Krönika på Jonas Webresurs: Roskildefestivalen 2006

Roskildefestivalen har för mig alltid varit lockande, men inte förrän i år lyckades jag ta mig dig. Och vilken upplevelse det blev!

Den som aldrig varit på en så stor festival kan förmodligen inte föreställa sig hur det är. Låt mig därför börja med lite konsumentupplysning.

Åka på festival är något av det bästa man kan göra för att konsumera ofantliga mängder musik. Roskildefestivalen är kanske allra bäst. För med fler än 100.000 deltagare och 180 band på 7 scener är den Nordeuropas största festival.

Den har också en betydligt högre medelålder än t.ex Hultsfred och Arvika, vilket jag tycker är ett stort plus.

Totalt, inklusive alla camping- och parkeringsplatser, täcker det en yta på ungefär 1,5 kvadratkilometer! Själva festivalområdet omfattar 162.000 m² och som du kanske redan räknat ut är det smockfullt av folk.

Vy över festivalområdet vid Östra ingången.

Bilden visar lite av hur det ser ut. Du hittar fler bilder från festivalen på min avdelning av fotodelningssajten Flickr. (»)

För att kunna njuta av festivalen måste man försöka bortse från vad denna massa åstadkommer i form av skräp, smuts, stank, damm, väsen och annat otäckt.

Folk festar nämligen hejdlöst och umgås ganska intensivt på det gigantiska festivalområdet. Långt ifrån alla kommer dit för att lyssna på musik. Området är fyllt till bristningsgränsen med snabbmatställen, barer, butiker, krimskrams och annat livsnödvändigt.

En rolig detalj är att det är pant på i princip allt som säljs. Man får inte ta med flaskor in på området så all dryck säljs i plastglas. För att inte folk skall elda upp skäpet har man infört pant på det. En lysande idé!

Festivalen börjar på måndagen, men pågår som intensivast under torsdag t.o.m. söndag. Under dessa dagar såg jag inte en enda sur min, inget bråk, inga desperata skrik eller annat som man skulle kunna tro. Alla verkade i stället må bra, ta hand om varandra och njuta av festivalen.

Danmark...

...är ett land som aldrig upphör att förvåna. Det är som att komma till en annan planet. Alla röker överallt, dricker øl mitt på blanka dan, äter fet och onyttig mat och pratar fullständigt obegripligt så att man måste byta till engelska. Överallt ser man pinuppbilder. Allt är riktigt dyrt och när man väl skall betala tar butikerna inte betalkort.

Nu var jag kanske lite väl ironisk. Danskarna älskar samtidigt att driva med svenskarna. Jag läste flera aviser (det går att förstå skriven danska ganska bra) och där fanns gott om lustiga anekdoter om stela, regelstyrda, förstoppade svenskar. Jag antar att vi får bjuda på det.

Det gäller att ta seden dit man kommer.

Redan första morgonen bestod vår frukost av øl, whisky utblandat med Chokomilk, rågbröd med makrill-i-tomat, chips och kanelbullar... :)

Lunchen bestod av hamburgare, grillspett, sandwichar och annan snabbmat inne på området. Ett tips är att inte köpa på första bästa ställe, eftersom priserna och kvaliteten varierade väldigt mycket.

Vi bodde på husvagnscampingen, som detta år placerats 8 km utanför festivalområdet. Någon hade öppnat ett stort grustag på den gamla platsen. Kanske gräver man för en kommande jättescen?

Det som var bra med att bo en bit ifrån var att man slapp den värsta förödelsen på campingen intill festivalen. Det dåliga var att man hade lite svårare att ta sig in till händelsernas centrum. Det gick dock bussar var femte minut i princip dygnet runt så lidandet blev ganska lindrigt.

Allt man någonsin behöver veta om festivalen finns annars i den lilla bok man får då man "checkar in" och för det snygga armbandet (se längst upp). På Roskildefestivalens hemsida finns också kartor, översiktsbilder och annat för den som vill läsa mer (se längst ner).

Musiken...

För min del handlade festivalen i väldigt stor utsträckning om musik. Jag är ganska nördig och i nästa liv tänker jag starta en webresurs som bara handlar om musik i alla dess former.

Mitt problem var att planera vilka band jag skulle titta på. Eftersom det fanns 6-7 olika scener där olika band spelade, från 12 på dagen till 3 på natten, gick det inte att se allt. Men det finns å andra sidan musik för i stort sett alla smaker.

