Tiden enligt sf-genren

1. Inledning

Den här essän publicerades i samband med millenieskiftet, på en webbplats som hette Upptäcktsverket (och senare även "Tidsdokumentet"). Där samlade man ihop texter från olika författare och forskare, med inriktning på tid.

Projektet var "tvärvetenskapligt", vilket betyder att man lät företrädare från många olika discipliner bidra. Således fanns texter från humanister, naturvetenskapare, andra kulturer, osv.

Webbplatsen togs emellertid ner under 2003 och jag vet inte vad som hände med texterna. Jag räddar nu min egen text till eftervärlden. Jag har gjort en lättare retuschering av den för att den skall passa in bättre.

2. Tiden enligt sf–genren

1. Inledning

Många som inte känner till science fiction (sf) så väl, kommer kanske bara i kontakt med den delen, som man brukar kalla underhållnings-sf eller sci-fi. Då tror man kanske att sf bara är Star Wars, Star Trek, Babylon 5 och liknande produktioner.

Man tror kanske att science fiction, bara handlar om skelögda monster och strålpistoler. Men så är det naturligtvis inte. Underhållnings-sf har ända från starten funnits parallellt med den mer seriösa. Men det finns mycket mer än den sf som produceras i Hollywood och det är denna delen min artikel handlar om.

Lika fel är det att tro att sf-genren sysslar med att försöka förutsäga framtiden. Den tid som sysselsätter sf-författare är knappast den verkliga tiden, eftersom sf-genren inte är verklighetshärmande. Det betyder att en sf-roman kan utspela sig långt in i framtiden eller på en annan planet. Det behöver inte ens vara människor i huvudrollerna!

Det är omdiskuterat när science fiction-genren uppstod, men många brukar hävda att Mary Shelleys Frankenstein var den första sf-romanen. Den kom i början av 1800-talet så litteraturformen är alltså ganska ny. Det beror på att den skildrar männikor i en teknikgenomsyrad miljö.

Sf är en litteraturform som i väldigt hög grad kretsar kring människors möten med ny och främmande teknik. Ibland i så hög grad att tekniken hamnar i förgrunden. Sf är kanske också den litteraturform som hämtar mest inspiration från de olika vetenskaperna.

Enkelt uttryckt kan man säga att sf-litteraturen försöker spegla våra dagars företeelser och problem genom att förstora upp dem i en helt annorlunda miljö.

I nästa avsnitt tänker jag koncentrera mig på att försöka sätta fingret på vad som är den seriösa sidan av sf-genren utifrån dess historia och hur den har hämtat inspiration från vetenskaperna. Jag tänker därefter nämna några verk som tar upp tiden på intressant sätt.

2. Sf och vetenskaperna

Sf–genren har två viktiga influenser. Den första är uppenbar och uttalad, nämligen naturvetenskaperna. Den andra är filosofin, som få känner till i detalj, men vars metoder och problemställningar påminner mycket om hur sf-författare arbetar och funderar. Det är vanligt att dessa båda kombineras i sf-litteraturen. Man kan då studera olika slags förklaringar av vad tiden är och samtidigt ha friheten att spekulera över dessa teorier.

Spekulationerna måste dock göras inom rimliga gränser. En av de mer aktiva företrädarna för en seriös hållning är Joanna Russ, som i sin utmärkta bok To Write Like a Woman. Essays in Feminism and Science Fiction (1995) skriver följande:

"Sf must not offend against what is known. Only in areas where nothing is known – or knowledge is uncertain – is it permissible to just 'make it up'. (Even then, what is made up must be systematic, plausible, rigorously logical, and must avoid offending against what is known.) (…) There is sf that concentrates on the very edge of what is known. There is even sf that ignores what is known. The latter is bad sf."

Givet dessa ramar finns det också särskilda syften för den seriöse sf–författaren. Han eller hon spekulerar inte enbart för effektens skull utan vill påvisa någonting särskilt för läsaren. I sina analyser av sf–genren skriver litteraturkritikern Mark Rose därför följande:

"Sf challenges our sense of the stability of reality by insisting upon the contingency of the present order of things. Indeed, sf not only asserts that things may be different; as a genre it insists that they will and must be different, that change is the only constant rule and that the future will not be like the present." Alien Encounters. Anatomy of Science Fiction (1981)

Sf-författaren Brian Aldiss har en liknande syn:

"Sf is the search for a definition of mankind and his status in the universe which will stand in our advanced but confused state of knowledge and is characteristically cast in the Gothic or post–Gothic mode." Trillion Year Spree. The History of Science Fiction (1986)

Enligt Aldiss skriver sf–författare om det förvirrade kunskapstillståndet, som uppstått genom det osäkra och falsifierbara i vetenskapernas beskrivningar av vår omvärld. Enligt Aldiss har den moderna världens vetenskapliga insikter alltså inte räckt till för att lösa individernas moraliska och djupt mänskliga problem. Sf är således i första hand ett försök att förstå sådan okunskap och förvirring och att dra ut dess konsekvenser. Därför har sf också ett betydelsefullt kognitivt innehåll, menar Aldiss.

