Bråket mellan Ljungberg och Mellberg under VM handlar ytterst om bristande tillämpning av värdegrunden. Här förklarar jag varför. Sveriges misslyckade insats mot Trinidad & Tobago den 10 juni blev väldigt uppmärksammad i media. Laget hade på förhand tippats vinna med tre eller fyra mål men mäktade endast med 0-0.
Det intressanta med detta är kanske inte så mycket att spelare bråkar. Enligt medias rapporter är det snarare regel än undantag att spelare är irriterade och allmänt folkilskna efter ett dåligt resultat. Så egentligen är bråket inte konstigt. Det konstiga är snarare detta:
Den första punkten är ett tecken i tiden. Jag tror att oavsett hur mycket man försöker förebygga skvaller så är lockelsen stor för många att vara viktiga och säga hemligheter till journalisterna. I synnerhet gäller detta en så kolossalt bevakad händelse som ett VM. Ett bråk mellan två chefer på ett företag eller mellan två elever på en skola skulle också gå att skvallra om till media, men intresset skulle förmodligen vara tämligen svalt. Såvida inte vapen varit inblandade eller dödsfall inträffat. Mediebevakningen fungerar idag alltmer så att läsarna uppmanas att tipsa om saker som sker. I en vanlig kvällstidning finns i stort sett varje dag nyheter som skapats utifrån någon läsares tips, egna paparazzibilder eller liknande.
Eller folk som försöker se efter om man är berusad eller gör något som kanske kan skapa en nyhet. Självklart finns pengar med i bilden. Vad den som tipsade om bråket mellan Ljungberg och Mellberg fick betalt kan man ju spekulera i, men gissningsvis handlade det om några tusen? Kanske har jag fel, men för en person som inte syns i media utan har den otacksamma rollen att stå i bakgrunden och sköta markservicen, är det kanske lockande att åtminstone få en liten del av mediekakan? Den andra punkten, att Lars Lagerbäck duckar och säger att bråket inte är någonting alls, är också ett tecken i tiden. Jag tror inte det handlar om dålig medieträning. Kanske försöker man undvika medierna, men snarare tror jag det är den svenska modellen. Enligt den duckar man, håller tyst och ger inga kommentarer. Så gör oftast ledande politiker, förbundskaptener och andra på ledande, mediebevakade poster.
Framförallt tror jag denna metod bör användas innan man samlat sig för mer sansade kommentarer. I stridens hetta är det annars lätt att säga mer än man tänkt. Det vet för övrigt journalister och de lyckas ibland få vittnen och andra att säga mer än de egentligen hade tänkt. Dock kan den gå lite till överdrift med tystnaden ibland. Sverige gjorde en plattmatch och hade Lagerbäck riktat fokus mot det hade bråket inte blivit så omskrivet. Det är jag övertygad om. När han nu i stället pratade om vilken bra match Sverige gjorde mot blåbärsnationen Trinidad & Tobago, blev folk arga och i ilskan kanaliserades fel händelser. Tredje punkten ställer frågan: Varför bråkar just Ljungberg och Mellberg? Och är det ok? Jag tycker inte det. Självklart kan (eller skall) man bli arg om man har "vinnarskalle", dvs vill vinna. Men det är inte ok att skälla på andra. Att två ledartyper inom laget börjar bråka tyder på att landslaget har misslyckats med en viktig detalj, nämligen mental träning. Som spelare måste du få hjälp med att hantera din vinnarskalle. Det du skall lära dig är att rikta ilskan mot rätt saker. Det är t.ex ok att slänga dina skor i väggen, men inte att slänga dem på någon annan. Det är ok att bli arg på dig själv och förbanna din egen insats, men inte att skylla ifrån dig på andra. Även om Ljungberg tycker att Mellberg var katastrofalt dålig och att den dåliga insatsen bara var hans fel, är det aldrig ok att kritisera honom. Åtminstone inte utan att först noggrant rannsaka sin egen prestation och därefter kritisera laget och dess insats och där andra får säga sin mening tillbaka under sansade former. Mellberg får på motsvarande sätt tänka vad han vill om Ljungbergs insats, att han brände alla chanser, inte rörde på sig, var trög eller vad som helst. Så länge han också försöker se sin egen underprestation. Men så fort han riktar sin ilska mot någon annan så gör han ett övertramp. Det är inte ok. Bråket är alltså för mig anmärkningsvärt på det viset att spelare kritiserar varandra. Det handlar med största sannolikhet inte om dålig stämning i truppen eller att ledningen för landslaget begått något fel. Minns också att de här spelarna var inblandade i bråk på träning 2002 inför VM i Japan. Att det händer igen visar därför på fundamentala brister i den mentala träningen. Det visar också att man inte tillämpar värdegrunden. Detta är den fjärde punkten. Här vill jag göra en jämförelse med den svenska skolan. Alla som verkar inom svenska skolväsendet - allt ifrån förskola till vuxenutbildning och barnomsorgen - skall arbeta utifrån värdegrunden. Detta något otydliga begrepp har genomsyrat skolan sedan 1990-talet. Skolverket har inte någon bra sammanfattning av vad denna säger och diskussionen har varit livlig kring vad den egentligen innebär. Så här säger emellertid Skolverket själva: "...skolor och förskolor ska fostra demokratiska samhällsmedborgare som kan leva och verka i ett demokratiskt samhälle. Detta innebär ett arbete med värdegrunden, dvs. de demokratiska värdena, till exempel solidaritet, människors lika värde och jämställdhet. Sammantaget kan sägas att dessa delar i det demokratiska uppdraget bidrar till att utveckla demokratisk kompetens hos barn, unga och vuxna. I ett klassrum hade Fredrik och Olof inte tillåtits bråka. Läraren hade i stället utgått ifrån värdegrunden och förklarat för de båda killarna att deras beteende inte är acceptabelt. Man hade låtit båda komma till tals, i demokratisk anda, och hade sedan låtit båda om möjligt inse att det knappast är blott ens fel om något gått snett under idrotten eller på rasten. Detta händer varje dag i skolan. Elever får utbrott och den demokratiska kompetensen och känslan för "människors lika värde och jämställdhet" diskuteras och förankras. För Ljungberg och Mellberg, som är stora förebilder för dagens ungdomar, verkar dock inte värdegrunden ha tillämpats just i det här fallet. Och bråket handlar kanske också ytterst om att de, i egenskap av att vara landslagsstjärnor, inte alls håller med i vad värdegrunden stipulerar. Snarare verkar de anse att de står över det den säger. Det känns som om landslaget tidigare har kunnat hantera stjärnorna - kanske för att de inte varit tillräckligt stora, men nu verkar grundpelaren, att alla är lika, svikta betänkligt. Plötsligt innehåller laget stjärnor som är vana att stå lite över alla andra och som anser sig vara lite bättre än andra och kunna kritisera sina lagkamrater för att inte vara tillräckligt bra. Kanske kan ett bra VM-lag inte tillämpa värdegrunden, så som man gör inom skolan. Det är i så fall lite tråkigt, för det ger dåliga signaler till alla oss andra och det visar dem som inte är stjärnor att där uppe på toppen kan man göra lite som man vill. LänkarFotbollsbråket i urval: BBC Sport: "Swedish duo in dressing-room spat" Värdegrunden: Läs även: |