Dessutom kan konserter bli inställda eller så är det så mycket folk att man inte kan se något. Då gäller det att ha reservkonserter att bevista.

Det är så klart också roligare om man går på konsert med några kompisar. Därför får man kanske kompromissa en del med vad man vill se.

Första dagen började vi med danska Who Made Who, som i programmet beskrevs som "80s post-punk mixed with groovy disco". Iklädda kanin-, åsne- och apdräkter spelade de oerhört medryckande musik och fick ordentlig fart på publiken. En bra start!

Tips!
På nätet finns gott om musiksajter där man kan provlyssna på musik. Längst ner på den här sidan ger jag några bra ställen att leta på.

En stund senare spelade Jenny Wilson, men hon verkade lite skärrad av att det var helt smockfullt med folk. Konserten var inte särskilt bra. Jag har sett henne tidigare på mindre ställen och där kommer hennes röst och mimik fram bättre.

Vissa artister kan dock spela på stora arenor utan att skämmas. När Guns N' Roses gick ut på den stora Orange arenan var det fruktansvärt mycket folk.

Guns N' Roses från 150 meters håll...

Det var omöjligt att ens närma sig arenaområdet så vi fick nöja oss med att lyssna. På bilden har jag sträckt upp kameran ovanför huvudet... Min kompis Robert sade att han aldrig under sina tio festivalår sett så mycket folk på en konsert.

Nu missade vi inte så mycket. Konserten fick ganska dåliga betyg i tidningarna, mest pga onödigt långa gitarrsolon. Istället knallade vi till Pavilion-scenen där Track 72 spelade. Sigur Rós, som spelade samtidigt, lockade inte den här gången.

Dag 2: fredag

Jag hade velat se Veto, Disco Ensemble, Gogol Bordello och Martha Wainwright, men de gick på för tidigt. Istället väntade jag in Front 242, industrisynthrockarnas förfäder. De spelade en blandning av gammalt och nytt i nån slags modern technotappning och var väl i ärlighetens namn sådär.

På Metropol-scenen spelade sedan Hyper, som blev en av festivalens höjdpunkter. Brittiske DJen Guy Hatfield har slagit sig ihop med Leeroy Thronhill och Jim Davies från Prodigy och spelar en hårdrock blandat med breakbeats och synth. Fruktansvärt medryckande!

Hyper fick med sig publiken, som sjöng med och dansade.

Leeroy Thronhill (bilden) skuttade omkring på scenen och eldade på publiken, som blev vild av glädje.

Vi var totalt genomsvettigt saliga efteråt ... :)

Rufus Wainwright och Bob Dylan kändes inte aktuella utan i stället tog vi en öl och inväntade Happy Mondays, bandet som knarkade bort sin karriär.

Jag har väl aldrig varit något stort fan, men det var ju kul att få en liten nostalgitripp. Shaun Ryder stod långt bak med nerdragen mössa och ömsom mumlade och vrålade obegripligheter. En speedad Bez hoppade omkring som en galning på scen...

The Streets och Death Cab For Cutie hade jag gärna lyssnat på, men en viss mättnadskänsla hade infunnit sig. Vi åt och softade istället fram till Scissor Sisters, som började spela klockan ett (på natten).

Scissor Sisters på Orange scenen mitt i natten.

Det var en helt ok konsert, både visuellt och ljudmässigt, även om jag tycker det var en lite för stor arena för ändamålet. Men väldigt kul att ha sett!

Vi avslutade vid halv tre med Steve Angello & Sebastian Ingrosso, "House music drawing on 80s synth-pop and italodisco". Tyvärr stämde inte fortsättningen på festivalens hemsida: "Steve and Sebastian make the audience come together for the sole purpose of getting into the rhythm and the groove.". Sämre publikkontakt får man nämligen leta efter.

Vi såg dessvärre många DJs som bara stirrade ner på sina manicker och verkade ha glömt bort publiken. Tiga, Superdiscount Live feat. Etienne de Crecy, Alex Gopher and Julien Delfaud och Ricardo Villalobos på lördagen var kanske ännu värre och stora besvikelser alla tre. I synnerhet som jag lämnade konserten med Tool för att se på just Tiga...

Dag 3: Lördag

Lördagen kändes inte lika späckad med bra band och eftersom vädret inte längre var molnigt stannade vi ganska länge vid vår husvagn och solade. Det var i och för sig lite dumt för är det något man upptäcker på festival så är det att man väldigt lätt bränner upp ben, armar, nacke och ansikte...