Men inte alla författare behöver ha existentiellt laddade motiv. Det finns också andra anledningar till varför just tiden satt djupa spår i genren och det är några av dessa jag tänker berätta lite mer om här.

3. Tiden som en fond

Först och främst finns det författare som låter tiden utgöra en fond, på vilken en längre historia berättas. Resultatet blir beskrivningar av den faktiska, "objektiva" tiden, sådan som är oberoende av enskilda människors upplevelser. I Olaf Stapledons Last and First Men (1930) beskrivs mänsklighetens uppgång och fall, från vår tid och två miljarder år framåt i tiden. I Star Maker (1937) har han också ett kosmologiskt perspektiv, men tidsrymden är här utökad till mer än 100 miljarder år!

Peter Nilssons Arken (1982) utspelas under en något kortare tidsperiod och beskriver hela mänsklighetens historia, sedd ur en odödlig mans ögon. Isaac Asimovs Foundation (1963) och Frank Herberts Dune-serie (1963-87) är andra kandidater i samma klass, även om svensk och amerikansk sf har väldigt olika tonlägen.

Ett av de mer lyckade försöken att åskådliggöra en plats under en längre tid, är Kim Stanley Robertsons Mars-trilogi: Red Mars, Green Mars, Blue Mars (1993-95), som handlar om kolonisationen av planeten Mars under lite drygt hundra år. Mars-trilogin utgör, enligt min mening, en av de mest genomarbetade böckerna i hela sf-genrens historia.

4. Tidsresor

En lite mer specifik behandling av tiden finner vi naturligtvis i böcker om tidsresor. Sådana började dyka upp redan under 1800-talet, några år efter Mary Shelley skrivit den första riktiga sf-romanen, Frankenstein (1818). Bland de mer kända är Charles Dickens A Christmas Carol (1843) och Edgar Allen Poes A Tale of the Ragged Mountains (1844). De brukar klassificeras som "scientific romance" (snarare än "science fiction") eftersom det vetenskapliga innehållet är ringa, medan fantasin däremot fått stort spelrum.

Mer lik modern sf är dock H. G. Wells The Time Machine (1895), i vilken en tidsmaskin tar med läsaren in i en avlägsen framtid, där evolutionen skapat helt nya arter och raser. Wells, som var intresserad av både vetenskap och politik, visar här att man kan förena en vetenskaplig idé med en god stilistik, något som tyvärr inte alltid varit fallet i genren.

I början av 1900-talet skapades den s.k "pulp-litteraturen" med sina många, billiga tidskrifter. De första renodlade sf-tidskrifterna, bl.a Amazing Stories, gavs ut under Hugo Gernsbacks ledning, under 1920- och 30-talen, och präglades av stor entusiasm och fantasirikedom, med förhållandevis låga krav på trovärdighet och vetenskaplig förankring.

När John W. Campbell tog över redaktörsskapet för tidskriften Astounding 1937, småningom omdöpt till Analog, fick genren en lite annan inriktning. Under Campbells ledning gjorde många av sf-historiens tungviktare sin karriär: Asimov, Simak, Van Vogt, Heinlein och Sturgeon, för att nämna några. Det var också Campbell som formulerade de robotlagar Asimov senare har fått äran av.

Tittar vi lite närmare på vilka tidsresor som är kända från den här tiden, dvs 40-, men framförallt 50- och 60-talet, hittar vi Sprague De Camps Lest Darkness Falls (1941), Jack Williamson The Legion of Time (1961) och novellerna A Gun for Dinosaur (1956) av DeCamp och A Sound of Thunder (1952) av Ray Bradbury. De båda sistnämnda handlar om hur man åker tillbaka i tiden för att jaga dinosaurier.

Tidsresor gav författarna möjligheter att hitta på nya berättelser. Den vetenskapliga förankringen var inte heller så särskilt stor, jämfört med våra dagars sf. I stället handlade historierna närmast uteslutande om att resa tillbaka till kända historiska händelser och personer, kanske för att förändra dem eller från att förhindra något från att ske. Naturligtvis ingick här otaliga resor in i framtiden.

Småningom började man dock uppmärksamma de vetenskapliga problemen, t.ex hur själva tidsresan skulle kunna genomföras, utifrån vad kända vetenskaper hade att säga i frågan. Man började också diskutera de mer filosofiska spörsmålen, t.ex vad som händer om man möter sig själv i dåtiden. Funderingarna kring tidsparadoxer och förändrade tidslinjer skapade ett nytänkande som kom att prägla 60-talet. Här vill jag citera det idag mest betydande sf-uppslagsverket:

"Traditional genre sf had reached a crisis point in both the UK and the USA by the middle 1960s; too many writers were working with the same few traditional sf themes, and both the style and content of sf were becoming generally overpredictible." (Clute, J. & Nicholls, P (1995) The Encyclopedia of Science Fiction)

5. Upplevelser av tiden

Man kan säga att sf-genren under 1960-talet delades upp i en "hård" och en "mjuk" inriktning. Enkelt uttryckt svarar ordparet "hård/mjuk" mot "hårda/mjuka vetenskaper". Till de "hårda" vetenskaperna kan man bl.a räkna fysik, kemi, biologi, teknologi, medicin och matematik. Eller, som Joanna Russ uttrycker det:

"...a rational, systematic, taught, learned, and replicable way of materially controlling the material world, or parts of it" (1995).

