Vilken är sf-genren?

1. Inledning

Den här texten bygger vidare på det jag skrev i förra delen, Sf-genrens historia. Mina källor hittar du på sidan Teorier om sf som utgör den tredje och sista delen.

Här får du läsa om olika synsätt på science fiction. Jag försöker genom hela texten visa hur väsentligt det är att vi vet vad det är vi menar med uttrycket "science fiction". Är det en enskild berättelse eller hela genren? Finns det ens någon genre?

Alla beskrivningar av science fiction utgår ifrån att det går att se den som en isolerbar genre eller företeelse. Men detta är naturligtvis en förenkling och alla teorier är egentligen bara enkla modeller.

Det betyder att de inte i första hand skall värderas utifrån om de är sanna eller falska, utan snarare om de är lämpliga. Vad som är lämpligt beror i sin tur på vilka krav man ställer på teorin.

Ingen text är heller immun mot felaktiga fakta eller bristande värderingar:

"Översikter av framtidslitteratur, har ofta ensidighet som synd. Det tar sig kanske det uttrycket att bara västeuropeiska författare blir behandlade fast boktiteln inte gör den begränsningen. Annars lutar det oftast åt att amerikansk litteratur gynnas. En annan sorts ensidighet kan gälla värderingarna: man kallar släta nummer mästerverk och döper verk med två, tre år på nacken till klassiker. Svepande omdömen om genrens förhistoria och förhållandet till andra litteraturarter är inte ovanliga." (Swahn, 1979, s 148)

Förhoppningsvis har jag lyckats eliminera de värsta felaktigheterna. Däremot är min text väldigt ensidig då den nästan uteslutande tar upp amerikansk och brittisk sf-litteratur och sf-teori, som ju är den dominerande på marknaden.

Sam J Lundwall har bidragit till spridningen av icke-engelskspråkig sf och säger något om den i sina böcker. Stanislaw Lem från Polen och kroaten Darko Suvin har skrivit om sf i Östeuropa och blivit översatta till engelska. Tyvärr har jag bara läst om dem i andras böcker.

Den största bristen är kanske att jag inte säger särskilt mycket om svensk sf. Det har å andra sidan dels att göra med att Sverige knappast utövat internationell påverkan och att det inte finns särskilt många svenska teorier om (svensk) sf.

Dels har det i Sverige också funnits en fientlighet eller ointresse för sf, bland de mer seriösa litteraturvetarna. Möjligen har detta ändrats idag, men fortfarande tycker jag mig se att science fiction av många inte anses vara "riktig" litteratur.

2. Tomma definitioner

Hur skall man då börja för att förstå vad sf-genren är? Jag väljer här att börja med de väldigt vida förklaringarna som finns.

Det jag kallar tomma definitioner ger alla en slags "låt gå"-förklaringar av sf-genren. Clute & Nicholls (1995) tar upp dem och konstaterar att de är lätta att använda, men en aning för vida för att vara upplysande.

De ger Damon Knights ostensiva definition som exempel:

"Sf is what we point to when we say it" (s 314).

Ett liknande bidrag, som jag nedan kallar förläggarkriteriet ger Norman Spinrad:

"Sf is anything published as sf" (ibid.)

De skriver på samma sida att

"Both these "definitions" have a serious point of course: that, whatever else sf may be, it is certainly a publishing category, and in the real world this is of more pragmatic importance than anything the theorists may have to say about it."

Jag är själv inte någon vän av förläggarkriteriet och även om det faktiskt finns och tillämpas kan jag inte se att det tillför någonting eller ens att det är viktigt. Vad det säger är väl endast att man kan strunta i vad alla andra definitioner säger.

Möjligen reser dock sådana anti-definitioner frågan varför vi försöker förstå sf-fenomenet. Men det är ju egentligen någonting helt annat.

Jag är också något tveksam till Clute & Nicholls läsning av Spinrad. Han säger visserligen att förläggarkriteriet finns, men knappast att det skulle vara det enda eller det bästa för sf-genren. Han vänder sig snarare emot det alltför vida och oftast okunniga förläggarperspektivet (se Spinrad, 1990, kap 2 "Sf versus Sci-Fi").

3. Sf och mainstream

Ett lite mer innehållsrikt sätt att se på sf-genren är att försöka isolera den från andra genrer. Det att en berättelse tillhör en viss genre betyder att den uppvisar alla de kännetecken den måste ha för att tillhöra genren. Vilka kännetecknen är beror naturligtvis på vilken genre det är.

