Introduktion till Internet

1. Inledning

Internet kallar man det globala nät som bildats när olika länders datorer och nätverk kopplats samman. Internet består i praktiken av många små nätverk, som kopplats ihop med varandra till ett enda stort jättenätverk.

På den här sidan kommer du att få lära dig lite om vad Internet är och hur det startade. I sektionen om Internet hittar du fler sidor med kompletterande information. Läs mer >

2. ARPAnet och Internets början

Internet växte fram ur det så kallade ARPA-projektet (Advanced Research Projects Agency), som startades i USA redan i slutet av 1950-talet. Uppgiften var att koppla ihop det amerikanska försvarets och några av universitetens och forskningscentrens datorer, till ett nationellt, decentraliserat nätverk. Man ville att ARPA-nätet skulle kunna fungera även i krigstid, alltså även sedan en del av det slagits ut av t.ex atombomber.

Det här tilldrog ju sig under det kalla krigets dagar, då stormakterna USA och Sovjetunionen kämpade med att vara först på den teknologiska fronten. Båda var lika rädda för den andra sidans vapen och satsade enorma summor i kapprustningen.

Huvudpoängen med ARPAnet var att det skulle fungera även i krigstid. Om en dator skulle slås ut måste resten av nätet fungera. Varje dator måste därför i praktiken kunna kommunicera med vilken som helst av de andra datorerna, genom flera olika ledningar.

Det fanns redan ett sådant här nätverk, nämligen telefonledningarna. Men ingen hade hittills försökt sig på att koppla ihop en dator med en annan via telenätet. ARPA-projektet bröt alltså helt ny mark och det fanns många som skrattade åt hela idén.

Dessutom användes redan de olika datorerna i olika forskningsprojekt och många av forskarna var ytterst ovilliga att ge ARPA-teknikerna tillgång till deras datorer. Därför insåg man snart att datorerna inte kunde kopplas samman direkt, utan att det krävdes särskilda omkopplingsstationer.

För att skicka data genom telenätet måste man också hitta ett bra sätt att dela upp informationen i små datapaket.

Problemet med att universiteten inte ville samarbeta löste man genom de nya möjligheter som öppnades. Forskarna blev intresserade av att kunna använda andra universitets datorer för att göra beräkningar och på så sätt slippa köpa egna, dyra och utrymmeskrävande datorer.

Det andra problemet, omkopplingsstationerna, löste man också. Man började bygga stationer som kunde dela upp och sätta samman informationen (datapaketen) som skickades. Dessa maskiner kallades först IMPs, som på engelska betyder smådjävul eller satunge, men som stod för "Interface Message Processors". Idag kallas de i stället för routers (uttalas [rauter] eller [ro:ter]).

De första "imparna" levererades hösten 1969 till bl.a universiteten i Stanford och Santa Barbera, som båda ligger i Kalifornien, och till universitetet i Utah.

När man nu hade löst dessa delar och verkligen skapat ett första, litet nätverk, hände emellertid ingenting. Problemet var inte pengar för man fick precis så mycket resurser man bad om. Istället för militär användning blev universiteten och forskarna de stora vinnarna. De kunde nu utbyta information på ett mycket mer effektivt sätt.

Men militären var ju tvungen att använda sina anslag till någonting och därför fortsatte man att bygga ut nätverket. Fler ledningar utnyttjades och ARPAnet växte när fler och fler universitet, myndigheter och småningom företag anslöts.

Nu började ett annat problem bli uppenbart: alla datorer hade egna operativsystem och det var därför svårt att få datorerna att kommunicera tillfredsställande. De som gjorde datorerna, bl.a IBM, var inte särskilt intresserade av att delta i nätverksprojektet. Förmodligen trodde man att detta skulle kräva att man anpassade datorerna till sina konkurrenter och att man därmed skulle riskera förlora marknadsandelar.

3. The Internetting Project

Problemet krävde alltså en annan lösning: gemensamma kommunikationsprotokoll, som alla datorer kunde arbeta med. 1973 startades därför The Internetting Project.