De mjuka vetenskaperna blir då t.ex psykologi, antropologi, ekologi och filosofi.

Hård sf förutsätter att världen är teknologiserad och att den därmed skiljer sig från vår egen i det avseendet. Handlingen är ofta förlagd till framtiden och tyngdpunkten är lagd på beskrivningar av dess teknologi - på maskiner snarare än människor. Mjuk sf utspelar sig oftast i en värld snarlik vår egen och fokuserar på ekologiska, politiska, sociala och andra liknande förändringar - på människor snarare än maskiner.

I den här ytterst grova uppdelningen kan man alltså urskilja två olika slags berättelser. Bland de förra bör framförallt Timescape (1979) av Gregory Benford nämnas. Boken handlar om hur ett antal vetenskapsmän försöker skicka meddelanden några år tillbaka i tiden, för att förmå människorna där att förhindra en ekologisk katastrof. Vi får följa det vetenskapliga arbetet på två universitet, i två olika tider, 1963 och 1998. Tyvärr är det dock ganska sällsynt med sådana här vetenskapligt förankrade berättelser.

Vanligare är de mjukare beskrivningarna, som ofta fokuserar på det tredje temat om tid i genren, nämligen upplevelsen av tiden. Joanna Russ The Female Man (1975) framstår som ett lysande exempel i denna genre. Här får tidsresorna en lite annan innebörd och Russ primära intresse ligger i att undersöka etablerade konventioner och åskådningar i vår egen tid. Till sin hjälp tar hon även möjligheten av alternativa världar. Här bör också påpekas att berättelsen är ytterst absurd och inte alls så stringent och tråkig, som citaten av henne här ovanför antyder.

Andra intressanta och mjukare beskrivningar av tidsresor och tidsparadoxer hittar man t.ex i Kurt Vonneguts Slaughterhouse 5 (1979), där huvudpersonen, Billy Pilgrim, upplever förändringar i tiden. Anledningen är att han lider av en krigspsykos, som han fått som krigsfånge i Tyskland under Andra världskriget. Dessutom har han blivit uppvisad och förnedrad på ett zoo på planeten Tralfamadoria. Berättelsen är på yta n humoristisk, men bör närmast ses som ett försök att visa på ett krigs alla fasor. Vonnegut var nämligen själv krigsfånge i Tyskland under kriget och fick bestående, psykiska men.

Under 70-talet uppstod en "undergenre", med berättelser om hur tidsmedvetandet försätts ur spel av droger eller psykiska sjukdomar. Jag tänker bl.a på Philip K. Dicks Counter-Clock World (1967), Martian-Time Slip (1964) och Ubik (1969), Stanislaw Lems Kongres Futurologiczny (1971), samt Christopher Priests Real-Time World (1974) och A Dream of Wessex (1977), som alla behandlar upplevelsen av tiden olika och på mer eller mindre obegripliga och förryckta sätt.

Under 1980-talet har den virtuella verklighetens möjligheter lockat sf-författarna. Upplevelsen av att tiden är normal och att omvärlden förändras onormalt finner vi t.ex i William Gibsons Neuromancer (1984), där huvudpersonen Cases medvetande distraheras av en artificiell intelligens. Case tror att han varit på besök på en annan plats under flera dagar, men har i själva verket bara varit "uppkopplad" några minuter.

Liknande cyberpunksförsök finner vi i många av genreföreträdarnas böcker, bl.a i George Alec Effingers When Gravity Fails (1987), Lisa Masons Arachne (1990) och Tad Williams Otherland (1996).

Här bör också en "hård" företrädare nämnas, nämligen Greg Egan, vars Permutation City (1994), redan blivit en klasiker. Den handlar om hur en man en dag vaknar och upptäcker att han blivit återskapad som en artificiell intelligens.

Inom cyberpunken och de yttringar som följt i dess kölvatten har därför nya frågor dykt upp. "Kan en artificiell intelligens dö?" är ett exempel på en sådan.

6. Sammanfattning

I den här artikeln har jag försökt att beskriva några olika infallsvinklar på tiden som man hittar i sf-litteraturen. Jag har pratat om att det finns en koppling mellan naturvetenskap, filosofi och science fiction, som på samma gång skapar trovärdiga och fantasifulla berättelser.

Förhoppningsvis har jag också lyckats säga något om hur sf-genren har utvecklats, från 1800-talet och fram till våra dagar. Min betraktelse är naturligtvis ytlig och mycket mer kan sägas. Så görs bl.a i de böcker jag citerat ur, som den intresserade gärna får läsa vidare i.

Sf-genren förändras ju ständigt, i och med att nya vetenskapliga rön och nya sätt att betrakta världen etableras. Sf som litteraturform hittar hela tiden olika uttryck för att försöka sätta ord på det förvirrade kunskapstillståndet, som Aldiss pratade om. Därmed kommer vi förmodligen också att se nya teman och nya betraktelsesätt av tiden och andra ämnen så småningom.