Prepress och repro

1. Trycksaker vs webben

Arbetet med att ta fram en trycksak är betydligt mer invecklat jämfört med att skapa något för webben. Det är mycket man måste tänka på, som att välja rätt format, teckensnitt, fontfil, kulörsystem, färgseparation, bildupplösning, filtyper, tryckfärger, rastertyp, rastertäthet, tonomfång, ljusstyrka, papperskvalitet, osv!

Dessa faktorer blir inte rätt av sig själva och ett fel i processen är dessutom väldigt mycket svårare att rätta till, ju närmare den fördiga trycksaken man kommer. Därför krävs mycket mer planeringsarbete och dessutom en planering av ett lite annorlunda slag, jämfört med den vi gick igenom på sidorna om webdesign.

För att underlätta arbetet brukar de flesta företag lämna bort såväl planeringsarbetet som formgivningen av en trycksak. I stället låter man specialister ta över produktionen, t.ex en reklambyrå eller prepressföretag. Många personer blir på så vis inblandade och var och en bidrar med sin del.

Vi skall nu titta lite närmare på den här processen, från en idé till en färdig produkt. Vilka delar består hela kejan av och vad innebär de olika arbetsuppgifterna? På denna och de två efterföljande sidorna kommer du att få läsa om allt vad det grafiska produktionsflödet innebär.

2. Arbetsgången i produktionskedjan

Själva planeringsarbetet är a och o. Man måste utgå från en idé, som man gör så tydlig som möjligt. Är man flera personer kan man till en början "brainstorma", dvs komma med mängder av förslag och låta idéerna flyta fritt om vad man skall göra.

Ju mer man diskuterar desto mer konkret måste man försöka göra sin idé. Det man behöver veta är t.ex vad det är man vill uppnå och hur man vill göra det. Man måste försöka skaffa sig en uppfattning om hur man skall nå målet. Du ser en skiss över hela denna process i bilden till höger.

Målet kan t.ex vara att lansera en viss produkt på marknaden och dessutom uppnå en viss försäljning. Handlingsplanen för att nå dit kan t.ex innebära att man måste gå ut med annonser i kvälls- och veckotidningar under en viss tidsperiod. Dessutom måste man kanske sätta upp reklamaffischer i några utvalda butiker. För att kunna annonsera behöver man ta fram reklammaterial, både för annonserna och affischerna. Detta gör man dock inte själva utan överlåter åt en reklambyrå.

Det är alltså beställaren som tar initiativet till en trycksak. Man pratar om detta som initieringsfasen. Sedan är det reklambyråns jobb att konkretisera beställarens idéer, så att de uppfyller de mål som beställaren har.

Reklambyrån har kontakter med formgivare, även kallade art directors eller ADs. Inblandade i framställningen av trycksaken kommer kanske även copywriters, fotografer, bildbyråer, illustratörer, originalare, tekniker och skribenter att bli. Man kanske i vissa fall även behöver koppla in jurister, ekonomer, liksom programmerare, om man gör en kampanj även på webben.

Helt säkert är också att man småningom kommer att kontakta ett tryckeri, både för att få reda på hur materialet skall levereras för att kunna tryckas och för själva tryckningen.

Den grafiska produktionskedjan kan vara hur enkel eller komplicerad som helst. När du och jag trycker ut julkorten på den egna skrivaren hemmavid, består ju kedjan av ytterst få arbetsmoment och involverar bara en eller ett par personer. Men när ett stort företag skall göra en reklamkampanj, kan kedjan involvera tusentals personer, som antingen jobbar direkt eller indirekt med produktionen.

3. Texterna

En annons som skall publiceras i en tidning kan t.ex utformas i QuarkXPress eller Adobes PageMaker/ InDesign. Dessa texter måste då uppfylla visa krav: De måste vara välskrivna och passa för sammanhanget. De måste också förmedla det budskap man tänkt framhäva.

