tillåten.

Däremot får man sällan göra andra ändringar av ett teckensnitt, eftersom de är skyddade av upphovsrättslagen och andra lagar. man får alltså inte ta ett teckensnitt och göra små ändringar och sedan sälja det vidare. Du kan läsa mer om lagstiftningen på sidan Lag och rätt.

Ytterligare en sak som kan vara bra att känna till, är att vissa teckensnitt kommer utrustade med ligaturer. En ligatur är två bokstäver som sätts ihop. Bokstäver som f och i b får alltså ett eget tecken, snarare än två olika.

Det finns 5-6 vanliga ligaturer, t.ex för fi, fj, tt, ti och tj. Men jag har hört typografer prata om 58 olika ligaturtyper, beroende på olika språk och estetiska ideal.

Bilden visar hur det kan se ut. Man använder ligaturer för att inte tecknen skall "krocka" med varandra, t.ex pricken i bokstaven i med stapelns överhäng i bokstaven f.

6. Rubriker och mellanrubriker

Till rubriker bör man använda linjärer, alltså teckensnitt utan seriffer. Mellanrubriker används för att lätta upp texten. jag har använt rubriker och mellanrubriker i denna text. Rubrikerna står i innehållsförteckningen längst upp på sidan, medan mellanrubrikerna finns i det avsnitt du just nu läser:

Mellanrubrik

Regeln är att använda 3-5 stycken innan det är dags för nästa mellanrubrik. I den här texten har jag dock något större avstånd mellan rubrikerna.

7. Justering och avstavning

När man pratar om texten på en sida eller i en spalt, kan den vara justerad på olika sätt. Vänsterjusterad innebär att den vänstra kanten är rak. Högerjusterad innebär att den högra kanten är rak. Centrerad text ligger placerad efter mittpunkten på sidan. Om texten är rak i både vänster och högerkant säger man att den är marginaljusterad.

Vänsterjusterad text är alltid att föredra. Högerjusterad text kan man använda för bildrubriker, där bilden ligger höger om texten. Centrerad text används i stort sett enbart för rubriker.

Marginaljusterad text används företrädelsevis i spalter. Nackdelen är att raderna brukar bli olika täta, i synnerhet om spalterna är breda. Detta beror på att programmet försöker anpassa orden efter marginalerna. Texten blir därmed ful och svårläst.

Man kan åtgärda detta genom att avstava orden i dokumentet. Men man bör låta programmet göra detta automatiskt. Det är mycket tidsödande att göra avstavningarna själv. Dessutom kommer texten att bli fylld med kon-stiga rad-brytningar, som du lagt in och som sedan följt med när teckensnit-tet eller text-storleken änd-rats. Undvik också många avstavningar i rad.

Rent generellt gäller också att ma nskall avstava så att ordet låter så naturligt som möjligt. Helst skall man avstava mellan två stavelser eller mellan två identiska konsonanter. Ordet får dock inte förvrängas. Dagstidningarna syndar emellertid rejält med detta.

Avstava aldrig rubriker.

8. Änkor och horungar

Ställ också in änke- och horungekontroll när du ändå är inne och rotar bland inställningarna. Änkor säger man om spalter eller sidor som slutar med ett ensamt ord.

Horungar kallades tidigare "ombrytningsfel" och innebär att sista delen av ett avstavat ord (eller rad) hamnar på en egen rad. Enkel horunge betyder att orddelen hamnar på en egen rad, längst ner på en sida eller i en spalt. Dubbel horunge innebär att orddelen hamnar på en egen rad överst på nästa sida.

Om du inte kan förhindra änkor och horungar bör du försöka formulera om det skriva. Man kan också lägga in extra radbrytningar eller, i nödfall, minska avståndet mellan orden. Ändra dock aldrig teckenbredden, eftersom det mänskliga ögat är mycket känsligt för sådana störningar.

9. Specialtecken

Punkt sätts ej efter rubrik, namn eller texter som inte utgör fullständiga meningar, t.ex fotnotskommentarer och enkla bildtexter. Ibland kan man också utesluta punkter i listor:

• Äpplen
• Päron
• Citroner

Använd äkta tankstreck ("pratminus") i stället för minus ("divis"). Ett äkta tankstreck är lite längre än ett minus. I ordbehandlare kan man ställa in så att det går att trycka t.ex Alt och minustecken för att åstadkomma ett äkta tankstreck. Annars kan man sätta två minustecken efter varandra.

Gör aldrig en streckad linje för hand, med punkttangenten. Det finns bättre metoder, t.ex genom att använda en tabbinställning och utfyllnadstecken.

Skiljetecken följer föregående ord. Det betyder att kolon är fett i Innehåll: och kommat kursivt i Men, Detsamma gäller för alla liknande tecken, t.ex punkt och parentes.

Självklart finns det gott om undantag. Parenteser kommer i par och där följer även det föregående tecknet formen. Man skriver alltså (DNS) och inte (DNS).

Punkt skall sättas inne i en parentes om parentesen står på egna ben, dvs:

Internet protocol (IP). (Detta står på egna ben.)

I första exemplet skrivs alltså punkten innanför, i det andra utanför. På motsvarande sätt gäller för citationstecknen:

"Så här skriver man."
Han sade "så här skriver man".

Båda kallas förresten för utancitat. Innancitat är när man citerar inne i ett annat citat, t.ex så här:

"Thales sade 'Allt är vatten' och gjorde det till sitt motto."

Raka citationstecken bör dock undvikas då de betecknar tum ('), fot (") eller andra enheter! Problemet är att vissa teckensnitt, framförallt linjärer, har just raka citationstecken.

Detta åtgärdas dock automatiskt i ett bra layoutprogram, som QuarkXPress eller InDesign; dock ej av webbläsaren, som synes.

Enkla citationstecken används numera för genitivformer. Det är fel och något vi hämtat från engelskan.

Det heter t.ex "Kentas Livs" och definitivt inte "Kenta's Livs". På engelska skriver man däremot "Lolly's Shop", men i svenskan försvann genitivformerna för flera decennier sedan.

Det här gäller dessutom bara i svenska språket. I andra språk finns mängder av undantag och specialregler! Du ser några exempel i bilden här bredvid. Dessa behöver man framförallt tänka på när man arbetar professionellt med språket, t.ex översättningar.

Den engelska varianten av citat brukar kallas 6699 eller "Sixtysix ninetynine". Den är den vanligaste i de språk som inte finns med på bilden här bredvid.

10. Siffror och numrering

Skriv talen 0-12 som bokstäver i stället för siffror. Detta gäller dock inte om du skriver sådan text där mycket siffror förekommer. Man säger t.ex "Han har tolv barn" i stället för "Han har 12 barn". Men man säger inte "Det blev ett ett" utan "Det blev 1-1".

För talen 13 och uppåt gäller att de skrivs som bokstäver när man säger "Elva, tolv, tretton" och inte "Elva, tolv, 13". Däremot skrivs 13 som just 13 när det står självständigt, medan 12 skrivs tolv när det står för sig själv!

När man skriver enheter brukar man skriva siffror, t.ex i 1 cm och 10 kg. Däremot skriver man ut både siffror och enheter i vanlig text. Man skriver alltså 1 cm respektive en centimeter, beroende på sammanhanget.

Tänk också på att ha ett mellanslag mellan siffran och enheten. I ordbehandlarna kan man skriva in hårda mellanslag, så att programmet inte gör en radbrytning mitt i. På en hemsida skriver man i stället elementet <NOBR> på bägge sidor om beteckningen.)

Så här skriver man telefonnummer och liknande. Mellanslagen skall finnas så som de står i de olika exemplen: