Krönika på Jonas Webresurs: Vart tar tiden vägen? Tankar om arbetet som lärare på ett mediegymnasium

Inledning

Arbetssituationen som lärare är svår. Jag har själv arbetat på ett mediegymnasium i flera år och känner att tiden ofta inte räcker till. Som lärare måste man ägna för mycket tid åt sysslor som inte har med undervisningen att göra.

Den här krönikan handlar därför om hur vi skall komma till rätta med det faktum att arbetstiden inte är tillräcklig. Den vänder sig kanske därför i första hand till den som har egna erfarenheter av att undervisa i dagens skola.

Jag har funderat lite över vad jag ägnar all min övriga tid åt. Jag känner att jag vill försöka förstå var jag gör av alla timmar, var jag måste dra ner och var jag vill utöka min tid.

Dagens arbetssituation

Min arbetstid går åt till att hantera flera olika problemområden. Nedan har jag försökt göra en så tydlig indelning och beskrivning som möjligt:

Administrativa, ekonomiska, strukturella problem
Beslutsnivå: Skolpolitiker, skolledning

Exempel: Det finns inte tillräckligt med pengar för att genomföra en viss inriktning på ett program (ekonomi). Alla elever skall ha möjlighet att gå i gymnasiet (politik).

Denna nivå tar mot min vilja upp stora delar av min tid, trots att det är den jag har minst möjlighet att påverka själv. Många arbets- och ämnesmöten handlar enbart om detta och mönstret återkommer termin efter termin.

Därmed inte sagt att frågorna inte är viktiga, utan endast att jag anser att man många gånger väljer fel forum för att prata om dem. Diskussionerna blir beklaganden snarare än konstruktiva om vad vi kan göra för att förbättra.

Lösning: Allmänt gäller att vi måste hitta rätta former för våra olika diskussionsfora, så att vi pratar om rätt saker på rätt möten. Dessutom gäller att vi måste hitta bättre sätt att påverka uppåt, t.ex via någon av de olika grupper och råd som finns på skolan. En fråga som lyfts i ett A-lag kan t.ex bollas vidare till rätt forum - om man vet vilken grupp som hanterar den.

Tekniska problem
Beslutsnivå: Skolledning, tekniker, teknikansvariga lärare

Exempel: Vi saknar komplett utrustning och har inte pengar att köpa ny. Det saknas tekniska förutsättningar för det vi vill ha. Vi har rätt utrustning men den är trasig eller sköts inte på rätt sätt. Lärare ställer orimliga krav på utrustningen.

Alltför många möten på min skola handlar om att beklaga sig över teknik som inte fungerar och teknik som inte går att utnyttja på det sätt man vill.

Lösning: Datakörkort för samtliga lärare förbättrar den allmänna kompetensen och förståelsen för det tekniska. Ett fungerande IT-råd som styr upp de tekniska problemen - och möjligheterna. Skapa regler för ordningen på skolan som alla förstår och kan följa. Uppföljning av skolledning så att t.ex regler följs även i praktiken. Styrning av teknikerna så att de inte har ensamrätt på prioritering av åtgärder.

Sociala problem
Beslutsnivå: Skolledning, lärare, elever

Exempel: En lärare får en fördel framför en annan av skolledningen eller följer inte den inriktning man inom laget kommit överens om, vilket genererar dålig stämning. En lärare har problem med en elev och mår dåligt.

Enskilda lärare kan skapa stor turbulens genom att inte kunna följa de arbetsformer som finns på skolan.

Ett annat problem är att skolan idag har ganska många elever med socialt bekymmersamma liv. Ofta kan man inte hitta någon lösning på problemen. Här finns känslan att det saknas mycket resurser för att komma vidare.

Lösning: Skolledningen behöver leda de anställda mer, så som t.ex en chefer i näringslivet styr sina företag. Vi behöver också få mer kompetens att hantera konflikter i allmänhet, både kollegiala och med elever. De flesta av oss saknar idag helt sådan kunskap och mår dåligt av stress och liknande. Vi behöver också veta vad vi kan göra för en elev som mår dåligt - och när det är dags att lämna ärendet vidare. Vi behöver också fler specialister som kan ge svaga elever stöd..

Pedagogiska problem
Beslutsnivå: (Skolledning), lärare

Exempel: Hur skall vi utforma våra lektioner och vårt undervisningsmaterial för att hjälpa motiverade och svaga elever - i synnerhet om de finns i samma klass? Finns det någon skillnad mellan att undervisa i en teorisal och en sal för praktiskt arbete, t.ex bild- eller datasal?

Under mina tre år som lärare har jag inte en enda gång ägnat ett möte åt att diskutera pedagogiska frågor. Detta är alltså det område jag ägnar i särklass minst tid. Om jag hade fått välja hade jag i stället ägnat mest tid här!

Jag skulle vilja ägna mycket mer tid åt det pedagogiska arbetet. Idag verkar de flesta tro att pedagogiken "löser sig av sig självt". Skolan saknar en pedagogisk profil och lärarna undervisar på vitt skilda och i många fall motstridiga sätt.

Tyvärr blir diskussionerna sällan konstruktiva lärare emellan, utan tenderar snarare att bli till pajkastningar om vilken pedagogik som är den bästa. Inte sällan får man också makt- och prestigekamper, där man nervärderar kollegors arbeten.

Lösning: Det är svårt att hitta bra lösningar på alla konflikter. Ett bra sätt är därför att börja på något nytt, som inte är så infekterat och där man inte riskerar att trampa på varandras kompetenser. Ett sätt är att ge skolan en mer enhetlig profil med tydligare pedagogiska mål, som alla kan bidra till. Men det kräver skolledare med pedagogisk kompetens och förståelse, vilket dessvärre verkar sällsynt.

En tanke är att låta arbets- och ämneslagen genomgå en lättare pedagogisk kurs, där man lär sig hur man kan arbeta, både inom laget och med eleverna. Dessvärre tror jag att motståndet är stort mot dylika förslag, eftersom många tycker sig ha för lite tid eller har sina egna idéer om vad som är ett bra arbetssätt. Många använder i stället tiden åt att spy galla över sin situation. Mötena blir då i och för sig en frist och man kan i bästa fall få stöd och tröst i en svår arbetssituation.

Ett problem i sammanhanget är att varje läsår innebär många nya lärare, nya arbetslag och nya arbetsformer. Bristen på kontinuitet, struktur och långsiktiga mål är mycket skadliga för pedagogiken, upplever jag.

Men förutom de stora, omvälvande förändringarna tror jag också att man kan arbeta i det lilla. Två lärare kan titta på varandras undervisningsmaterial och få hjälp med att utvärdera om formen är bra, om något kan göras bättre. En specialpedagog skulle förmodligen kunna hjälpa till att bedöma hur en lektion kan anpassas för olika elevkategorier, osv.

Kanske behövs ett särskilt pedagogiskt forum för intresserade lärare, för att dryfta dessa tankar. Idag är det ofta individuella initiativ som leder fram till sådana konstellationer. Alla kan inte tvingas in i samma pedagogiska tänkande, men alla borde vara tvingade att reflektera över sin egen pedagogik.

Jonas Ahlberg
15 december, 2002

(Denna krönika publicerades i en kortare version i tidningen Skolvärlden, i november 2002.