Men förutom de rent språkliga finesserna, krävs också noggrant förberedelsearbete vad gäller den "tekniska" biten. Man måste t.ex tänka på att använda rätt teckensnitt, som antikvastilar för brödtexten och linjärer till rubrikerna. Många företag använder bestämda teckensnitt för sina trycksaker, vilket ADn måste ta hänsyn till.

Dessutom krävs att man använder rätt format på fontfilen, dvs en PostScript-fil och inte en TrueType. Här måste man höra med tryckeriet vilka fonter de klarar av att hantera. Många tryckerier föredrar vissa format framför andra och PostScript är ännu så länge den mest använda standarden.

Som om inte detta räckte behöver man också försäkra sig om att tryckeriet använder samma fontfil som man själv. Utnyttjar man t.ex Times från ett företag, måste tryckeriet ha Times från samma företag. Olika versioner av Times skiljer sig nämligen åt, t.ex när det gäller storlek och bredd. I längre produktioner kan det därför bli stora skillnader i antalet sidor, etc, mellan vad man själv har arbetat fram och hur det blir när tryckeriet tar över. Sådant kostar både tid och pengar att rätta till.

Man kan på förhand räkna ut vilket utrymme ett textmanus kommer att ta. Det är något man vill veta just för att kunna beräkna antalet sidor som en bok eller broschyr kommer att ta i anspråk. Beräkningen grundas på s.k TC-tal, vilket står för "tecken per cicero".

Man räknar antalet tecken på ett visst antal rader, med ett visst teckensnitt och en viss grad (=storlek). Sedan räknar man ut det genomsnittliga antalet tecken per rad och delar med radbredden mätt i cicero. Då får man ett mått på hur stor plats varje tecken tar och kan sedan, på ett ungefär, räkna ut hur många rader och sidor texten kommer att behöva för att få plats.

Sedan kan man naturligtvis komplicera saken ytterligare genom att göra beräkningar för olika teckensnitt, grader, varianter (t.ex kursiveringar), för rubriker, mellanrubriker och brödtexten. Ofta finns sådana här beräkningsfunktioner inlagda i programmen. På så sätt går beräkningen snabbare och blir mer exakt.

Texten måste även korrekturläsas och avstavas korrekt. De flesta ordbehandlare gör numera en grov grammatik- och stavningskontroll. Denna kan man också anpassa på olika sätt, t.ex genom att ställa in att programmet får göra högst tre avstavningar i rad.

När den automatiska avstavningen är färdig, måste man ofta själv läsa igenom texten och rätta till felaktigheter. Det kan vara långa ord som programmet inte klarat av att avstava rätt. Man kan också ha gjort onödiga stavfel eller gjort sig skyldig till språkliga fel.

Man pratar därför ibland om de olika korrekturläsningsfaserna som:

• Första korrekturen
• Andra korrekturen
• Granskningskopian (revidern)
• Provtrycket (pressrevidern)

4. Sättning och prepress

Innan jag berättar mer specifikt om hur bildbehandlingen går till, kan det vara bra att veta lite om begreppen "sättning" och "prepress".

Sättningen är själva arbetet med att montera texterna och bilderna. Förr gjordes detta för hand och man använde blytyper, som bilden här bredvid visar. Du kan läsa mer om detta på sidan om tryckmetoder.

Idag görs i stort sett allt arbete i datorn, i DTP- eller monteringsprogram som QuarkXPress, PageMaker och InDesign. Monteringen är då alltså digital.

Det finns dock tillfällen då man arbetar med att klippa, klistra och montera materialet utanför datorn. Det kan vara då man inte kan digitalisera originalbilderna eller då man skall trycka på en yta som inte de konventionella teknikerna klarar.

Prepress är hela den fas då man tar fram ett tryckbart original. Under denna fas kan man även trycka ut prov för att se hur slutresultatet kommer att bli. Prepress omfattar alltså lite mer än sättningen, både monteringen av bilderna och texterna och processen som leder fram till ett tryckbart original.

