Mer om Internet

1. Inledning

Den här sidan bygger löst vidare på det jag berättade om på Introduktion till Internet. Den fördjupar och förklarar några av de begrepp och företeelser som förekommer på Internet.

Mina krönikor handlar ofta om aktuella företeelser. Gå till innehållsförteckningen >

Du hittar också förklaringar till mångt och mycket i min ordlista. Gå dit >

2. Protokollen på Internet

På Internet styrs det mesta av olika protokoll. Men vad är ett protokoll? Ordet betyder ungefär detsamma som metod eller standard för informationsutbyte. Det finns många olika slags protokoll på internet, eftersom det finns många olika sätt att utbyta information på. Vi kan jämföra det hela med hur det är i vardagslivet:

När vi pratar med varandra är det först och främst viktigt att vi talar samma språk, t.ex svenska. Här fungerar alltså svenskan som ett slags protokoll, som både den som pratar och den som lyssnar måste dela.

Men vi delar dessutom även andra protokoll, som att inte avbryta varandra, inte ljuga, inte ställa irrelevanta frågor eller använda onödigt krångliga ord. Här fungerar alla dessa regler som olika slags protokoll och när man delar dessa når informationen fram mellan dem som pratar.

På internet heter protokollen sådant som TCP/IP, Http, Smtp, Pop och en massa annat. Nedan berättar jag lite mer om dem.

3. TCP/IP

TCP/IP står för "Transmission Control Protocol/Internet Protocol" och är ett av de grundläggande protokollen på nätet. Det ligger i princip till grund för all trafik, såväl surfande som e-postande.

TCP/IP används dessutom i andra nätverk, s.k intranät, som t.ex kan förekomma inom ett företag eller en skola. Varje dator som är uppkopplad mot ett nätverk måste i princip kunna prata TCP/IP, för att kunna kommunicera med de andra datorerna och utbyta information.

Historik

När man hade skapat ARPAnet och byggt ihop datorerna till ett nätverk, behövde man ett bra sätt att koordinera kommunikationen mellan datorerna. Robert Kahn arbetade vid den här tiden (c:a 1973) vid ARPA och han anställde Vinton Cerf för att lösa problemet. Tillsammans utvecklade de sedan TCP/IP-protokollet.

Det skrevs så att de olika nätverken som fanns lokalt på universiteten, företagen och myndigheterna skulle kunna skicka data mellan varandra, utan att behöva byggas om. Dessutom skulle det ju behöva fungera utan central styrning.

Många har beskrivit Kahn och Cerfs arbete som ett mästerverk. För plötsligt kunde datorer och datornätverk utbyta information trots sina inbördes olikheter. De flesta datorerna hade ju nämligen oftast egna operativsystem, vilket hittills hade utgjort ett stort hinder.

TCP och IP

TCP/IP är egentligen två olika protokoll, som arbetar tillsammans. Det högre, TCP, delar upp den information som skall skickas i små datapaket (datagram) och sätter på motsvarande sätt också ihop de inkommande datapaketen. TCP sköter därför också numreringen av de olika paketen, så att datan sätts ihop i rätt ordning när den kommit fram.

Det lägre, IP, sköter adresseringen av de olika datapaketen, så att de skickas till rätt mottagare. Det är alltså IP som ser till att datan verkligen kommer fram.

När datan skickas från en dator till en annan genom internet, finns det en mängd olika knutpunkter på vägen, s.k gateways, där det finns routers, som kontrollerar alla datapaket och skickar dem vidare mot rätt destination. Även om datapaketen inte kommer fram i rätt ordning, kan de ändå sättas ihop i rätt följd, tack vare TCP/IP.

Man har valt att skicka datan i mindre segment i stället för att skicka hela meddelanden i en enda klump. Anledningen är att det blir säkrare och mer tillförlitligt att göra det. Det är också lättare att packa ihop små delar än några stora och man behöver inte skicka om hela meddelandet en gång till, om ett paket skulle försvinna; man skickar då bara detta lilla paket på nytt.

TCP/IP är konstruerat för att hantera kommunikationen mellan två datorer. Man kallar det för en client-server-modell, som innebär att den dator du sitter vid, klienten, skickar en förfrågan till en server, som svarar med att skicka den begärda informationen till dig.

