 |
Krönika på Jonas Webresurs:
Reseberättelse från Montenegro |
I mitten av juli 2005 reste jag och min sambo till Montenegro. Här kan du läsa om landet och våra resminnen.
Fakta om Montenegro
Mat och dryck
Budva, Becici och Petrovac
Bussresa till Kotor
Podgorica
Hyrbil till Dubrovnik
Durmitor och Zabljak
Tara, Biogradska Gora och Skadarsjön
Klicka på kartan till höger för att se en större version!
Titta även gärna på mina bilder från Montenegro och Dubrovnik på fotosajten Flickr:
Fakta om Montenegro
Montenegro heter på det officiella språket serbiska Crna Gora, som betyder ungefär "De svarta bergen".
Landets lite drygt 13.000 km2 (lite större än Skåne och något mindre än Värmland) är nämligen till stora delar täckta av berg.
I dalarna finns bördig mark som man odlar. Landet är till stora delar ett jordbrukssamhälle.
Det finns egentligen ingen industri att tala om och man satsar därför mycket på turism.
Montenegro har åtta mil kust mot Adriatiska havet och det är framförallt dit turisterna åker.
På vinterhalvåret har man också skidturism i de norra delarna, kring Durmitor.
Landet gränsar i väster till Kroatien och Bosnien-Hercegovina, i nord till Serbien och i öster till Albanien.
Språket man talar är serbiska och man ingår också i en federation med Serbien. Montenegro har bl.a. en egen valuta (euro), ekonomi, tull och huvudstad, Podgorica (se nedan). Men man samordnar utrikespolitiken och försvaret med Serbien.
I slutet av maj 2006 genomförde man en folkomröstning och med knapp majoritet vann den sida som vill bli ett självständigt land. /red.
Med sina blott 660.000 invånare kommer det förmodligen att ta lång tid innan man skaffat en ordentlig infrastruktur och förbättrat levnadsförhållandena för folk.
Mest slående var för oss att så mycket arbete fortfarande sköts med handkraft. Vägarbetarna använde släggor, spadar och avsaknaden av moderna maskiner var påtaglig.
Just för tillfället arbetar EU med olika projekt i Montenegro. Det handlar dels om att förbättra vägnätet, men också om att se över rättsväsendet och lagar och förordningar. På 10-15 års sikt är det nämligen tänkt att landet skall ingå i EU.
Man kan väldigt lite engelska, även om skolorna lär ut det numera. Vi råkade ofta på ställen där charader var det enda sättet att kommunicera på. Om inte familjen hade nån stackars unge som fick agera tolk på knagglig engelska...
Den turism som vi såg var framförallt inhemsk. Många åkte också buss från grannländerna. Från Västeuropa kommer ännu så länge väldigt få turister och från Sverige började charterresorna så sent som 2004.
Historia
Montenegro är ett sånt där land som har varit ockuperat av andra nationer under långa tider. Landet blev självständigt 1799 då man besegrade ottomanerna.
Under början av 1800-talet styrdes landet av först Petar I Petrovic och senare av Petar II Petrovic, som dessutom var poet. Näste styresman hette Nikola Petrovic. Alla tre nämns ofta på platser man besöker och statyer finns resta av dem lite här och var.
Montenegrinerna utkämpade många slag mot turkarna. 1878 erkändes Montenegro som en självständig stat i Europa och 1910 blev det ett kungarike.
Under Första Världskriget gick Montenegro med på de allierades sida i kriget. Året därpå blev man ockuperade av Österrike-Ungern. 1918 annekterades man av Serbien och försvann som självständigt land.
1929 bytte landet namn till Jugoslavien. Under Andra Världskriget gick man officiellt in på Tysklands sida och Josip Broz Tito vann maktkampen om landets styre. Han ledde landet fram till sin död 1980.
Under 1980-talet föll Jugoslavien samman. Gamla motsättningar kom i dagen. 1991 lämnade Slovenien, Kroatien och Makedonien unionen.
1992 lämnade även Bosnien-Hercegovina unionen och ett inbördeskrig bröt ut, som varade fram till 1997. Men många motsättningar fanns och finns fortfarande kvar. Så sent som år 2000 bombade Nato Serbien. Serbien-Montenegro (rest-Jugoslavien också kallat) bildades 2002.
Vi såg många minnesprogram om kriget på tv och kriget verkade leva kvar i folks medvetande. Några västeuropéer vi pratade med menade dock att montenegrinerna skyller slentrianmässigt allt som är fel på kriget, men gör väldigt lite för att ta nästa steg. Huruvida detta är en korrekt analys är dock svårt att säga.
Mat och dryck
På bilden ser du en etikett från en ölflaska med det lokala ölet, Niksicko Pivo eller bara "Nik".
"Pivo" betyder kort och gott "öl". Det var faktiskt riktigt gott och man hade både ljusa och mörka varianter, med en hel del karaktär.
