Sf-genrens historia

1. Inledning

Den här texten och de två efterföljande, om sf-genren och vad sf är, publicerades ursprungligen i mitt fanzine, WYZIWYG 7.0, i november 1997. Jag har redigerat samtliga texter ganska kraftigt f för att de skall passa in bättre på min sajt.

Bilden till höger visar omslaget till fanzinet, som gavs ut i pappersform.

Texten nedan handlar om science fiction-genrens historia. "Science fiction" förkortas ju ofta "sf", men jag kommer att använda båda beteckningarna här.

Texten är tänkt att ge en introduktion men gör inte anspråk på att säga hela sanningen, om det nu finns någon.

Att döma av de brev jag fick och fortfarande får kring det jag skrivit om sf, finns det många olika åsikter i ämnet. Därför bör man läsa det jag skriver med en rejäl nypa salt till hands.

I det följande har jag utgått ifrån att science fiction skapades under 20-talet, men kommer i de senare två delarna att lämna öppningar för andra tolkningar.

Mina källor hittar du på sidan Teorier om sf som utgör den tredje och sista delen.

2. Pulptraditionen under 20-40-talen

Pulpmagasin kallas de tidskrifter som började ges ut under slutet av 1800-talet, framförallt i USA. De trycktes på billigt papper och innehöll berättelser, som sällan höll särskilt hög litterär kvalitet. Pulpmagasinen vände sig främst till en dåligt utbildad publik eller folk som inte kunde engelska så bra, t.ex alla immigranter:

"There was a strong pressure on the sf of the pulps to remain simple in vocabulary, ideas, and structure. A million immigrants steamed into New York harbour through Ellis Island in 1905 alone. The pulps offered an immediate chance of cheap and easy escape from the harsh verities of life, not criticism of those verities. The steamship ticket was in itself a sufficient criticism." (Aldiss, 1986, s 176)

Pulpmagasinen innehöll antingen blandade berättelser, eller berättelser av ett speciellt slag, t.ex western eller deckare. Det första renodlade sf-magasinet var Amazing Stories, som utkom fösta gången under 1926.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges första sf-tidskrift, Hugin, utkom 1916-20 och gavs ut av ingenjören Otto Witt. Att han var ingenjör är förmodligen viktigt, eftersom många skribenter även på den tiden var intresserade av teknik.

Amazing Stories gavs ut av Hugo Gernsback (1884-1967; se bilden nedan), som själv hade skrivit noveller mellan 1911 och 1925.

Sina texter publicerade han i Amazing och han uppmanade andra författare att skriva i Vernes, Poes och Wells anda.

Många lyfter därför fram Gernsback som sf-genrens grundare. Han kallade sina berättelser för scientific fiction och senare scientifiction, eftersom han ville att de skulle vara ett språkrör för ny vetenskap.

Clute & Nicholls (1995, s 1066-67) konstaterar att tidskriftens namn avslöjar hur det egentligen förhöll sig. Enligt dem var Gernsback mer en teknikromantiker och drömmare än realist.

Debatten om Gernsbacks betydelse för sf-genrens utveckling har varit livlig. Generellt kan man säga att amerikaner varit mer gernsbackvänliga, medan européer försökt tona ner hans betydelse.

Brian Aldiss var en av de första som ifrågasatte Gernsbacks betydelse, när Billion Year Spree kom 1973. Kritiken av Gernsback väckte uppmärksamhet och gjorde att många skrev om sin sf-historia. Aldiss kritik är inte nådig:

"Gernsback's segregation of what he liked to call "scientifiction" into magazines designed to contain nothing else, ghetto-fashion, guaranteed the setting up of various narrow othodoxies inimical to any thriving literature. A cultural chauvinism prevailed, with unfortunate consequences of which the field has yet to rid itself. Gernsback as editor, showed himself to be without literary understanding." (1986, s 202)

Mot Aldiss, som ju är britt, står alltså den amerikanska traditionen, med bland andra James Gunn i spetsen:

"The foundations of sf were constructed in the sf magazines created by various entrepeneurs from the mid-1920s to 1950 (...) Even contemporary writers who are scornful of the magazines, of the Gernsback ghetto and the Campbell cabal, are writing fiction influenced by the concepts created in the magazines and by the conversations carried on by means of stories and letters and articles that led to a kind of consensus view of the future and the conventions by which it could be described. Reaction has developed, but reaction itself is a kind of tribute to the power of earlier visions." (1982, s 27)

Gunn menar alltså att Gernsback måste ha varit betydelsefull, annars skulle Aldiss inte lagt ner så stor möda på att få ner honom från tronen.

I näst del i min beskrivning av sf-genren skall jag försöka visa att Gunn och Aldiss är oense på grund av att de har olika syn på vad som är bra och läsvärd sf och att de värderar fakta olika.