Det som skiljer detta sätt att kommunicera från det att prata i telefonen, är att varje förfrågan som styrs av TCP/IP, t.ex när du skickar e-post, behandlas som en helt ny förfrågan, medan när du pratar i telefon måste varje förfrågan kopplas ihop med den föregående, så att samtalet blir sammanhängande.

Detta innebär att det inte gör så mycket om telefonledningen bryts när du skickar e-post, så länge ditt meddelande nått fram till servern. Däremot bryts ju samtalet med den du pratar när telefonledningen kopplas ner.

Fördelen med att skicka datan i små, individuella paket, är ju självklart att ledningarna inte belastas så mycket: när ett paket är skickat ligger ingenting kvar och "tar plats". När det ringer är det ju tvärtom så, att ett visst utrymme på ledningarna blir upptaget och ingen annan kan använda det förrän du lägger på, oavsett om du pratar med någon eller ej.

TCP/IP ligger till grund för hur bl.a Ftp fungerar, som jag berättade om på förra sidan. Dessutom finns det invävt i Http och Smtp, som jag berättar om längre ner på den här sidan.

4. IP-nummer

Alla datorer som är uppkopplade på internet har ett så kallat IP-nummer. Ett sådant består av fyra hexadecimala tal, som vart och ett ligger mellan värdena 0 och 255 och ser t.ex ut så här:

192.168.0.1

Ett IP-nummer består alltså av fyra bytes delar om vardera 8 bitar (varje byte består av åtta bitar). Med en byte kan man ju representera just talen noll till 255. Känner du dig osäker på matematiken här kan du läsa mer på sidan Vad är en dator? Gå dit >

Detta medför alltså att IP-nummer är på 32 bitar. Talen avgränsas med punkter och syntaxen ser ut så här:

net.net.net.host

Varje IP-nummer består av fyra segment och två (logiska) grupper. De fyra segmenten avgränsas med punkter som du ser. Segmenten är uppdelade i två (logiska) grupper som används för att identifiera nätverket och den dator (host) som är kopplad till det. I det här fallet använder man alltså de första tre segmenten för att identifiera själva nätverket (net.net.net) och sedan har man möjlighet att identifiera 256 olika datorer (hosts).

I större nätverk kan man behöva identifiera nätet med de första två segmenten och de olika datorerna med de avslutande två. Det betyder att man kan ha 64.516 anslutna datorer (256x256=64.516). De två grupperna blir alltså logiska i den meningen att det inte finns bara ett sätt att bestämma segmentens roll.

Det finns ett system för hur de fyra segmenten skall läsas. I stora nätverk, kallade A-klass-nätverk, utgör bara det första segmentet nätverksdelen och de avslutande tre används då för att identifiera datorerna i nätverket. Så stora nät finns knappast, men å andra sidan kan det bara 256 stycken, sedan räcker inte det första segmentet till.

Det finns också B-klassade nätverk, som använder två segment till att identifiera nätverk och sedan de två avslutande för att identifiera datorerna i nätet. I ett mindre, C-klassat nätverk, används i stället de tre första delarna för att identifiera nätverket, medan bara det sista segmentet används för att identifiera "hosten".

De olika klasserna använder bestämda IP-nummer:

Klass A: 10.0.0.1 - 10.255.255.254
Klass B: 172.16.0.1 - 172.31.255.254
Klass C: 192.168.0.1 - 192.168.255.254

Vissa nummer är reserverade: 0, 127 och 255. Detta beror på att man lagt in vissa funktioner där. Adressen 0.0.0.255 används t.ex när man anropar samtliga uppkopplingar i ett lokalt nätverk.

Adressen 127.0.0.1 är en s.k loopback-adress, som används för att testa att data kommer fram: man skickar helt enkelt ut datan i nätverket och adresserar den till sig själv och kommer datan fram fungerar det som det skall. Talet noll refererar till det nätverk man är kopplad till.

Idag används IP version 4, men i framtiden kommer man att gå över till version 6, som skrivs Ipv6 eller Ip6. Då kommer varje IP-nummer att bestå av 16 bytes och alltså kunna representera flera tal. Anledningen till en sådan markant utökning av IP-numren är att det börjar bli ont om lediga IP-nummer och man vill därför skaffa garantier för att systemet kommer att fungera under en överskådlig framtid.