Man gör också eget vin. Det röda heter Vranac och det vita Krstac. Det säljs i olika prisklasser. Det röda i enlitersflaska för 2,5 euro var ett helt ok vin att slödricka.
Kursen då vi växlade pengar i Sverige låg på 9-9,50 kronor för en euro.
Som vanligt när man beställer "kaffe" i Medelhavsländerna så kan man ibland få "kafa", den turkiska varianten som smakar som en blandning mellan varmt vatten, jord och socker.
Kaffe heter "espresso" eller ibland "cappuchino". Te heter däremot "Caj" och choklad "cokolada".
I Budva var man vana vid turister och hade ibland menyer på engelska. Men ute i landet var det vanligt att man enbart hade menyer med kyrilliska bokstäver. Serbiska kan ju skrivas på båda sätten.
Vi tyckte maten var ganska god. Allting var dessutom alltid fräscht och rent. Matkulturen är en blandning mellan italienskt, östeuropeiskt och grekiskt.
Man serverar gärna ost (sir) eller lufttorkad skinka (sunka) från Njegus-området till förrätt. Osten smakar ungefär som mellanlagrad prästost och skinkan är som parmaskinka. Annars var förrätterna ganska få och inte mycket att skriva om.
I stort sett allt kött vi åt var mycket gott. Gulasch och den serbiska kötträtten leskovacka muckalica smakade utmärkt. Helt kött åt vi flera gånger och var mycket nöjda. Kycklingen (pile) var också bra.
Till varmrätterna serverade man oftast pommes frites (pomfrit), men vi saknade goda såser som man får i t.ex Grekland och Turkiet. I stället var ketchup och majonnäs det som fanns. Man tar gärna båda två på pizza...
Generellt sett var maten väldigt dåligt kryddad - och då är jag inte särskilt kräsen. Men salt och peppar krävdes nästan genomgående. Vi saknade också ofta andra kryddor för att liva upp maten.
Fisk (riba, riblja) säger man sig vara bra på, liksom musslor (muslje). Här är jag dock besvärlig eftersom jag bor i Göteborg, som har några av världens bästa fiskrestauranger. Jag blir således nästan alltid besviken på fiskrätterna utomlands.
Grönsaker man oftast beställde separat var kålsallader (jämförbara med pizza sallad och coleslaw), paprika, tomat, mangold (blitva), gurka och lök.
Till efterrätt åt man gärna glass (sladoled) eller nån kladdig och söt kaka.
En lunch på restaurang kostade 2-4 euro. En varmrätt någonstans mellan 4 och 8 euro. De lite dyrare restaurangerna kunde gå på lite mer.
En stor starköl kostade 1,5-2,5 euro och priset på ett glas vin, coca-cola eller annan dryck var ungefär detsamma.
Lite billigare kan man komma undan om man köper mat i något av de snabbmatställen som finns överallt. Jag rekommenderar särskilt hamburgarna, där köttet ofta grillas på riktig kolgrill och där man sedan får plocka ihop tillbehören (och kryddorna) själv. Priset kan då hamna på 1,5-2,5 euro och man blir garanterat mätt och glad.
En enda McDonalds såg vi i Budva. De var ett pyttelitet ställe men såg populärt ut. En BigMac kostade 2,60 euro.
Det finns en och annan större livsmedelsaffär, men annars är supermarkets väldigt vanliga. I stort sett alla finns dessutom en manuell delikatessdisk, där man med fördel kan köpa korv och jättegod fetaost.
Till skillnad från i Sverige så trippar expediterna gärna omkring i högklackat. Man har också det uråldriga systemet att kassörskan packar ur varorna ur korgen och ner i plastpåsar.
En sak som slog oss flera gånger, då vi besökte moderna butiker som fått rullband installerade, var att man fortsatte skjuta korgarna för hand på bandet. Detta tycker jag vittnar om den kulturkrock som mycket ny teknik verkade innebära.
Apropå kulturkrockar så skall man självklart pröva den lokala maten. Vi köpte mycket korv, grillad kyckling, tomater och andra grönsaker, ost, öl, vin, sprattelvatten, chips, jordnötter, oliver, bröd, yoghurt, mjölk och var nästan alltid mycket nöjda.
Sammanfattningsvis kan man säga att maten var prisvärd, även om det inte bjöds på några kulinariska sensationer.
Budva, Becici och Petrovac
Budva är den kanske i dagsläget mest betydande turistorten längs kusten, men Becici och Petrovac kommer inte långt efter. Här finns många stränder och här finns också en stor tillströmning av turister.
Budva
Det var till Budva vi åkte, en stad med ungefär 20.000 fasta invånare, ungefär mitt på kusten.