Amazing och andra magasin som följde i dess fotspår, skapade förutsättningarna för den tradition, som sedemera har kommit att kallas pulp-sf.

Dess tid var från 1920-talet och fram till början av 1950-talet.

Åren 1938-1946 (eller 40-talet, om man vill förenkla) brukar kallas de Gyllene åren.

Anledningen är dels att antalet sf-magasin ökade kraftigt och dels att den litterära kvaliteten förbättrades.

Skälet till att pulp-sf blev en mer litterär genre brukar stavas John W. Campbell (1910-1971). Han tog över redaktörskapet för Astounding 1937 och införde snart efterledet "Science-Fiction" i titeln.

Det är därför ett uttryck han brukar få äran av att ha hittat på, men det uppstod snarare inom den "fanatiska gemenskap" - fandom - som bildades i kölvattnet av de första pulpmagasinen.

Läsarna hade sedan slutet av 20-talet skrivit brev till magasinen och till varandra. Småningom utvecklades en sf-fandom. Det första fanzinet, The Comet, kom redan 1930.

I fanzinen och senare även på sf-kongresserna, grundmurades en ganska enhetlig syn på sf. Bidragande var naturligtvis också omvärldens skeptiska och ibland fördömande syn. De som läste sf-magasinen med behåll kände sig därför privilegierade och var naturligtvis motiverade att försöka behålla denna identitet.

Campbell var redaktör för Astounding fram till sin död. På 60-talet ändrade han tidskriftens titel till Analog, som kan översättas med "likformig", "jämförlig" eller "proportionell".

Att ordet idag anspelar på analog teknik gör kanske att titeln känns blekare än Astounding SF.

Under Campbells ledning gjorde många av sf-historiens tungviktare sin karriär: Asimov, Simak, Van Vogt, Heinlein och Sturgeon, för att nämna några.

Det var också Campbell som formulerade de robotlagar Asimov senare har fått äran av (enligt Gunn, 1982, s 20).

"[Campbell] worked on logic - a quality his competitors had always been short of (...) it led him to reject the Bug-Eyed Monsters - known in the trade as BEMs - and many of the trashy plots that went with them (...) [He] knew when a story made sense and when it didn't." (Aldiss, 1986, s 211)

Många är därför mer positivt inställda till den pulp-sf som publicerades under 40-talet. Berättelserna höll högre kvalitet än tidigare, men författarna var fortfarande vetenskapligt och teknologiskt inriktade och fascinerade. Detta skulle förändras under 50-talet.

3. 50-talets dystra tid

Pulpmagasinen försvann så gott som helt under 50-talet. Antingen lades de ner eller började tryckas på bättre papper och i nytt, sk digest format. Exempel på magasin som genomgick en sådan förändring var Amazing och AstoundingSF.

Man fick också konkurrens av pocketboken, som till en början innehöll antologiserade berättelser från pulpmagasinen.

50-talet innebar alltså på många sätt både slutet och fortsättningen för pulptraditionen. Den levde nämligen kvar i nya former; förläggarna, författarna och läsarna fanns ju kvar.

Oavsett hur man ser på pulp-sfs litterära kvaliteter, kan man dock inte komma ifrån att den skapade en ganska enhetlig genre. Som många påpekar myntades begrepp och konventioner för vad som skulle räknas som sf.

Redaktörerna hade naturligtvis en betydande roll. De kunde strömlinjeforma magasinen och påverka författarna och läsarna, genom att bara ta in berättelser av en viss typ.

Men många sf-historiker beskriver ändå 50-talet som ett mörkt decennium. Berättelserna förlorade alltmer i popularitet när de inte förändrades, vare sig till formen eller innehållet.

Den teknikromantik som tidigare funnits hade till viss del också kommit av sig. Dels efter atombombningarna över Japan under andra världskriget, som inneburit att tekniken använts till något ohyggligt.

Dels för att både USA och Sovjetunionen börjat få igång sina rymdprogram i krigiska syften. En dröm hade blivit verklighet men hotade att förvandlas till en mardröm.

Den sf som skrevs under 50-talet präglas i hög grad av denna brist på framtidstro, känsla av hot och undergång. Utomjordingar började snart få rollen som kommunister - eller tvärtom. Intressant är att "...no writer in the field during the 1950s pictured an American victory" (Clareson, 1990, s 99).

Utomjordningarna var enligt många litteraturvetare en omskrivning för ryssar, kineser och andra hot mot den amerikanska drömmen.

Scenariot var att utomjordingar hade hotat, ockuperat eller bombat USA eller någon amerikansk stad.

Först under slutet av 50-talet löstes oron upp och samarbetena mellan människa och utomjording blev då vanligare.