5. Dns

När du kopplar upp dig på internet använder du kanske modem. Då kallas din förbindelse "uppringd" och du blir tilldelad ett tillfälligt IP-nummer. Din internetleverantör å andra sidan har en fast uppkoppling mot internet och har därför ett fast IP-nummer.

Men det är krångligt att använda siffror! Därför har man kommit på en funktion, DNS, som gör det möjligt att använda bokstäver och namn också. DNS står för "Domain Name System" och ger varje IP-nummer ett domännamn. Jag berättade lite om domännamn i kapitel 2 på förra sidan.

Även e-postadresser går att skriva med siffror, så man använder bokstäver och namn även för dem.

Det finns speciella servrar som sköter domännamnshanteringen och parar ihop rätt namn med rätt nummer. En sådan DNS-server består aven stor databas ver de olika namnen och numren. Här finns det tack och lov en övergripande "myndighet", som delar ut domännamnen och IP-numren. Den heter InterNIC och står för International Network Information Centre.

6. Osi

Trafiken på internet består alltså av datapaket som skickas mellan uppkopplade datorer, genom ledningarna. Trafiken styrs rätt m.h.a routers och lämpliga protokoll. Men hur ser dataströmmarna egentligen ut? Här skall jag mycket kortfattat försöka berätta lite mer om deras logiska uppbyggnad.

En logisk beskrivning tar inte så stor hänsyn till hur det ser ut i praktiken utan ger bara en översikt, i det följande fallet av vilka beståndsdelar en dataström har. Att beskrivningen är logisk innebär inte nödvändigtvis att man förenklar den, utan kan bero på att man för tillfället vill bortse från vissa faktorer.

Det finns också mycket noggranna logiska beskrivningar som kallas Osi, vilket betyder "Open Systems Interconnection reference models".

En Osi beskriver dataströmmar som olika logiska lager och om vi koncentrerar oss på TCP/IP finns följande lager:

Tabellen skall läsas nerifrån och upp. Det enklaste och mest "fysiska" ligger då i botten och sedan byggs flera lager på med mer och mer komplicerade detaljer. På internet finns också ett stort antal kopplingsstationer, som klarar olika delar av TCP/IP.

I högermarginalen har jag skrivit vilka som hanterar vad. Längst ner finns alltså de minst komplicerade apparaterna, s.k repeterare, som bara skickar data vidare, ibland med viss förstärkning av signalerna.

Mer komplexa är bryggor, som kan filtrera dataströmmarna på olika sätt och t.ex bara släppa igenom vissa data. Ännu mer komplexa är routrarna, som kan skicka ett avsänt meddelande till rätt mottagare.

7. Http

Http står för "Hypertext Transfer Protocol" och är ett internetprotokoll som styr hur filer får skickas över internet. Det började användas under 1990 som en ersättning för den standard som fanns då och som hetter gopher.

Det är framförallt text- och bildfiler som avses, alltså sådana som vi ser på webben, men även multimediafiler är inkluderade. Http är alltså det grundläggande protokollet på webben.

Http är ett tillägg till TCP/IP och som namnet avslöjar talar det om att filer kan ha hypertexter, som pekar mot andra filer. Sådana filer måste då också hämtas hem. Protokollet är alltså byggt för att hålla ordning på alla hyperlänkar.

Idag använder man version 1.1 av Http-protokollet, som går att hitta hos W3C, som står för "the World Wide Web Consortium". De olika versionerna innebär förbättringar i form av bl.a snabbare filöverföring och mindre datapaket.

Jag har skrivit en särskild sida om Http och hur det fungerar. Läs mer >

8. Smtp och POP

Smtp står för "Simple Mail Transfer Protocol" och är det protokoll som sköter e-posthanteringen på internet, både den som skickas och den som tas emot. Det finns också flera andra e-post-protokoll, tex POP (Post Office protocol), X400 och IMAP. POP används när du hämtar din e-post.

Hos din internetleverantör finns troligen både en Smtp- och en POP-server, som har särskilda IP-adresser, vilket måste knappas in i det program du använder för att hämta din post. Både Smtp och POP är tillägg till TCP/IP.

Det är protokollet som avgör hur e-postadressen ser ut och med Smtp ser en adress ut så här:

namn-på-den-som-skall-ha-mejlet@domän.landskod

Först kommer alltså namnet på den som skall ha mejlet och efter snabel-a kommer företaget eller e-postleverantören, samt landskoden, t.ex. .se eller .nu.