Här finns en kilometerlång grus- och stenstrand. Man kan hyra solstolar och parasoll i vanlig ordning, men vi upptäckte snart att standarden varierar kraftigt. Liksom priserna. Vi betalade 5-6 euro för två solstolar och en bra parasoll.
Väldigt mycket är slitet och turismen ser också lite annorlunda ut jämfört med det vi västeuropéer är vana vid.
Vi såg många rester från "kommunisttiden" på 70- och 80-talen. Bilden visar ett sådant hus på Budvas strand.
Framförallt har man inhemsk turism från Östeuropa. Men för att få hit de riktigt stora turistströmmarna (som möjligen också är mer penningstinna) så måste man bygga bättre stränder och faciliteter omkring.
Generellt sett är vattnet och stränderna bäst norr om och söder om Budva. I norr, ovanför gamla stan (Stari Grad) finns stränderna Mogren I-II. I söder finns flera mysigare stränder och mindre folk.
I mitten finns dels en flådig marina med lyxbåtar, dels ett jättehotellkomplex, Slovenska Plaza. Hotellet är billigt men väldigt slitet.
Nedanför Slovenska är stranden fylld med turister och det kan därför vara en god idé att söka sig lite bort ifrån det området.
Själva bodde vi en bit upp på Villa Mont (bilden), som vi gillade väldigt mycket. Vi hade en stor balkong, luftkonditionering och tv...
Gamla stan (Stari Grad) ligger i norr och innehåller en hel del butiker och restauranger i de smala gränderna. Det är lite dyrare jämfört med övriga Budva, men det tycktes bero på att man generellt hade bättre saker (och färre piratkopior).
En gammal fästning har renoverats och inrymmer numera ett arkeologiskt museum. Inträdet kan möjligen vara värt den utsikt man får över Budvas strand.
Strandpromenaden går längs med den långa stranden. På kvällarna fullkomligt kryllar den av folk.
Här finns det mesta. Allt från restauranger, barer och dansställen, till tingeltangel och ett nöjesfält.
En del av promenaden är reserverad för butiker. Värt att titta extra på är skor.
Däremot bör man som vanligt vara vaksam mot piratkopior. Framförallt CD- och DVD-skivor föreföll vara kopior och inte äkta. Men samma sak gäller troligtvis också parfym, klockor, solglasögon, kläder och smycken.
Nattlivet är något begränsat, eftersom Budva inte tillåter att man spelar hög musik efter ett på natten. Dessutom älskar man schlager i alla former och det är kanske inte riktigt min musik. De mer moderna ställena spelade då och då västeuropeisk musik, men framförallt då med etniska inslag (t.ex Chemical Brothers "Galvanize"; se iTunes Music Store-sidan).
När det gäller uttagsautomater fanns det då vi var där en enda för Visa-kort (vid postkontoret 100 meter ovanför marinan). De övriga två bankomaterna tog enbart andra kort.
De flesta butiker, varuhus, bensinstationer och andra inrättningar tar inte betalkort, så därför bör man alltid se till att ha kontanter med sig!
Becici
En halvtimmes promenad från centrala Budva ligger Becici. Man går söderut längs stranden, genom gångtunneln och rundar de stora hotellen.
Det går också att åka ett litet lokaltåg dit.
Becici erbjuder betydligt mindre folk, bättre strand (men fortfarande grus snarare än sand) och bättre standard på solstolar och parasoller.
Ovanför stranden ligger det lite dyrare hotell, så priserna är något högre. Vi tyckte dock att denna strand var klart godkänd. Närmast Budva finns också en kul "lift" för vattenskidåkning.
Några kilometer söder om Becici ligger Sveti Stefan, en ö som förvandlades till hotell under 1960-talet.
Ön är med på var och vartannat vykort, men vad vi hörde är ett besök inte värt de 6 euro som det kostade.
Gå up på höjden ovanför byn och titta på utsikten i stället!
Petrovac
Den före detta fiskebyn är numera förvandlad till en mysig turistort. Stranden var knökfull då vi var där och vattnet en aning grumligt.
Utmed stranden finns en strandpromenad med många mysiga restauranger. Här verkade man kunna få lugn och ro - och romantik.
Bara några hundra meter söder om byn finns den finare Lucice-stranden och ännu längre bort ligger sedan ännu flera stränder.
Bussresa till Kotor
En bit ovanför marinan i Budva ligger busstationen.
Man kan åka i stort sett vart som helst på Balkan. Det finns dels kommunala bussar och dels olika resebolag som kör.
Det kändes lite märkligt att se orter som Sarajevo, Mostar, Gorazde, Belgrad, Banja Luka och andra ställen på tidtabellerna. Det är ju ställen som man bara har sett och hört om i media i samband med balkankriget...
När vi hade tröttnat på att ligga på stranden tog vi bussen till Kotor, en tur upp i bergen som tog ungefär 40 minuter. Priset var c:a 2,50 euro per person, enkel väg. Dock varierade priset något beroende på när man åkte och vilken väg bussen skulle ta.