Utvecklingsarbetet blev emellertid betydligt svårare än man hade trott. Anledningen var att så gott som alla datortillverkare under 1970-talet använde sina egna operativsystem och egna standarder för kommunikation. Man testade därför många olika sätt att få dessa kompatibla med varandra, men det var inte förrän mot slutet av 70-talet som man lyckades hitta en gemensam standard: TCP/IP. Du kan läsa mer om TCP/IP på sidan Mer om Internet. Gå dit >

Under 1970-talet utvecklades ARPA-tekniken och man kunde snart skicka de olika datapaketen med stor precision - och till och med över satellit.

Mot slutet av 70-talet och i början av 80-talet fick ARPAnet sällskap av många andra datornätverk, som FIDOnet, Bitnet, Janet och Usenet. De flesta är numera utdöda eller integrerade med Internet.

På den här tiden fungerade de dock som BBSer. BBS står för Bulletin Board System, som på svenska blir ungefär "elektronisk anslagstavla". En BBS var ett sätt att utbyta meddelanden, nyheter och annat och fungerade som så att man via modem och ett särskilt terminalprogram (som var en slags webbläsare) ringde vissa telefonnummer, till vilka datorer fanns kopplade. Sedan loggade man in som gäst eller med ett särskilt lösenord och kunde sedan läsa eller lämna olika meddelanden.

Man brukar räkna med att det 1979 fanns 3 diskussionsgrupper med 2 artiklar per dag. 1981 fanns det 150 diskussionsgrupper med 20 artiklar om dagen och sedan nästan fördubblades de siffrorna varje år under hela 80-talet! Men fortfarande användes Internet nästan uteslutande för att skicka och ta emot textfiler.

4. Hypertext och det som idag är webben

Nästa viktiga steg i Internets historia togs när grunderna för Html skapades. Html är en förkortning för "HyperText Markup Language" och betyder ungefär "Markeringsspråk för hypertextning". Det utvecklades ursprungligen av Tim Berners-Lee, när han arbetade som datakonsult vid CERN.

Han hämtade många av idéerna från en teknik, som kallas hypertextning, och som uppfanns redan runt 1960 av amerikanen Ted Nelson. Hypertextning fick sitt stora genombrott i och med Html och Html blev stort när webbläsaren Mosaic släpptes under 1990.

Html möjliggör alltså hypertextning. Tekniken innebär att man kopplar samman olika dokument efter deras innehåll, snarare än i kronologisk ordning (t.ex som en bok). Detta kan jag göra oberoende av den övriga texten och det är det som gör Html så kraftfullt.

Tim Berners-Lee ville ursprungligen samla ihop forskningsdata så att den gick att presentera på ett mer lättillgängligt sätt. Här blev hypertextningen alltså användbar, eftersom man med den kunde ange exakta positioner till andra dokument, till relevanta begrepp i texten, till olika fotnoter, osv.

Småningom behövde även Html standardiseras. IETF (the Internet Engineering Task Force) utvecklade en sådan standard och i november 1995 fastslog man den under namnet Html 2.0. Nästa utökning och revidering gjordes av W3C (the World Wide Web Consortium) och Html 3.2 blev standard i januari 1997. Men redan efter några månader hade Html på nytt vuxit och man behövde ytterligare en revidering. I november 1997 presenterade W3C därför Html 4.0. Du kan läsa mer om vad dessa standarder innehåller på sidorna om Html. Gå dit >

Hypertextningen och markeringsspråket Html är själva grundstommen i den del av Internet vi idag kallar "webben" eller World Wide Web, efter Berners-Lees egen benämning. Webben har alltså funnits ungefär sedan 1990 och är den delen av Internet vi ser som hemsidor. Sådana innehåller inte bara text utan även hyperlänkar, bilder, animationer, ljud och en massa annat.