Med ett annat protokoll skulle adressen att se helt annorlunda ut. Motsvarande "protokoll" för vanliga adresser ser ju ut så här:

Namn
Gatuadress
Postadress
Land

Du slipper dock oftast att se några andra varianter när det gäller e-post, eftersom TCP/IP är praxis på internet och Smtp fungerar ihop med TCP/IP.

Det finns också olika sätt att konvertera en Smtp-adress till något annat protokoll, om nu någon skulle ha en avvikande adress på något företag: i vissa interna nät (intranät) kan man nämligen fortfarande se avvikelser, i form av helt andra slags e-postadresser. Men det är ingenting jag kan gå in på här.

9. Cookies

Nu lämnar jag ämnet protokoll och pratar i stället om andra företeelser. En cookie (eller ibland kakfil) är en liten - oftast mindre än 4 Kb - textfil, som sparas på din dator när du besöker vissa webbsidor. Det är servern som webbsidan ligger på som placerar cookies där och det görs med något slags scriptspråk som ger instruktioner till webbläsaren. Det är också servern som läser av dem när du besöker sidan nästa gång.

Genom att placera och läsa cookies kan servern få reda på hur många gånger du besökt sidan, varifrån du kom och vart du begav dig sen, vad du gjorde på sidan, vilka länkar du aktiverade, vilka varor du beställde, o.s.v. En cookie som håller reda på vilka varor du beställt kallas "shopping cart" eller "kundvagn".

Varför cookies kallas cookies har jag ingen aning om. De finns i alla fall oftast i en särskild cookie-mapp på din dator, och är alltså (normalt) inte samma sak som tillfälliga eller temporära filer (cache-filer).

Genom att läsa en cookie på din dator kan servern få reda på vem den skall skicka informationen till - och hur den skall bära sig åt för att hitta dit. Det går att lägga in en funktion i servern, som gör att den räknar statistik: hur många som besökt en viss sida, hur många som var nya och hur många som besökt sidan förut, o.s.v.

Cookies är alltså väldigt användbara. Du behöver inte acceptera cookies: titta i "Preferences" (Inställningar) i din browser, där det förmodligen går att stänga av cookies, eller varna för dem. Men skall man göra det? Normalt behöver du i alla fall inte det.

Cookies är inte farliga i sig, eftersom de är rena textfiler. Och om du shoppar mycket via internet, kommer du att bli galen på alla meddelanden som frågar om du vill acceptera cookies.

Cookies avslöjar inte vem du är förrän du anger ditt namn, lämnar ut din adress eller ditt VISA-nummer. Men säkerheten är numera tämligen hög.

Från och med den 25 juli 2003 gäller också den nya lagen om elektronisk kommunikation. Den säger bl.a att den som besöker en webbplats skall informeras om vad cookies används till och ges möjlighet att vägra sådan användning. Läs min information om cookies här >

10. Spam

Varför har då cookies fått så dåligt rykte? Jo, funktionen kan naturligtvis missbrukas och det finns alltid de som gör det. Det går i princip alltid att läsa av cookies i besökarens dator, t.ex för att få reda på hur besökarna uppför sig på nätet, vilka sajter de varit på, var och vad de shoppar, o.s.v. Här är lagtexten fortfarande luddig och det finns inte någon som riktigt vet vad som är tillåtet och vad som inte är det.

Någon kanske säljer uppgifterna i en cookie till tredje part, stjäl uppgifterna eller utnyttjar dem för eget otillbörligt bruk (vad det nu än är). Och om du plötsligt skulle få en väldig massa reklam via e-post, ja då har detta kanske hänt. Fenomenet kallas spamming och är inte särskilt vanligt, men illa omtyckt.

En annan och kanske vanligare orsak till spam är att du angett din e-postadress, t.ex när du laddat ner ett program, röstat i en tävling, registrerat dina sidor hos en söktjänst eller handlat något via nätet. Då brukar det nämligen börja dugga in reklam av olika slag. Dessbättre brukar det numera alltid gå att säga upp "prenumerationen" av sådant eftersom företagen idag är betydligt mer uppmärksamma på dålig PR.