Kotor är en liten hamnstad vid den vackra fjorden Boka Kotorska. Det finns en ganska välbevarad stadsdel från medeltiden, som finns med på Unescos lista över skyddade platser.
Men ha inte för höga förväntningar!
En och annan vacker gränd, fasad och byggnad fanns, men så märkvärdigt var det trots allt inte.
Runt gamla staden löper en ringmur. Runt den finns vatten. Man anar de historiska vingslagen och för den som läser på ordentligt finns mycket historia, både från medeltiden, men också från senare tid.
Ovanför staden syns ett fort, St. Ivan, som tar nån timme att gå upp till. De drygt tusen trappstegen och den branta lutningen gjorde dock att vi avstod.
I stället tog vi en hamburgare på ett litet matställe utanför ringmuren och traskade sedan runt en stund i hamnen.
I Kotor finns också ett stort disco, Sekondo Porto, för den som vill pröva utelivet. Man kan ta sig dit med taxi från Budva, vilket kostade c:a 25 euro. Men kolla alltid med föraren först vad det kostar!
Som du kanske ser var det molnigt. Eftersom Montenegro har mycket berg så bildas det en hel del moln.
Då och då drog det ihop sig till regn och då kunde det vräka ner i en timme eller två.
Det lynniga vädret gjorde att vi till slut alltid hade med oss paraplyer till stranden. Man visste nämligen aldrig hur vädret skulle bli. Samtidigt var det ganska skönt att slippa värmen emellanåt!
Vi hade omkring 30-35 grader varmt på dagarna och ungefär tio grader svalare på kvällar och nätter.
Podgorica
Vi tog också bussen till huvudstaden Podgorica. Priset hamnade på 4,50 euro per person, enkel väg. Resan tog först 45 minuter till Cetinje och sedan ytterligare 30 minuter till Podgorica.
Den hette Titograd mellan 1946 och 1990 och på många vägskyltar lever det namnet kvar. Staden har c:a 150.000 invånare.
När vi steg av bussen insåg vi att det inte skulle bli enkelt att navigera.
Ingen pratade engelska på busstationen och man verkade inte nämnvärt intresserade av att hjälpa oss tillrätta.
Vi försökte vara trevliga och peka och fråga efter riktningen mot centrum (centar), mot shopping och i stort sett allt annat, men möttes av gravallvarliga, ointresserade människor.
Flera vi pratade med menade att denna attityd hänger kvar sedan kommunisttiden. Man gör sitt jobb men inget mer. Man har länge levt i ett samhälle där piskan viner men där det inte finns morötter och där egna, självständiga initiativ bestraffas.
D
etta levde för övrigt också kvar på vissa andra ställen i Montenegro. Flera gånger försökte vi beställa en öl på en bar eller restaurang.
Men det gällde att få tag i rätt kypare för att kunna beställa.
Sedan kunde han inte ta betalt, utan vi fick leta upp en annan person som kunde skriva ut kvitto. En tredje person tog sedan betalt!
Förhoppningsvis försvinner denna för oss turister ganska underliga och irriterande ovana i takt med att marknadsekonomin blir mer accepterad.
Vi irrade alltså runt i Podgorica, utan en aning om vart vi skulle. Vi försökte hitta tillbaka väg som bussen kört, eftersom det kändes som om vi åkt genom centrum.
Just som vi vandrade omkring träffade vi på Lena, som jobbade med skattefrågor för EU i Montenegro. Det blev en fullträff, för hon tog med oss på en guidad tur genom hela huvudstaden!
Vi fick se bostadshusen för både de rika och de med mindre pengar.
Lena berättade att det knappast finns någon medelklass i landet. Antingen är folk rika eller fattiga.
Detta märks om inte annat på bilarna. Många körde fortfarande omkring med gamla Yugo-bilar och andra skrällen från 60-70-talen.
I mitten av alla orter finns ett torg, ofta med en stor parkeringsplats. Podgorica var inget undantag. Härifrån utgår också många av de shoppinggator som trots allt finns.
Vi promenerade mot milleniumbron, som invigdes på nationaldagen den 13 juli 2005.
Invigningen visades på tv och vi kunde konstatera att den var ganska fin.
I likhet med den så var många andra byggnationer igång. Förhoppningsvis går man en ljus framtid till mötes.
På Lenas inrådan gick vi sedan till "världens bästa hamburgerställe", som hon uttryckte det. Ett stenkast från centralparkeringen beställde vi var sin burgare med kycklingfilé, som grillades på stenkol.
Stället hade flera olika sorters kött och ett tjugotal ingredienser, som man fick välja till efter tycke och smak. Mums! Priset dessutom bara 1,5-2,5 euro.
Personalen pratade engelska och på skylten stod det "Brza Hrana - Voda U Krsu". Jag tror det var namnet på stället...