5. Repro

Repro är en ofta använd term i prepressammanhang. Den omfattar de arbetsmoment som bilder och illustrationer måste genomgå för att kunna tryckas. Det kan vara att scanna in bilder, göra färgseparationer, välja lämpliga raster, färgkorrigera, osv.

Idag sker den mesta repron vid datorn och standardprogrammet är Photoshop. Förr var arbetet mera tidsödande, eftersom man tvingades använda analog teknik, t.ex reprokameran, som användes till att storleksförändra bildoriginal. Denna manick har idag mer och mer ersatts av scannern, som i sin tur blir mer och mer överflödig, i och med att digitalkamerorna blir allt bättre och frekventa i reproprocessen.

Förutom reprokameran, datorn och scannern, finns gott om annan reproutrustning. Monteringsbord eller ljusbord används om man vill montera en sida för hand. De är också bra om man vill granska bildoriginal eller utskjuten film närmare. Det man kan kontrollera är sådant som skärpa, raster, passmärken och utskjutning. Jag berättar mer om detta på sidan om tryckprocesserna.

Jag har hittills flera gånger nämnt ordet "bildoriginal". Detta skall vi nu titta närmare på. Med ett samlingsord kallas alla bildoriginal för reprooriginal. Det är dessa man scannar in (=digitaliserar) och behandlar på olika sätt. Man brukar dessutom skilja mellan olika slags reprooriginal. Här är en lista på några av de vanligaste:

Påsiktsoriginal: är alla bilder som man bara kan se på och som alltså inte är genomskinliga. Dina semesterbilder tillhör alltså denna typ. Även en tryckt bild i en tidning, som man vill återanvända i en ny produkt, är ett slags påsiktsoriginal.

Genomsiktsoriginal: kan man se igenom och finns därför oftast på film. Negativen till dina semesterbilder är sådana. De går att scanna in med en särskild scanner, som då genomlyser filmen i stället för att lysa på den.

Förutom denna indelning kan man sedan göra ytterligare grupperingar, beroende på om originalen behöver rastreras eller ej.

Streckoriginal: är alla original som är svartvita och inte innehåller några gråtoner. Det kan t.ex vara textoriginal, linjer, raster, streck, punkter, tuschteckningar, m.m. Om det svarta inte är helt svart utan bara 95% svart, måste bilden rastreras och kan inte tryckas direkt.

Svartvita halvtonsoriginal: Hit räknas svartvita fotografier och bilder med varierande gråtoner. Bilden till höger föreställer ett sådant. Sådana måste alltså rastreras för att kunna tryckas. Vilket raster man väljer beror på bl.a vad det är för typ av bild och hur hög kvalitet den behöver ha. Jag berättar mer om detta så småningom.

Fyrfärgsoriginal: är alla färgbilder, både papperskopior och negativ. Till denna kategori hör alltså fotografier, illustrationer, teckningar, målningar, diabilder, negativ, osv. Bilden visar hur ett sådant original kan se ut.

Färgseparerade påsiktsoriginal: Eftersom man inte kan trycka färgbilder direkt, måste de färgsepareras. Det betyder att man skapar fyra versioner av bilden, en för var och en av färgerna rött, gult, blått och svart. Dessa trycker man sedan separat ovanpå varandra, så att fyrfärgsbilden framträder.

Färgseparationen skapas enkelt i Photoshop, genom att man växlar från RGB- till CMYK-läge. Gå in under Bild - Läge och välj CMYK. Sedan skapas färgseparationen automatiskt. Det svåra är alltså inte att göra en separering utan att göra den så att den blir snygg. Här måste man prata med tryckeriet, så att man väljer lämplig metod. Det finns nämligen stora variationer mellan olika tryckmetoder.

Det är inte lätt att visa hur en färgseparerad bild ser ut. Ovan är ett försök, med bara cyan-kanalen aktiverad, men bilden blir grå som du ser. Problemet med att visa färgsepareringen består också i att den går att göra på två olika sätt:

På bildskärmen blir bilden mörkare och mörkare, ju fler färgkanaler man tar bort. Anledningen är att bildskärmen fortfarande använder RGB-metoden (additiv färgblandning) för att visa CMYK-bilder. Se efter själv genom att gå in under fliken Kanaler i Photoshop (eller motsvarande program) och släck ner alla lager utom ett.