Jag vill verkligen passa på att påpekam att spam inte är farligare än att få annan direktreklam hem i brevlådan. Men det kan ju vara nog så irriterande. Fast, jag försöker förstå dem som gör försök att sälja sig själva genom e-postmeddelanden. Själv har jag ofta skickat brev och berättat om min resurs för helt främmande människor. Vissa har blivit glada över att få informationen, men andra har blivit griniga och bett mig sluta spamma...

Varifrån kommer uttrycket "spam"? Från en Monty Python-sketch, där ett helt normalt samtal plötsligt överröstas av en grupp högljudda vildar som skriker Spam! Spam! Spam! Det finns också ett avsnitt där några personer försöker beställa in dagens rätt på en bar, men där alla maträtter heter "spam". Med "spam" menar man alltså någonting som dränker eller överröstar allt annat i en konversation, t.ex en e-postlista.

Spam är också namnet på en billig, konserverad skinka av märket Spam (Hormel), som förekommer på den amerikanska marknaden.

Alla former av övertramp (abuse) kan man nästan alltid klaga på hos den interleverantör man anlitar eller som spammen kommer från. Använd det universella förnamnet abuse, som i abuse@hotmail.com eller abuse@telia.com.

11. Cloaking

Cloaking är ett ord för när någon försöker dölja sin avsändaradress. Det är alltså en teknik som oseriösa, spammande företag använder sig av, så att du inte kan se vem som är avsändrare.

Det finns vissa möjligheter att få reda på vem som skickar dold e-post, t.ex särskilda sajter som registrerar kända spammare, program som letar upp IP-adresser och andra verktyg för att spåra ett e-postmeddelandes väg genom internet. Min erfarenhet av dessa möjligheter är dessvärre ganska delad: i de fall jag lyckats spåra någon har det varit ganska oskyldiga och inte särskilt besvärande meddelanden jag fått. Vid ett par tillfällen har jag fått mycket "cloakad" reklam, men då har det spammande företaget på ett mycket skickligt sätt dolt sin identitet.

Därför kan jag inte ge några bra tips här för den som vill agera på egen hand. Jag rekommenderar er i stället att vända er till er internetleverantör, om ni får mycket problem med spam och cloaking.

12. Pushteknik

Pushteknik var mycket i ropet under första halvan av 1998, men tynade sedan alltmer bort ur allas medvetanden. Tekniken lanserades på nytt i och med 3G-telefonin. Ett alternativ till pushteknik är portalerna, som jag berättar mer om längre ner på den här sidan.

Pushtekniken kallas så eftersom den fungerar tvärtom jämfört med när du surfar. Du får alltså information "knuffad" till dig, i stället för att du "drar" hem den. Informationen laddas automatiskt ner till din dator, tack vare speciella program, som styr när, var och hur det skall ske.

Netscapes pushprogram heter Netcaster och Internet Explorers heter Active Channels. Det finns också fristående pushklienter (program), som du hittar bland länkarna. Många av de fristående programmen är redan integrerade och förinstallerade i Netscape och Explorer.

Pushteknik är inget för dig med långsam uppkoppling (=modem), eller liten datorkapacitet. Och om du lyckas passera gå, öppna då bara för uppdatering när du verkligen behöver nyheterna. Hämta bara när det kostar minst. Prenumerera bara på det du behöver.

• Ladda ner programmet
• Installera det
• Välj vad du vill prenumerera på
• Hämta hem det

För egen del föredrar jag att själv hämta den information jag vill ha. Push innebär för mycket styrning till sådant jag inte vill ha och inte kan välja bort. Så jag använder inte denna teknik!

13. Banners

Banners började bli framträdande först under andra halvan av 1997 och förpestade nästan tillvaron för oss surfare under första halvan av 1998. Idag har vi blivit vana vid att banners finns överallt. Själv finansierar jag min sajt med intäkterna från olika banners.

En banner är en vanlig, ofta animerad bild i form av en annonsbanderoll, som presenteras någonstans väl synlig på en webbsida.

Du kan göra en egen banner om du vill, antingen med ett vanligt ritprogram, eller med något av de många specialprogram som finns. Ett bra sätt om du vill göra reklam för din sida, är att byta banner med andra.

De mest kända systemen för mer organiserat bannerbyte heter något i stil med "Link Exchange". Varje gång man visar en banner från en sådan tjänst, får man ett halvt poäng och för varje samlad poäng visas ens egen banner av någon annan. Man kan följa sin egen status på en speciell statistiksida.