Hyrbil till Dubrovnik
Är man i Montenegro i en vecka så räcker stränderna mer än väl till. För oss som tillbringade två veckor i landet kändes det dock aktuellt att göra något mer.
Vi vill helst klara oss själva så de utflykter som charterbolagen erbjuder brukar vi hoppa över.
I stället hyr vi ofta bil. Nedanför busstationen hittade vi Meridian, som hyrde ut en Hyundai Atos för 45 euro per dag. I priset ingick allt utom bensin.
Det var ungefär 20 euro billigare än den bilfirma som resebolaget rekommenderade, men så fick vi också en hel del bekymmer (se nedan).
Ett gott råd är att inte hyra en större bil än man behöver. Vägarna tillåter nämligen inga höga farter så det är bara slöseri med pengar. Viss trafiksäkerhet vill man ju dock ha så man bör kanske hoppa över de billiga Yugo-bilarna, som för övrigt lär kosta blott 200 euro att köpa...
En liten bil är också lättare att parkera. Man bör dock välja de betalplatser som finns. Felparkerade bilar hämtas nämligen upp med lastbil och sedan får man lösa ut den för 50 euro.
Normalt sett när man hyr bil kring Medelhavet så brukar det finnas tydliga regler för hur stor självrisken är och man brukar också kunna köpa en försäkring som eliminerar självrisken.
I Montenegro hade de aldrig hört talas om självrisk, utan vi fick betala en deposition om 300 euro, som vi skulle betala om något hände bilen och vi var skyldiga. Allt därutöver skulle biluthyraren stå för.
Så sa dom i alla fall, men när vi bad att få läsa avtalet så stod där en hel del annat, bl.a att vi skulle bli skyldiga att ersätta bilen om den blev stulen!
När vi frågade om det så sade chefen på stället att vi inte skulle bry oss om det. "Nobody else has complained yet".
Eftersom vi har lärt oss att ha papper på allt så vägrade vi naturligtvis att hyra en bil med de villkoren. Och då uthyraren pratade dålig engelska så blev det inte lätt att kommunicera. Till slut hade vi chefen och tre anställda som försökte förklara för oss att avtalet vi skulle skriva under inte gällde...
Till slut kryssade chefen i alla fall över de delar av avtalet vi inte gillade, satte en stämpel och suckade uppgivet åt de jobbiga kunderna.
Två timmar försenade kom vi i alla fall iväg.
Vi körde kustvägen till Tivat (30 minuter) och i stället för att köra runt hela fjorden, försökte vi hitta färjan. Den skulle spara oss 40 minuter.
Vi försökte fråga oss fram utan större framgång, men körde till slut längs den nedersta kustvägen och kom fram till färjan.
Den kostade 3,50 euro och tog tio minuter över sundet.
Vi fortsatte mot Herzeg-Novi (15 min) och körde sedan hela vägen till gränsen (10 min). Vi hade hört av uthyraren att bilar med serbiska registreringsskyltar inte var så populära i Kroatien, pga kriget.
Så vi hade lovat att parkera centralt och lägga registreringsskyltarna i bakluckan. Dessutom skulle vår trafikförsäkring inte gälla i Kroatien.
Men när vi skulle köra in i Kroatien stoppade passpolisen oss. Det visade sig att biluthyraren hade glömt skicka med ett "pass" för bilen. Det hade vi ju ingen aning om och vi hade ju tjatat på uthyraren att vi skulle till Dubrovnik.
Så vi fick vända om. Vi körde tillbaka de tio minuterna till Herzeg-Novi där vi kollade om det gick några bussar till Dubrovnik i stället. Vi hade tur och hade bara en timmas väntetid. Så vi köpte biljetter och gick och åt.
Vi ringde självklart också till biluthyraren, som beklagade misstaget. De betalade senare alla våra extra utlägg.
När vi väl fått vår mat kände vi oss lugna. Vi pratade om dagens äventyr och tyckte vi var tjatiga när vi alltid frågade folk samma fråga flera gånger.
Men det hade visat sig berättigat, för vi fick ofta helt olika svar på samma fråga.
Då insåg vi att vi glömt kolla om det skulle gå nån buss tillbaka från Dubrovnik på kvällen. Enligt tidtabellen hade sista bussen hem redan gått!
Så vi frågade i informationen, i biljettkassan, busschauffören och i en resebyrå. Alla gav oss olika svar. Men man trodde att det kanske skulle gå en buss hem senare på kvällen.
Vi chansade på det och satte oss på bussen till Dubrovnik...
Dubrovnik
På busstationen pratade man engelska och kvinnan i informationsdisken var både glad, vänlig och hjälpte oss med kartor och en massa tips.
Och jodå, en buss tillbaka skulle gå 20.30. Men som flera gånger tidigare då vi skulle köpa bussbiljett sålde man dem inte förrän 20 minuter innan bussen skulle gå.