När man trycker en färgseparerad bild på ett pappersark är bilden som ljusast när man tryckt bara en enda färg. Detta ser du i den andra bilden ovan. Bilden blir sedan mörkare och mörkare, ju fler färger man lägger till, eftersom färgblandningen sker subtraktivt, snarare än additivt.

Känner du dig osäker på hur färger kan blandas kan du läsa mer på färgsidan >>

Duplex-bilder: är gråskalebilder som innehåller två tryckfärger, t.ex svart och röd. Det röda kallas för dekorfärg. Använder man tre färger kallas originalen i stället triplex och fyra färger ger kvadruplex-original. Den sistnämnda är alltså en fyrfärgsbild som inte är något provtryck.

Duplex är den vanligaste typen. "Falsk duplex" kallas det när man trycker en vanlig gråskalebild på ett färgat papper. Man kan ställa in duplex (etc) i Photoshop och även ange hur mycket av de olika färgerna som skall finnas med. Detta går jag dock inte igenom här.

Anledningarna till att man kompletterar det svarta (gråa) med ytterligare färger kan vara att man vill testa olika raster och rastervinklar. Med duplex trycker man ju två lager och har då möjlighet att upptäcka moirémöster, dvs det att de båda lagrens raster skapar oönskade mönster i bilden.

Man använder också duplexbilder för att lättare kunna återge finare detaljer i en bild. Det är också billigare att trycka en duplex än en fyrfärgsbild.

Elektroniska original: Till dessa räknar man tre olika typer, dels sådana som är tagna med en digitalkamera , dels sådana som är digitaliserade med en scanner, och dels sådana man ritat direkt i datorn.

6. Allmänt om bilderna

Vårt företag vill att annonserna och affischerna skall innehålla läckra bilder på den nya produkten. Bilderna tas av en duktig fotograf och levereras både som påsiktsoriginal och genomsiktsoriginal. Dessutom har man anlitat en illustratör, som tagit fram några fyrfärgsoriginal och några elektroniska dito.

Alla bilder måste vara av god kvalitet. Ett suddigt eller felaktigt exponerat fotografi går sällan att använda. Att säga var gränserna går för vad som går att använda är dock svårt. Man brukar få pröva sig fram och testa om man är osäker.

Vår illustratör berättar t.ex att han ofta gör teckningarna dubbelt så stora som de skall vara. Tuschet och färgen brukar nämligen flyta ut och därför behöver han det extra utrymmet. Dessvärre händer det då ibland att bilderna förvanskas något i digitaliseringen, när de skall skalas om till normal storlek.

Alla digitala och digitaliserade bilder måste även ha en viss upplösning för att kunna tryckas. JPEG- och GIF-bilder brukar därför inte gå att använda, om de inte är väldigt stora. En bild som på bildskärmen är 10 cm bred, blir bara någon centimeter när den trycks ut. Anledningen är att upplösningen på skärmen är c:a 72-96 ppi (pixlar per tum), medan man på en bra laserskrivare skriver ut med 300-600 ppi.

I Photoshop finns möjligheter att bestämma hur stor upplösning en bild skall ha. Man brukar räkna med att bildens upplösning i ppi skall vara dubbelt så hög som linjetätheten (lpi, linjer per tum). Lpi-värdet får man från tryckeriet. Om man får reda på att tryckeriet kommer att använda ett raster på 240 lpi, skall man alltså ställa in en bildupplösning på 480 ppi.