Hur stort är Internet? Det går faktiskt inte att säga. Den decentraliserade, lätt anarkistiska stämningen råder fortfarande på nätet och det finns ingen myndighet som har övergripande koll på hela nätet. Läs mer om detta på min sida Vem äger Internet?. Gå dit >

Tendensen är idag också att man bygger ihop datornäten med varandra och med andra nät, t.ex mobiltelefonnätet och TV-nätet. Nu går det på vissa håll även att surfa genom elnätet. Det här öppnar nya och hittills oanade möjligheter, som på olika sätt kommer att påverka vårt datorbeteende. Hur detta kommer att se ut om bara ett par år är faktiskt alldeles för tidigt att säga ännu.

5. Mer om WWW

World Wide Web, i vardagstal "webben" eller WWW som det brukar förkortas, är den delen av Internet som du ser när du surfar. Det är den delen som består av texter, bilder, musik, animationer, reklambanners, shoppingmöjligheter, söktjänster, multimediafiler, och liknande.

På webben använder man tre viktiga mekanismer:

Ett gemensamt adresseringssystem som kallas URL. URL står för Uniform Resource Locator och är namnet för adresseringssystemet på WWW. Du kan läsa mer om hur URL fungerar på sidan om Http. Gå dit >

Gemensamma protokoll för att skriva och överföra filer, bl.a Tcp/Ip, Http och Smtp. Jag berättar mer om vad protokoll är på sidan Mer om Internet. Gå dit >

Hypertextning, som länkar samman olika dokument efter innehållet med markeringsspråket Html nämnde jag tidigare. Mina sidor om Html i praktiken finns i en särskild sektion. Läs mer >

6. Andra företeelser på nätet

Jag skrev tidigare att WWW bara är en del av Internet och jag skall här berätta lite mer om vilka andra funktioner som finns på Internet.

E-mail, "electronic mail", på svenska e-post, började som sagt användas redan 1971 så tekniken är väl beprövad. Idag är denna tjänst integrerad i webben som webmail eller webbmejl. Dessutom kan man numera även skicka Html-kodad e-post.

Ftp står för "File Transfer Protocol" och är en metod eller standard för filöverföring mellan två datorer på Internet. Det går till så att man med ett särskilt ftp-program (eller ibland webbläsaren) kopplar upp sig mot en särskild server på Internet. Beroende på vilken access (åtkomst) man har kan man sedan hämta och/eller lägga filer på servern, i något av dess filarkiv.

Telnet står för "TELecommunication NETwork" och har adresser som börjar med telnet://. Man måste i regel öppna ett annat program än webbläsaren för att kunna komma åt en telnetsida. Både Windows och Mac har inbyggda Telnet-program.

Telnet används framförallt för att kommunicera med Unix-servrar. Det har en inbyggd Ftp-funktion och många använde tidigare telnet för att skicka upp sina sidor till sin Internetleverantörs server.

Telnet har dessutom möjligheten att påverka servern på ett lite mer fundamentalt sätt. Man kan läsa e-post, ändra rättigheter på olika filer, osv. Numera används dock telnet i allt mindre omfattning.

7. Äldre funktioner på Internet

Våra dagars internet har olika söktjänster och bra länksamlingar, som hjälper oss att hitta den information och de sidor vi vill läsa. På 80-talet och i början av 90-talet var man emellertid tvungen att känna till adressen till den server där den fil man var intresserad av fanns.

Dessa adresser fick man reda på genom att prata med kompisar, läsa datortidningar eller gå med i någon lokal datorförening. Sedan fanns det också andra och ytterst långsamma sökverktyg:

Archie

1990 utvecklade två unga programmerare vid ett kanadensiskt universitet ett litet program som de kallade Archie. De två forskarna startade Archie varje kväll och såg till att den sökte igenom ett visst antal servrar och indexerade deras filarkiv.