Vid sidan av Astounding SF (se bilden) var The Magazine of Fantasy & Science Fiction (1949- ) och Galaxy Science Fiction (1950-1980) de tre mest betydande sf-tidskrifterna under denna tid (och fram till 70-talet).

De två senare var mindre teknologiskt fixerade och mer samhälleligt inriktade och hade enligt många också mer välskrivna texter.

4. 60-talets humanism

Det var förändringar och nytänkande som kom att prägla 60-talet. En mängd faktorer bidrog till detta:

"Traditional genre sf had reached a crisis point in both the UK and the USA by the middle 1960s; too many writers were working with the same few traditional sf themes, and both the style and content of sf were becoming generally overpredictible." (Clute & Nicholls, 1995, s 866)

"...a new generation of writers who wanted to break the rules, to import Life-Style, philosophy, the trendier, so-called softer sciences, contemporary prose, and - of course - much heartier helpings of sex." (Aldiss, 1986, s 286)

Under 60-talet började huvudpersonerna alltså framställas annorlunda.

Från att tidigare ha varit starka, välutbildade och självsäkra män med herravälde över situationen, skapades nu en ny slags hjältar.

Det allt vanligare med ordinära, förvirrade och osäkra män och plötsligt började det också smyga sig in eller kvinnor i berättelserna.

Inte sällan befann sig dessutom huvudpersonerna i händerna på manipulerande krafter i samhället.

Aldiss talar om "life-style" sf, som skulle kunna översättas med "livsstils-sf", med betoningen på vardagslivet, snarare än livet i rymden.

En ny och mjukare stil föddes som låg närmare läsarens samtid. Nutiden blev viktigare än framtiden.

Det fanns naturligtvis mer och mindre radikala författare. Delany skriver att:

"...there was a real, vigorous, and talented group of writers who were known as the New Wave at the end of the sixties (...) These writers - Aldiss, Ballard, Brunner, Disch, Sladak, Zoline and a number of others - centered around Michael Moorcock's British sf magazine New Worlds..." (Delany, 1994, s 68)

"Moorcock's sympathy with the range of experimental writing encouraged these and other writers to go even further in their search for new writing techniques and to focus their fiction on new problems. This island of production in the growing sea of sf production was characterized as the New Wave. " (ibid, s 154)

En intressant och på alla sätt läsvärd beskrivning av denna rörelse finns i Swahns "På väg genom fandom" (1979).

Samtidigt som detta nytänkande uppstod, fick den gamla och teknikintresserade inriktningen nytt liv. Under 60-talet gjordes nämligen nya vetenskapliga upptäckter, som lasern, överljudsflygplan, månfärder och hjärttransplantationer, för att nämna några exempel.

Många menar att sf-traditionen på detta sätt delades i två genrer. Man brukar kalla dem hård och mjuk sf, som svarar mot en skillnad mellan naturvetenskap och humaniora. Läs mer om dem i nästa del av min redogörelse för sf-genren.

5. 70- och 80-talen blev kommersiella

70-talet är ganska svårt att sätta fingret på, eftersom man där för första gången kan skönja flera olika utvecklingar av sf-genren. Vi har dels den gren som fortsatte intressera sig för tekniska uppfinningar. 60-talet hade ju nämligen fört med sig ett nytt hopp om tekniken. Färderna ut i rymden gav också ny inspiration.

Men 70-talet såg också ett stort intresse för att forska vidare i den mer "humana" stilen, där författare skrev om jämställdhet, sexualitet, medvetandet och andra mjuka ämnen.

En kraftigt bidragande orsak till den senare trenden var att kvinnliga författare på allvar började skriva sf:

"In the seventies there was a great influx of women writers. The revolution they began is still under way and is having an effect on the kind of genre we now enjoy. By the end of the seventies it had become clear that sf was no longer a kind of juvenile men's club (...) There was a growing consciousness that you needn't write for a strictly male, strictly juvenile audience any longer. The sixties had rid the field of many taboos. The seventies rid the field of an inhibition about dealing with genuine, non-sentimentalized emotions." (Aldiss, 1986, s 368)

Under 80-talet höll denna trend i sig och det kom fram berättelser för många olika slags publik.

En av anledningarna till att sf-genren utvecklats så enormt, jämfört med t.ex den rena äventyrsberättelsen, är naturligtvis att så mycket ryms inom genren.

En annan anledning är att sf-genren firade stora kommersiella framgångar under slutet av 70-talet. Företeelser som Star Wars och Star Trek gjorde att stora pengar kom in till producenterna, vilket i sin tur gjorde att produktionen av sf ökade.

6. 90- och 00-talen var mer av allt

90-talet innebar inte så mycket nytt utan kanske snarare mer av allt som redan fanns. Jag vill här lyfta fram några saker som jag tycker varit mer framträdande än andra.