I texten har vi hittills sett olika exempel på detta, framförallt när det gäller sci-fi och hård sf. Båda är ju bl.a. känd för sina rymdskepp, framtidsscenarion, utomjordingar, katastrofer, artificiella intelligenser, osv. Men all sf innehåller inte sådan rekvisita. Är den då inte sf?

När man läser om olika definitioner av sf-genren finner man ett vanligt förhållningssätt: att man försöker skilja sf från annan litteratur.

Man försöker då hitta de kännetecken som kan sägas utgöra sf-genren och som ger mandat att kalla annan (skön)litteratur och t.o.m. annan sf-liknande litteratur för mainstream som fritt översatt betyder "vanlig" eller "ordinär".

I litteraturlistan nedan finns gott om exempel på olika sådana förslag till kategoriseringar. Man diskuterar vilka kännetecken som måste finnas och hur mycket av dem. För mig framstår de alla dock som kvantitativa, snarare än kvalitativa. De säger alltså egentligen inte så mycket om vad sf är, utan kanske snarare hur mycket sf som finns i berättelserna.

Sådana bestämningar är bara intressanta så länge man försöker skilja mellan sf och annan skönlitteratur.

Självklart får man problem med de berättelser som uppvisar en del av sf-genrens kännetecken, men inte tillräckligt många för att kunna sägas tillhöra genren.

"Lösningen" blir då kanske att skapa nya indelningar, som bilden visar. Man skapar då nya listor med kännetecken.

Mark Rose kritiserar, i sin en gång kontroversiella Alien Encounters (1981), sådana försök. Han riktar särskilt in sig på försöken att isolera sf som en genre med enbart "hårda" berättelser, något som är tämligen vanligt.

Han menar att definitioner av genren aldrig får vara retoriska utan måste vara analytiska, dvs måste ta reda på vad sf egentligen är. Och då får man inte vara rädd för att lyfta fram fantastiska (≈fantasy) eller ens pulpiga kännetecken. Men man får inte heller tro att vissa kännetecken är de enda för genren.

Man får med andra ord inte grunda sina teorier bara på det som finns på ytan:

"Instead of thinking of sf as a thing, a kind of object to be described, it is perhaps more useful to think of it as a tradition, a developing complex of themes, attitudes, and formal strategies that, taken together, constitute a general set of expectations." (Rose, 1981, s 4)

Hur skall man då definiera en genre som även godkänner annan än sådan sf som uppvisar de mest kännetecknande dragen? Ett förslag är att man låter de som ger ut böckerna, filmerna, spelen, osv, bestämma.

Vi kan kalla detta för förläggarkriteriet, alltså det att förläggare etiketterar böcker som sf för att nå en viss målgrupp och sälja mer, men utan att ta hänsyn till om det är sf eller ej. Så sker dock redan idag och kriteriet är inte särskilt bra. Tyvärr är många etiketter nämligen felaktiga och på sikt innebär det säkert också att författarnas och läsarnas uppfattning om sf-genren blir förändrad.

Ett bättre kriterium är att man tar hänsyn till läsarnas bestämning. Man brukar kalla detta för läsarkriteriet. Jag hämtar det från Clute & Nicholls (1995, s 483): det läsarna känner igen som sf tillhör sf-genren.

Anledningen till att man inte utgår ifrån vad författaren själv anser är att många författare inte alltid är medvetna om att de skriver sf, vilket t.ex var fallet med 1800-talsförfattarna Mary Shelley, Jules Verne och H.G. Wells.

En annan anledning är att vissa författare tror att de skriver sf, när de i själva verket skriver något annat. Det finns också flera exempel på författare som fått sina verk karakteriserade som sf, men som inte accepterat bestämningen (t.ex Kurt Vonnegut) och det finns förmodligen också författare som hävdat att de skriver sf, men där läsekretsen inte hållt med.

Följande citat ger en vink om hur läsarkriteriet fungerar:

"Once the [term science fiction] had been established, readers and critics began using the term with reference to older works, bringing together all stories which seemed to fit the specifications." Clute & Nicholls (1995, s 312)

Men det räcker givetvis inte med att läsarna tror att de skriver eller läser sf, utan de måste faktiskt också göra det. Och det är ju just detta som gör det hela lite problematiskt, för hur skall man veta det?

Lösningen är alltså att hitta en definition för sf-genren, som alla håller med om. Vi är alltså tillbaka där vi började!