När de kom nästa morgon hade de en innehållsförteckning, som de lade in i en databas. Denna databas gjorde de även tillgänglig via nätet. Med hjälp av ett sökprogram kunde besökarna sedan söka genom databasen och hitta adresser till olika filer. Var sökningen komplicerad kunde besökaren inte få svar direkt, utan fick det i stället skickat via e-post. Denna service blev mycket omtyckt och omtalad och var alltså en föregångare till våra dagars söktjänster.

Gopher

En annan tjänst som kom ungefär vid samma tid var Gopher. Den utvecklades vid universitetet i Minnesota omkring 1991. Gopher hade ett mer användarvänligt gränssnitt, med enkla menyer och hyperlänkar, men utan bilder och färg. Detta var alltså föregångaren till våra dagars webb.

Gopher-funktionerna utvecklades så småningom så att man snart även kunde se på bilder. (Gif-formatet, som är det vanligaste bildformatet på webben, utvecklades ju redan 1987.) Dagens webbläsare klarar även av att läsa Gopher-sidor och du vet att du hamnat på en Gopher-sajt när URLen börjar med gopher://. Men det är väl mer av arkeologiskt intresse att läsa sådana sidor.

Veronica

Gopher-sajterna växte och blev fler och fler och till slut behövde man ett program som kunde indexera även Gopher-sajterna. Det mest kända programmet som utförde sådana indexeringar hette Veronica, som stod för "Very Easy Rodent-Oriented Net-wide Index to Computer Archives". Ett annat, liknande, men mindre känt program var Jughead: "Jonzy's Universal Gopher Hierarchy Excavation and Display".

Veronica utvecklades vid universitetet i Reno, Nevada. Programmet sökte igenom alla registrerade Gopher-sajter och indexerade deras kataloger av filer. En sökbar databas gjordes sedan tillgänglig för alla som ville söka något i "gopherspace". Snart fanns det många som gjorde egna Veronica-sökningar och byggde egna indexdatabaser.

Sökprogrammet Veronica hade dock en stor nackdel: det gick nämligen bara att söka efter filnamn och det gick inte att söka inne i själva filerna. Dagens söktjänster låter ju oss däremot söka efter vissa ord och textsträngar inne i olika filer. Detta gick alltså inte med Veronica. I stället introducerades WAIS.

WAIS

WAIS står för "Wide Area Information Service". Tjänsten startades visserligen redan 1988, men då mer som ett experiment: man ville hitta ett bra sätt att indexera hela Internet på. Utvecklarna av en sådan tjänst hade flera stora datorföretag bakom sig, bl.a Apple.

WAIS fungerade ungefär som våra dagars söktjänster, men var inte lika tillförlitlig och definitivt inte lika snabb. Man kunde skriva in ett sökord eller en fras och så sökte programmet igenom sin databas efter möjliga träffar. Olika WAIS-servrar kopplades också till varandra så att det gick att söka över större delar av Internet.

Nu blev det aldrig någon jättesuccé för WAIS på grund av att webben började växa sig stor. Nya krav på söktjänsterna ställdes och det började dyka upp betydligt bättre tjänster, som t.ex Altavista.

Trots att WAIS och de andra söktjänsterna hade ett gott försprång, blev de snart frånsprungna av bättre och snabbare söktjänster, som hade sökrobotar, vars program också var anpassade till de nya, moderna datorerna.

Altavista var en sådan tjänst. Den startade våren 1995. Från början var det tänkt att den bara skulle indexera e-post i de olika diskussionsgrupperna, men man upptäckte att Digitals dåvarande superdator, Alpha 8400, var nästan hundra gånger snabbare än man vågat hoppas och därför ställdes siktet snart in på att indexera hela Internet. Mot slutet av 90-talet var den den största och bästa söktjänsten på nätet.

En mycket bra och betydligt mer ingående beskrivning av Internet och dess historia hittar du i Tor Nørretranders bok Platsen som inte finns. En bok om Internet som kom 1998. ISBN: 91-7588-191-8.

Läs gärna ISOC-SEs "Vem gör vad i Internetvärlden?" och "Vem gör vad i Internetsverige?"