Bilden visar busstationen i Dubrovnik med deras variant av milleniumbro i bakgrunden.
Under 90-talet försökte Serbien tillägna sig kustremsan som är nuvarande Kroatien, varvid Dubrovnik råkade illa ut. Trots att man gjort mycket för att restaurera och radera spåren, kan man fortfarande här och var se en del lämningar efter kriget i form av skottskador på murarna.
Vi hade inga kroatiska pengar (kuna), så vi gick längs marinan tills vi hittade ett stort hotell som kunde växla.
Därefter tog vi lokalbussen (linje 1A eller 1B) till gamla stan, som är den stora turistmagneten. Man kan gå dit, men promenaden tar c:a en timma. Och tid var nu något vi hade ont om.
Utanför gamla stan kryllade det av turister. Vi hörde för första gången under vår resa tyska, holländska, franska och engelska.
Här fanns busshållplatsen, flera uttagsautomater och butiker med diverse souvenirer.
Runt omkring den äldre stadskärnan går en hög befästningsmur som började byggas på 1400-talet.
Innanför den finns den oerhört vackra gamla stan som lär vara ytterligare tusen år äldre!
Vi hade fått en turistkarta med föreslagna rutter att promenera. Vi kan rekommendera dem då det framförallt var dessa gator som var välbevarade och sevärda.
Längs promenadstråken hittade vi mängder av mysiga restauranger, caféer och pubar. Det fanns också en hel del butiker med försäljning av allt mellan himmel och jord.
Hela den gamla delen av Dubrovnik är renoverad och bevarad. Vi tog tillfället i akt och gick in i några gamla kyrkor, med anor från svunna tider.
Dubrovniks äldsta delar är uppsatta på Unescos världsarvslista. Vi kunde lätt förstå varför.
Nästan alla byggnader är ornamenterade och utsmyckade enligt alla konstens regler.
Eftersom gamla staden ligger på en halvö kan man gå tvärs genom och titta på den lilla hamnen.
Det finns också några vackert belägna restauranger på utsidan av stadsmuren. Det går också att klättra nerför branta trappor och ta sig ett dopp.
Vi kände att vi hade kunnat stanna i staden en vecka, men våra fyra timmar började ta slut.
Vi åt en pizza på ungdomliga stället Mea Culpa och med 45 minuter kvar tills bussen skulle gå trodde vi att vi hade gott om tid.
Trafiken, de många turisterna och annan otur gjorde dock att vi nätt och jämt hann med att köpa biljett innan bussen till Herzeg-Novi körde iväg.
Vi lärde oss sakta men säkert att allt tar längre tid än man tror...
Trots våra missöden med biluthyraren så kunde vi konstatera att det trots allt är enklare och bekvämare att åka bil till Dubrovnik, än att åka buss.
Vår bilresa kostade knappt 40 euro, lite mindre än bussresan skulle ha kostat totalt. Apollos utflykt för två hade kostat oss drygt det dubbla och då ingick ändå inte lunch i priset.
Durmitor och Zabljak
Om du har klickat på kartan längst upp (eller här) så har du sett att Montenegro har fyra nationalparker. Vi hade hyrt bil för att besöka tre av dem. (Vi hoppade över Lovcén med Petar II mausoleum norr om Cetinje.)
Först hade vi tänkt att åka till dem dag två och tre och sova hemma. Sträckan på kartan såg inte så avskräckande ut. Men alla vi pratade med menade att det inte skulle gå att köra fram och tillbaka på en dag, så vi bestämde oss för att stanna över på vägen.
Första dagen började vi med sträckan Cetinje-Podgorica-Niksic, som tog ungefär två timmar att köra. Vägen var relativt bra och man tillät hastigheter om 50-80 km/h.
På vägen passerade vi Ostrog, en liten kyrka på en karg och öde brant klippa. Det går bussturer dit, men det kändes som en för lång omväg och inte särskilt mycket att se.
Niksic
Montenegros näst största stad har gett namn åt det inhemska ölet. Vi promenerade längs den långa, nästan folktomma gatan, kantat med kiosker, butiker och caféer.
I Montenegro finns en utpräglad cafékultur och för en kaffetokig svensk går det att överleva.
Jag köpte ett par billiga skor och sedan åt vi på den enda restaurang med begriplig meny som vi hittade: en pizzeria.
Färden skulle sedan fortsätta mot Savnik, men vi hittade inga vägskyltar. Vi frågade oss fram, men fick motsägande svar. Till slut fick vi hjälp av en ung tjej i en tidningskiosk, en bit utanför stan, som visade oss vägen.
Det känns ganska säkert att köra i Montenegro. Vi hade hört mycket rykten om vansinnestrafik, men vi har varit med om mycket värre i Grekland, Italien och Turkiet.