Så länge man väljer att försöka definiera sf-genren utifrån kvantitativa mätsätt, kommer man inte att komma längre än till en lista med olika kännetecken. Listan är till en början bra att ha lite koll på eftersom den ger en bra överblick.

Men snart tycker åtminstone jag att det blir lite andefattigt att bra hålla sig till detta synsätt. Därför måste vi nu se på andra sätt att synliggöra sf-genren.

4. Hård och mjuk sf

Ett ganska vanligt sätt att förstå vad sf-genren är är att dela in den i en hård och en mjuk del. I mångt och mycket handlar det då om att hitta kännetecken för de olika stilarna och utifrån dem göra indelningen.

Så som jag ser det står tekniken i fokus inom hård sf medan människan är i centrum i den mjuka varianten. Hård sf förutsätter att världen är teknologiserad och att den därmed skiljer sig från vår egen i det avseendet. Handlingen är ofta förlagd till framtiden och tyngdpunkten är lagd på beskrivningar av dess teknologi - på maskiner snarare än människor.

Mjuk sf utspelar sig oftast i en värld snarlik vår egen och fokuserar på ekologiska, politiska, sociala och andra liknande förändringar - på människor snarare än maskiner.

Enligt Clareson rymmer hård sf tankar som går tillbaka till upplysningstiden, att människans förnuft är hennes högsta och bästa egenskap, att universum styrs av logiska och för en rationell varelse begripliga naturlagar och att både mänskligheten och samhället skulle bli bättre om förnuftet fick råda.

Det bör nämnas att hård sf visserligen är inriktad på naturvetenskapliga idéer och problem, men att den inte blint behöver följa dess lagar. Hård sf är ofta spekulativ - inom dessa ramar - och det är därför inte ovanligt med överljusfart, antigravitation, etc.

I den hårda varianten av sf blir huvudpersonen ofta statisk och stereotyp, eftersom det är den yttre handlingen, den sk plotten, som är den väsentliga:

"Even when colorfully drawn, the character and the action become synonymous because the protagonist has little or no meaning apart from the problem to be solved or the task to be performed." (Clareson, 1990, s 26)

Om det är svårt att göra indelningen mellan hård och mjuk sf så är det ännu svårare att ge exempel som flertalet håller med om.

Till de sf-författare av den gamla skolan som kan kallas hårda, är väl Robert Heinlein och Isaac Asimov bra exempel.

Moderna efterföljare tycker jag att Greg Bear och Greg Egan är och möjligen också Kim Stanley Robinson.

En mer modern inriktning av sf-genren är cyberpunken, som jag nämnde i förra delen. Den är företrädelsevis skriven på ett hårt språk, men ämnet är ofta mjukt.

I William Gibsons värld finns t.ex många knasiga manicker, men de beskrivs aldrig på något tekniskt ingående sätt.

Den mjukare sortens sf är svårare att karakterisera, eftersom den inte är lika enhetlig, eller om man så vill, inte lika traditionstyngd och konventionell.

Mjuka författare hämtar också ofta stildrag från andra genrer. Nämnas bör väl dock Olaf Stapledon, Joanna Russ, Clifford Simak och Theodore Sturgeon, tillsammans med New Wave-rörelsen nämndes på en tidigare sida. Men många författare har ju skrivit både hård och mjuk sf.

5. Vetenskaplig trovärdighet

I litteraturen om science fiction förekommer det ofta en sammanblandning mellan kännetecknen för hård och mjuk sf och mer kvalitativa kriterier, alltså vad som är bra sf.

Bilden till höger visar en skiss över hur man kan göra indelningen. Det som skapar problem är då man försöker göra om det kvantitativa kriteriet till ett kvalitativt.

Riktigt besvärligt blir det då då detta kriterium sedan även används för att definiera sf-genren. Den streckade linjen visar hur galen en sådan definition kan bli.

Jag skall nu försöka beskriva hur denna sammanblandning inträffar och vad den innebär.

I pulptraditionens kölvatten under 40- och 60-talen utvecklades sf-genren kvalitativt. Initierade berättelser som handlade om ny teknik och nya vetenskapliga upptäckter publicerades.

Denna sf försökte utforska denna tekniks och dessa upptäckters konsekvenser på ett lite mer noggrant sätt än som varit brukligt i pulpmagasinen. Därmed tog man också steget ifrån pulp-sf till en mer seriös form. En viktig ingrediens här var att man försökte hitta vetenskaplig trovärdighet i sina berättelser.

Ett problem med att kalla viss sf vetenskapligt trovärdig är naturligtvis att man lätt halkar in på vetenskapsteori och diskussioner om vad som är vetenskap.