Upplösningen på bilden skall alltså anpassas efter den rastertäthet som kommer att användas vid tryckningen. Därför är det viktigt att man använder bilder som har en hög upplösning. I synnerhet gäller detta bilder som skall tryckas med fint raster och över en stor yta, t.ex på en plansch eller affisch

När man förändrar en inscannad bild storleksmässigt, avviker man från storleksförhållandet 1:1 (uttalas "ett till ett"). En sådan förändring innebär att man måttsätter originalet. Man kan göra det antingen genom att ställa in hur stor bilden skall bli på trycksaken, eller genom att tala om hur många procent den skall förminskas eller förstoras.

Det finns många olika sätt att ange mått och beräkna storleken på. Ett enkelt tips är att man gör sin layout och lägger in tonplattor (färgade ytor) i stället för bilder. Sedan gör man en provutskrift, t.ex på en svartvit laserskrivare, och mäter sedan plattornas storlek.

De värden man får fram ställer man sedan in i Photoshop, t.ex breddvärdet om det är viktigast. Alla ändringar som rör bilden bör nämligen alltid göras i ett bildbehandlingsprogram. Att göra ändringarna direkt i t.ex QuarkXPress ger ett sämre resultat, p.g.a att det programmet saknar bra bildfunktioner.

Adobe har försökt åtgärda den här "bristen" i sitt InDesign, genom att lägga in bättre verktyg för bilder. Men detta grepp ger ändå inte tillfredsställande resultat och gör dessutom programmet extra utrymmeskrävande.

När man storleksförändrar en bild måste man naturligtvis tänka på att inte förändra bildens proportioner Förhållandet mellan bredden och höjden skall aldrig ändras.

Men hur skall man veta när en bild är lagom stor på papperet? Ett enkelt knep är att göra en provutskrift och sedan hålla bilden i handen en bit ovanför sidan. Genom att höja och sänka bilden i förhållande till sidan, kan man få ett ganska bra hum om vilken storlek som är lämplig.

7. Digitalisering av bilderna

När du och jag lägger in våra semesterbilder i scannern för att göra om dem till julkort, använder vi ytterst enkla digitaliseringsverktyg. Såväl scannern som programmen är både lätta att hantera och ger lagom bra bildkvalitet.

En proffsmaskin är betydligt svårare att använda. I programmet till en sådan måste man nämligen göra en massa inställningar. Först och främst vad det är för typ av bild man skall scanna in: svartvitt, gråskalebild eller färgbild? Fotografi eller bild ur en tidning? Hur tätt raster använder tidningsbilden? Är papperet glättat eller matt? Skall scannern förstora eller förminska? Justera färgtoner och mellantoner (=gammavärdet)? Skall scannern kanske även sköta färgseparationen och rastreringen för den digitaliserade bilden?

Du kan läsa lite om hur scannern fungerar på sidorna om datorn och tillbehören >>

Hur vet man vilka inställningar man måste göra i scannerprogrammet?
Det vet man av erfarenhet. Man måste alltså göra en hel del arbeten för att öva upp en känsla för hur scannern skall ställas in. Oftast ser man att bilden inte håller så hög kvalitet när man gjort en provscanning och kan då göra om inläsningen.

Det som är svårt att göra är att ställa in rätt gammavärde och värden för att återställa raster. Gör man fel här blir bilden för mörk och grynig. Normalt gammavärde är 1,8. Mörka bilder kräver högre gammavärde och ljusa kräver lägre.

Ett annat knep är att i Photoshop göra bilden 5-10% ljusare. Då undviker man det fenomen som uppstår i tryckprocessen, som kallas punktförstoring. Mörka punkter som trycks tätt flyter nämligen gärna ihop och gör bilden för mörk. Genom att lägga till ljus försvinner en del av denna oönskade bieffekt.

Det som påverkar punktförstoringen är bl.a papperkvaliteten, tryckplåtens kvalitet och trycktekniken.

En annan viktig parameter är bildens upplösning. Redan i scannerprogrammet bör man nämligen ställa in att den inlästa bilden bör ha en viss upplösning. Då läser scannern med rätt noggrannhet från början.