Spleen United och Orange Blossom hade varit skojiga att se, men de låg helt galet tidigt. Istället hamnade vi på DK7, några DJ-spelningar, som jag nämnt, samt Tool. Men lördagens höjdpunkt var ändå franska Phoenix, vars musik är en "mix of retro-rock, disco-funk, 80s synth, dance and anarchistic party-punk".

Dag 4: Söndag

Likt en ornitolog som bockar av alla fåglar han eller hon sett på en lista, har jag vissa artister som jag gärna vill se - även om jag vet att jag inte kommer att gilla dem.

Ryuichi Sakamoto, en gång medlem i experimentella synthbandet Yellow Magic Orchestra (eller Y.M.O.), är en sådan artist. Nu hade jag möjligheten att lyssna på honom. Tillsammans med electronicagurun Alva Noto kallar de sig Insen.

Konserten var inget vidare, om man inte gillar väldigt experimentell musik. Kanske borde jag ha gjort som många andra och lagt mig på golvet och långsamt flutit med. Nu tittade jag en stund och gick sedan och åt lunch.

Denna dags största stjärnor var annars The Strokes, Franz Ferdinand och Roger Waters. Jag kikade lite på Franz Ferdinand, men återigen tyckte jag att arenan var för stor. Dessutom lät det som på skiva, fast sämre och mindre varierat.

Publiken framför Franz Ferdinand vid Orange scenen.

Gjorde istället ett stopp vid Spank Rock, som beskrivdes så här i programmet: "Their starting point is the booty-shaking rhythms of Miami bass mixed with heavy inputs from 80s synth, playful electronica and grimey Eurocrunk."

Ruggigt tajta, sköna old school-toner, som fick oss att minnas Afrika Bambaataa och hans funkiga grooves från tidigt 80-tal. Jag gillar normalt inte rap/hiphop men i den här versionen blev det hur grymt som helst. Total publikkontakt där de skojade med oss genom att slänga in helt oväntad musik och skruva till den så att det svängde.

Tre av de band jag hade skrivit upp på min "måstelista" var Goldfrapp, The Raconteurs och Kaiser Chiefs. Oturligt nog spelade de samtidigt. Jag valde Goldfrapp, men konserten ställdes in i sista stund och jag hann därför rusa iväg till Kaiser Chiefs.

Kaiser Chiefs var kungar på Arena.

Kaiser Chiefs hade bara gjort en skiva fram till konserten, men å andra sidan är alla låtar på den riktigt bra. Madness möter XTC som möter moderna tongångar som Blur, stod det i programmet.

Publiken var närmast i extas och konserten var, jämte den med Hyper, festivalens överlägset bästa. Sångaren Ricky Wilson öste på med allt han hade och lite till och surfade ut bland publiken och sjöng vidare uppburen av alla händer. Nästa år spelar de kanske på den stora arenan?

Efter detta kände jag inte för mer musik utan drog mig "hemåt". Vi packade och städade och körde sedan hela natten hem till Göteborg igen.

Så här några dagar efteråt kan jag säga att jag redan längtar tillbaka. Jag såg några fantastiska konserter, upplevde en underbar stämning och fick verkligen en lyckad första gång på Roskilde!

Jonas Ahlberg
9 juli, 2006

Länkar om festivalen

Danmarks Radio: www.dr.dk
Brukar ha bra rapporter, livesändningar, community, m.m.

MTV: www.mtve.com
Musikkanalen har mycket om Roskilde på sin sajt.

Rockphoto.dk: www.rockphoto.dk
Har en hel del bra bilder från festivalen.

Roskilde Festival: www.roskilde-festival.dk
Här finns allt från kartor till bandpresentationer.

STV: www.stv.dk
Säljer videoupptagningar från festivalen.

Se också...
Svenska och utländska tidningar har ofta kvar sina recensioner i artikelarkiven. Leta själv bland alla tidningar här: »

Musiksajter

Det finns gott om sajter som säljer musik. Här är några som jag själv gillar. Allra bäst tycker jag om iTunes som också har mest musik:

Audio Lunchbox: www.audiolunchbox.com
CDON: www.cdon.se
eMusic.com: www.emusic.com
iTunes Music Store: www.apple.com/se/itunes
Musicbrigade: www.musicbrigade.com

Du hittar fler bilder från festivalen på min avdelning av fotodelningssajten Flickr. (»)