Hårda och mjuka vetenskaper

På 50-talet handlade den nästan uteslutande om de "hårda" vetenskaperna, det som kallas naturvetenskap.

Till de hårda vetenskaperna räknar man fysik, kemi, biologi, teknologi, elektronik, medicin, matematik, m.fl. Eller som Joanna Russ uttrycker det:

"...a rational, systematic, taught, learned, and replicable way of materially  controlling the material world, or parts of it" (1995, s 35).

De mjuka vetenskaperna är i sin tur psykologi, antropologi, etnologi, filosofi, sociologi, ekologi, osv. Liksom den mjukare delen av sf-genren blev de mjuka vetenskaperna alltmer betydelsefulla från 60-talet och framåt.

Engelskans motsvarighet till "naturvetenskap" är science, medan de mjuka vetenskaperna kallas art. Idag säger vi snarast naturvetenskap respektive humanvetenskap och indikerar därmed att "vetenskaplig trovärdighet" faktiskt inte har något med vilket forskningsområde som avses, utan snarare hur vetenskapen bedrivs.

Definitioner av sf-genren utifrån trovärdighet

Tittar vi lite närmare på det kvalitativa kriteriet kring vetenskaperna, ser vi att vissa berättelser strävar efter att vara vetenskapligt trovärdiga.

Men det betyder inte att berättelserna måste följa vetenskapliga doktriner, utan i stället att det på ett rationellt sätt måste framgå hur en avvikelse är möjlig.

Om författaren har med FTL-skepp (faster-than-light) eller antigravitationsflottar, måste han eller hon visa hur sådana är möjliga.

Bilden hämtad med tillstånd från Battlestar Galactica Tech-Manual.

Det heter därför ofta att sådan sf handlar om det möjliga eller det i alla fall inte omöjliga.

I Lundwall (1993) används även uttrycket "De inbillade lösningarnas vetenskap" om denna sortens sf.

Joanna Russ använder vetenskaplig trovärdighet också som ett sätt att skilja bra från dålig sf. Hon skriver att:

"Sf must not offend against what is known. Only in areas where nothing is known - or knowledge is uncertain - is it permissible to just 'make it up'. (Even then, what is made up must be systematic, plausible, rigorously logical, and must avoid offending against what is known.) (...) There is sf that concentrates on the very edge of what is known. There is even sf that ignores what is known. The latter is bad sf." (1995, s 6).

Delany lyfter fram den första Star Wars-filmen som ett exempel på hur det inte får gå till. I filmens inledning flyger ett par rymdskepp genom tomma rymden med bullrande motorer. Delany påstår att George Lukas var medveten om det ologiska i detta, men att han struntade i det. Ett mullrande rymdskepp skulle bli mer effektfullt.

Enligt Delany upphör då också filmen att vara sf och blir i stället något annat, t.ex. fantasy eller sci-fi. (Aldiss skulle snarare karakterisera den som "ytlig sf", vilket jag återkommer i nästa del.)

Besvikelsen hos Delany går att förstå, för Lukas hade mycket lätt kunnat åtgärda felet. Ljudet hade t.ex kunnat förklaras som det buller passagerarna hör och effekten hade framgått om man klippt in en scen där någon gör en rymdpromenad där det är helt tyst. När personen sedan gått in i luftslussen och ljudet kommit tillbaka hade vi förstått finessen och upplevt trovärdigheten.

"...the sf writer uses the "science" to expand the aesthtic options for his or her tale. What is basically non-science-fictional about Lukas' thinking is not simply the implied insult to his audience, but even more so the unquestioned assumption that the only thing "science" could be used for in  such a situation is whether the ships make a  sound or are silent - rather than having them both." (Delany, 1994, s 81)

Att författaren "expands the aesthetic options" betyder alltså att han använder vetenskapligt trovärdiga förklaringar för att berättiga det brott han just ser ut att ha gjort mot kända vetenskapliga doktriner. I Nicholls (1984) finns fler diskussioner om detta, särskilt avslöjande är kapitel 12 "Vad sf fått om bakfoten". Se även Slusser (1980).

Det finns dock ett stort problem med att enbart använda vetenskaplig trovärdighet som ett kriterium på sf. Man får nämligen vissa konsekvenser "på köpet", som att all sf måste handla om vetenskapliga upptäckter eller något vetenskapligt problem.

Då ligger snarare andra krav närmare, som jag nu behandlar i nästa del: Teorier om sf.