Jag tror att det finns två anledningar till att trafiken inte är värre. Först och främst gör vägarna att hastigheten måste vara låg. Stora hål i asfalten tvingar bilisterna att sänka farten.
Den andra anledningen är att det finns många poliser. Vi hörde siffran 6500 nämnas för hela Montenegro. Många av dem är trafikpoliser och man ser dem överallt.
De är dock inte alltid vänliga och de flesta pratar överhuvud taget ingen engelska.
Vi stannade bredvid en polisbil och frågade efter "petrol station".
Det tog många minuter innan polisen utbrast i ett förvånat "Ah! Petrål" (ungefär: varför sa ni inte det tidigare!) och pekade vart vi skulle köra för att kunna tanka.
Vid ett annat tillfälle hade jag stannat vid vägkanten utanför en busshållplats för att kunna leta efter en parkeringsplats. Jösses vad arga poliserna blev. "Go, go, go!" vrålade de. Jag begrep aldrig vad jag gjorde fel.
Jag var den ende bilist som polisen stoppade som vi såg under hela vår två veckor långa resa...
Även om det kändes ganska säkert att köra bil så kunde man aldrig slappna av.
Sådant som säkerhetsavstånd och att inte köra om i kurvor bekymrar inte bilisterna i landet.
Men tar man det bara lugnt och har ögonen med sig så var det inga problem alls.
Mot Durmitor
Efter Savnik skulle vi mot Durmitor och Zabljak. Vägen delade sig dock efter en stund och vi stod inför två val.
Antingen kunde vi köra via Boan på en smal, tvåfilig väg eller via en annan ort (som jag glömt namnet på) på en ännu smalare, enfilig väg.
Vi valde det senare alternativet. Den smala vägen vinglade upp mot bergen och vi ångrade oss verkligen inte. Färden gick genom ett fantastiskt bondelandskap inramat av höga berg!
Vi förundrades över att bergsängarna slogs för hand med lie. Överallt såg vi folk som arbetade med lie och räfsa. Resultatet blev ett gudomligt vackert ängslandskap!
Vägen gick ända upp i bergen och sedan ner igen.
På nervägen kom vi till en Y-korsning och hade tur att där fanns en person att fråga. Han pekade att vi skulle fortsätta neråt. Några vägskyltar fanns alltså inte.
Efter ungefär en och en halv timme på denna smala väg kom vi ut på ett öppet, hedliknande landskap.
Skyltar talade om för oss att vi nu befann oss i utkanten av nationalparken Durmitor.
I bergen kan man åka skidor på vintern och snön lär ligga ända fram i maj.
Vi åkte i ytterligare någon halvtimma på vad som verkade vara en enorm platå.
En liten vägskylt pekade sedan mot vårt mål: Zabljak.
Zabljak
Efter lite drygt två timmars körning från Savnik kom vi så fram till Zabljak på 1450 meters höjd.
Denna forna vintersportort såg ut att ha slumrat sedan 70-talet.
Överallt stod tomma hus, men man höll också på för fullt att renovera och bygga nytt.
Vi letade efter ett hotell att bo på och fastnade för ett med tidstypiskt utseende. Se bilden här ovanför!
Rummet kostade 40 euro för två personer, vilket kändes lite dyrt. Men vi fick verkligen en upplevelse. Hotellet kan inte ha renoverats sedan början av 70-talet och överallt såg vi helt fantastiskt autentiska prylar.
I matsalen förväntade vi oss att se Stig-Helmer Olsson från sällskapsresanfilmerna.
Vi försökte smälta in och tog inte några bilder av hänsyn till folket som bodde där.
Personalen verkade vara stolta över sitt hotell och då ville vi inte framstå som oförskämda genom att peka finger och skratta åt dom.
Märkligt nog såg vi flera (ryska?) familjer som bodde en hel vecka med helpension på hotellet.
Vi undrar vad de gjorde där för i Zabljak fanns verkligen inget att se eller göra. Förutom att fjällvandra då förstås.
Zabljak omges av 18 höga bergstoppar på 2000 meter eller mer. På promenadavstånd finns en liten sjö, Crno Jezero, som egentligen inte är mycket att se, men som alla pratade om.
Vi frågade på hotellet om man kunde åka bil till sjön, men båda tjejerna i receptionen svarade "No, no, no!", så vi gick. Men upptäckte snart att precis alla tog bilen dit och gick runt sjön...
En timslång promenad var dock vad vi behövde innan vi provianterade i den supermoderna livsmedelsbutiken.
Vår tanke var att plocka ihop lite gott att äta på balkongen.
Kvällen var dock ganska kall, nedåt 15 grader. Som tur var hade vi tagit med oss varma kläder.
Tara, Biogradska Gora och Skadarsjön
Morgonen därpå tog vi av mot Pljevli inne i Zabljak, för att efter en halvtimmas (2 mil) körning komma fram till bron över Tara.