Först och främst vidareutvecklades de olika inriktningarna som tidigare funnits i genren, både den hårda, teknikälskande och den mjuka, humanistiska.

En slags blandform av båda återfinns i cyberpunken, som startade redan i början av 80-talet, men kanske blev mer känd och genomarbetad under 90-talet.

Cyberpunk innebär både hårda beskrivningar av mjuka ämnen och mjuka beskrivningar av hårda ämnen. Författare som William Gibson, Rudy Rucker, Bruce Sterling och Lewis Shiner bildade tidigt skola. "Cyber" anspelar på cybernetik, som i sf-sammanhang anspelar på sammansmältningen av maskin/människa.

Berättelserna tar ofta upp teman som diskuterar matematiska, logiska, informationsteoretiska och andra hårda problem, men även ämnen som kunskapsteori, psykologi, etnologi och filosofi. Drogers påverkan och virtuella verkligheter är också genomgående teman.

En bra genomgång av cyberpunken hittar man i Clute & Nicholls (1995).

En annan företeesle som jag vill nämna som karakteristisk för 90-talet är den kommersiella utvecklingen av sf-genren. Med det menar jag sådan sf som görs huvudsakligen för att dra in pengar och rida på det intresse som bra förebilder har skapat.

Denna form av sf kan grovt talat samlas under ett namn, nämligen underhållnings-sf eller sci-fi. Uttycket lär ha myntats redan på 50-talet av Forrest Ackerman, men har idag fått en lätt nedsättande användning.

Ur uttalet [skajfaj] har sedermera skiffy kommit, som ofta används mindre nedsättande om underhållnings-sf (se även Clute & Nicholls (1995), Spinrad (1990)).

Sci-fin är på sätt och vis en tillbaka gång till den gamla pulptraditionen, där berättelsen skall tilltala många, inte vara alltför svårtillgänglig och dessutom gå att spinna vidare på. Genom den har sf-teman börjat dyka upp överallt, som i tv-serier, reklam, datorspel, musikvideor, osv.

Jag är ingen älskare av denna del av sf-genren och håller delvis med dem som menar att sci-fi faktiskt inte är sf, eftersom berättelserna inte alltid är logiska och sällan följer gängse uppfattning om vad som är vetenskapligt möjligt.

Så kan man t.ex. höra rymdskeppen i Star Wars mullra, då de far genom rymden, trots att det borde vara helt tyst. Och i Star Trek pratar alla självklart engelska, samt har fem fingrar på varje hand och två armar och två ben. Typiskt för sci-fi och något som gör dem mer lika fantasyn, som vi skall se i nästa del.

Sf-genren har alltså under de senaste två decennierna kommersialiserats och populariserats. Samtidigt har genren blivit allt mer svårdefinierbar.

Sf finns idag i böcker, i tidskrifter, på film, i datorspel, i rollspel, i reklam, i serieform, osv. Det finns sf för barn, feministisk sf, sf med queer-tema, sf som utspelar sig i dåtid, etnisk sf, osv.

En annan trend har varit att författare ger ut flera böcker med samma figurer eller värld. Aldiss ser så här på saken:

"In the eighties (...) the novel seems to have been overtaken by the trilogy. Perhaps, in the nineties, it will become obligatory for writers to sign a fifteen book contract before they can get a single word published." (Aldiss, 1986, s 371)

Aldiss (se även bilden) har enligt min mening helt rätt i att även idag styrs en stor del av sf-genren av förlagen, precis som på Hugo Gernsbacks tid.

Det är därför vi idag har fenomen som fix-ups, som är Peter Nicholls beteckning för när noveller görs om till romaner, utan att något nytt tillkommer.

Till sist tycker jag att man under senare år kan se hur författare försöker bryta ny mark genom att blanda olika genrer. Tad Williams skapade i sviten om Otherland och i War of the Flowers olika hybrider mellan science fiction, fantasy och kanske även skräck/horror.

På liknande sätt blandar många författare in teman från sf och fantasy i den "vanliga" skönlitteraturen och skapar på så vis en slags blandform som brukar kallas magisk realism eller fantastisk litteratur.

Exempel på sådana författare är Sarah Hall, China Miéville, Iain Banks, Paul Auster och Alice Hoffman. Svenska författare som gjort samma sak är Gabriella Håkansson, Marianne Fredriksson, Jan Guillou, Marie Hermansson, Majgull Axelsson, PC Jersild och Inger Edelfeldt. Listan kan göras ännu längre!

Jag tycker att denna lek med olika genrer är bra och jag tror också att den är nyttig. Men för litteraturvetarna som vill förklara vad som utgör olika genrer skapar det naturligtvis vissa problem.

Detta kan du bl.a läsa mer om i nästa del: Vilken är sf-genren?