14. Portaler

Ordet "portal" är en förhållandevis ny term, som började dyka upp under andra halvan av 1998. Det betyder ungefär "knutpunkt på internet".

En sådan är en ansamling av länkar i första hand och som sådan är företeelsen naturligtvis inte ny, för länksamlingar har funnits tidigare. Men i och med att kommersiella intressen mer och mer invaderat nätet, har kraven ökat på länksamlingarna.

Idag vill vi både att länkarna skall vara aktuella och funktionella. Därför har det dykt upp företag som samlat ihop en massa länkar och förpackat dem i färgglatt omslag och sedan lever på att sälja plats till olika företag i länksamlingen.

Bland sådana företag finns Altavista, Yahoo, Netscape, Microsoft, Excite, Lycos, Passagen, Torget och hundratals andra. Deras sajter kallar man inte längre hemsidor och för att skilja dem från andra webbplatser används numera "portal".

Självklart måste de olika portalerna konkurrera på olika sätt och därför erbjuder många av dem även andra tjänster: sökfunktioner, nyheter, väder- och TV-tjänster, chattar, gratis e-post, e-postkataloger, börsnyheter, gratisprogram, och så vidare.

Du hittar många portaler på min sida med surftips.

15. Kanaler

En kanal är en slags webbtjänst som samlar ihop information på internet och förpackar den i lämpliga kategorier. Informationen kan sedan skickas till dig, men vanligare är att du får en lista med var informationen finns och hur den är organiserad.

Ibland använder man också uttrycket "Aktiva kanaler" (Active Channels) för att understryka att detta är något aktivt och levande.

Låt oss anta att jag skapar en aktiv kanal på min sida. Då kan du välja att prenumerera på den och får då en Jonas Webresurs-ikon under fliken "Kanaler" (Channel Guide) i din webbläsare. När du klickar på denna ikon öppnas en liten fil på hårddisken och du får olika förslag på vad du kan läsa på min resurs. Dessutom får du information om när det kan vara dags att uppdatera informationen i filen.

Aktiva kanaler-filer har alla filformatet CDF, som står för Channel Definition Format. CDF-filen innehåller ett alltså index över vad en viss kanal innehåller, tillsammans med uppdateringsdatum. De kanaler som finns tillgängliga idag innehåller allt från nyheter, sport, väder, TV-bilagor, m.m.

Du kan skapa en egen CDF-fil. Det markeringsspråk man använder påminner om Html, men använder andra elementtyper, t.ex <CHANNEL>, <LOGO>, <SCHEDULE> och <ITEM>. Dessutom måste du förmodligen lägga in ett script, som känner av om besökaren har en webbläsare som klarar av att använda aktiva kanaler.

Idag hr kanaler mer eller mindre ersatts av RSS-filer, som du kan läsa om på en särskild sida. Gå dit >

16. Webcasting

Webcasting är ett lite spretigt begrepp, som ibland används på samma sätt som push och ibland betyder ungefär "direktsändning över webben". Andra, liknande företeelser är netcasting och podcasting.

Webcasting innebär direktsändning av filer över internet. Det är alltså (oftast) frågan om s.k strömmande (streaming) filer som spelas upp medan de laddas. Både ljud- och multimediafiler förekommer.

Tekniken kräver att en särskild programvara finns installerad på servern. Idag klarar webbläsarna av att spela upp filerna m.h.a plug-ins, s.k tilläggsprogram.

En variant på webcasting är podcasting (även kallat poddradio) som innebär att mediefiler publiceras via en iPod. Här är det alltså frågan om att man måste ha rätt hårdvara.

En viktig orsak till den här webcasting-explosionen är i mångt och mycket teknisk, d.v.s:

• webbläsarna har blivit kraftfullare.
• uppkopplingarna till internet har blivit snabbare.
• filkomprimeringen blir mer och mer effektiv.
• användarnas kompetens och krav har ökat.

Vill du läsa mer om detta rekommenderar jag dig mina sidor om mediesamhället, samt om multimedia.

17. Phishing

På Internet förekommer naturligtvis många andra fenomen. Under 2005 blev t.ex. "phishing" omtalat. Du kan läsa mer om phishing på min krönika "Fildelning bara av ondo?" från 2005. Gå dit >