Man åker aldrig över bron, utan tar av till höger och följer Tara på norrsidan i riktning mot källan.
Tararavinen
Denna ravin är den näst djupaste i världen med sina 1300 meter.
Vägen går alldeles utmed älven och kontrasten mellan det grönblå vattnet och de branta bergen är väldigt effektfull och vacker.
Det går att åka flotte på älven, men det var inget vi prövade.
Vägen från Zabljak blev lite extra intressant för oss. Vi hade nämligen halv tank när vi startade.
När bensinmätaren började visa rött och vi ännu inte hade sett nån bensinstation, blev vi något skärrade.
Från Tarabron till Mojkovac var det 5 mil och det tog ett par timmar att köra. Totalt från Zabljak alltså närmare 7 mil och och 3 timmars körning.
I Mojkovac hittade vi faktiskt en mack. Vilken lättnad! Priset var det vanliga, en liter för en euro. Vi passade då även på att ta en fika inne i byn, som oväntat nog hade ett hypermodernt och ungdomligt café.
Biogradska Gora
Från Mojkovac var det en mils färd ner till nationalparken Biogradska Gora i Bjelasica-massivet.
Där lär en av de tre djunglerna i Europa finnas.
Vi promenerade runt sjön på en timma och njöt av den vackra naturen. Det var som att vandra genom ett sagolandskap, en "John Bauer"-skog.
Vid parkeringen låg en restaurang, men vi tyckte maten såg en aning oaptitlig ut (och menyn var som vanligt på serbiska) så vi åkte vidare.
Från Biogradska Gora till Podgorica var det sedan 9 mil, vilket tog ungefär tre timmar att köra.
Längs vägen fanns i princip inte en enda restaurang så man bör inte vara hungrig då man sätter sig i bilen för att köra.
Vi stod på så gott vi kunde, men många långsamma lastbilar och farliga omkörningar från längre bak i kön gjorde körandet ryckigt.
Skadarsjön
För att göra slut på den sista bensinen och för att vi hade en timma över, bestämde vi oss i Podgorica för att göra en avstickare till Skadarsjön och därefter till Petrovac.
Vägen var helt nygjord och första milen var för omväxlings skull rak och platt som en linjal. Vi var därför snart framme vid sjön, som också är en nationalpark.
Gränsen till Albanien går någonstans mitt i sjön. Vi parkerade bilen och tog en kort sväng, men en loppbiten hund och några bil- och båtvrak fick oss att känna oss ovälkomna.
För en svensk som sett hundratals sjöar kanske Skadarsjön inte är så mycket att skriva hem om.
På vägen hem satt vi sedan i ett par timmar i bilkö. Det finns bara en enda väg längs kusten och den går igenom varje samhälle och den måste alla ta.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis så gav oss våra två veckor i Montenegro en spännande och varierad upplevelse. Budva räckte för en semestervecka, men sedan var vi glada att vi åkte runt.
Det var intressant att stifta bekantskap med ett land som ännu inte blivit exploaterat av turismen. Vi gillade känslan av att vara med om något nytt, även om vi ibland var frustrerarade av språkförbistringarna.
Är man bara intresserad av sol och bad räcker en vecka på kusten. Men åker man dit två veckor bör man resa runt lite för att uppleva Montenegros fantastiskt vackra natur.
Jonas Ahlberg
7 augusti, 2005
Titta även gärna på mina bilder från Montenegro och Dubrovnik på Flickr:
Länkar till sajter om Montenegro
Jag har haft svårt att hitta bra sajter då charter började från Sverige först 2004 och den mesta informationen ännu så länge är på sebiska.
Sajter på engelska och svenska:
Budva Online: www.budva.com
Cultural Heritage of Montenegro: www.heritage.cg.yu/index_e.htm
Montenegro.com: www.montenegro.com
National Tourism Organization of Montenegro: www.visit-montenegro.org
Tourist in Montenegro: www.touristinmontenegro.com
Visit-Montenegro.com: www.visit-montenegro.com
Kolla även:
Cgnezavisnost: www.cgnezavisnost.org
Montenegro Ministry of Tourism: www.vlada.cg.yu/eng/mintur
republic of Montenegro: www.montenegro.yu/english/naslovna
Om Dubrovnik:
Croatia National Tourist Board: www.croatia.hr/destinations/destinations.aspx?id_destination=4865
Dubrovnik Online: www.dubrovnik-online.com/svenska/svenska_start.php
Old Dubrovnik Photo Gallery: gallery.dubrovnikbedandbreakfast.com
Tack till...
Lena Eklind, project manager för EU-CAFAO (Customs and Fiscal Assistance Office), som visade oss Podgorica och gav oss många värdefulla upplysningar om staden och landet.
Tack också till Linda på Apollo för den guidade turen längs kusten, hotellvisningen och alla tips.