Det är inte så att en högre upplösning automatiskt ger bättre bildkvalitet. När man skall trycka en bild är det i stället rastertätheten som är avgörande. Ju finare raster desto bättre blir resultatet. Om vi får reda på att bilden skall tryckas med ett raster på 140 lpi, skall bilden ha 280 ppi. Väljer vi en högre upplösning kommer den inte att bli bättre, eftersom rastret inte är det. Däremot kommer ju bildfilen att väga mer, i kilobytes räknat.

Valet av raster beror på många olika saker. I princip gäller att ju finare papper desto tätare raster kan man använda. En veckotidning använder ett raster på minst 150 lpi, eftersom det är den största storleken rastret kan ha innan ögat uppfattar rasterpunkterna. En dagstidnings raster brukar ligga på c:a 100 lpi. Det är dock alltid tryckeriet man skall prata med för att få reda på vilket raster som är mest lämpligt.

Du kan också läsa mer om raster på sidan om bildtyper >>

Vilka filformat skall vi använda?
Datorns interna bildformat är BMP för Windows och PICT för Mac. Dessa är pixelbaserade och helt utan komprimering. Motsvarande format för webben (med förstörande komprimering) heter GIF och JPEG.

Inget av dessa format går att använda professionellt. Även om en scanner kanske läser in bilden i JPEG-formatet, måste den omvandlas för att kunna användas för tryck.

I program som QuarkXPress är TIFF eller EPS de vanligaste. TIFF är en förkortning för "Tagged Image File Format" och EPS står för "Encapsulated PostScript". TIFF är format för pixelbaserade bilder utan komprimering, men EPS klarar även objektgrafik, som namnet antyder. Det finns också andra format, men dem skall man bara använda om tryckeriet begär det.

Hur skapar man en TIFF- eller EPS-fil?
Det bästa är att behålla originalet intakt och i stället göra en kopia. En annan grundregel är också att alltid göra bilderna i Photoshop (eller motsvarande) och sedan flytta över dem till DTP-programmen.

I Photoshop går man in under menyn File (Arkiv) och väljer Save copy (Spara kopia). I rutan som kommer upp finns en rullningslist där man ställer in önskat filformat. Man kan också välja alternativet Save as... (Spara som...), men risken finns då att man sparar filen som samma namn, vilket raderar originalet.

Man bör skilja mellan tonvärde och tonomfång.
Tonvärdet talar om hur mycket svärta en bild innehåller och värdet anges i procent. Tonomfånget är i stället hur många olika toner av en viss färg som finns i bilden. Omfångsvärdet används ofta för att ange hur många toner ett visst raster eller en viss rastertäthet kan återge.

Detta betyder att två bilder kan ha samma tonvärden (=lika mycket grått) men olika tonomfång, beroende på att de använder olika raster. I bilden här ovanför har jag försökt visa detta. A och B har samma tonvärden, men olika tonomfång.

Jag skrev nyss att tonvärdet anges i procent. 10% är t.ex svagt grå och 90% är nästan svart. 100% kallas heltäckande eller fullton. Färgtonvärde säger man på motsvarande sätt, när man vill ange hur mycket rött, blått eller gult en bild innehåller.

Mer att tänka på...
När man digitaliserat ett original sker alltid en viss förvanskning. Det vanligaste problemet är att bilden blir för mörk eller grynig, som jag redan nämnt. Ett annat problem, som särskilt gäller billigare scannrar, är att pixlar syns i bilden. Detta ger oskärpa eller hackigheter i bilden. Inte sällan förvanskas också färgerna, i någon riktning, t.ex genom att innehålla för mycket grönt i de vita partierna av bilden.

För att komma till rätta med problemen vid digitaliseringen, brukar man alltid göra särskilda förprovtryck. Man kan dels skriva ut på papper eller i särskilda program med kalibrerade bildskärmar. Då kan man se hur färgerna kommer att bli i den slutgiltiga produktionen. Eventuella fel kan då lättare rättas till.

När man är nöjd är man klar med att skapa ett tryckbart original. Om det kan du läsa om på sidan om utmatning, film och papper >>