Scannertips

1. Inledning

Den här sidan berättar lite om hur man använder en scanner. Vill du veta hur en scanner fungerar kan du läsa min tekniska sida Så fungerar scannern >

Om du undrar varför jag inte använder det numera svenska ordet "skanner" så beror det på att jag tycker hjärtligt illa om det. Dessutom har jag använt ordet "scanner" sedan 1985 så det känns konstigt att plötsligt skriva "skanner"...

2. Så fungerar det i teorin

Inläsning sker normalt med en scanner (bildläsare), som översätter ett bildoriginal till en digital bild. Detta kallas att digitalisera en bild.

Ju större bildoriginalet är desto bättre blir digitaliseringen, eftersom fler pixlar då skapas. Här spelar också scannerns upplösning roll: ju fler pixlar den klarar av att läsa från originalet, desto bättre kvalitet får den digitala bilden.

Scannern måste också klara av ett stort färgdjup (olika fäger) och tonomfång (olika gråtoner). En scanners upplösning avgör hur många bildpunkter den kan läsa in. Är den inställd på 300ppi läser den alltså maximalt 300 pixlar per tum i originalbilden.

En digitaliserad bild har alltid sämre kvalitet än bildoriginalet. Dessutom måste man nästan alltid komprimera den digitala bilden, innan den publiceras på hemsidan eller skrivs ut. Komprimeringen innebär t.ex att man ändrar bildens färgdjup eller storlek. Ibland måste man även korrigera felaktiga färger, t.ex om bilden blivit för mörk eller grönaktig.

På riktigt bra bildläsare går det att i detalj bestämma upplösningen, färgdjupet och tonomfånget. Då kan man också anpassa digitaliseringen efter det medium man har tänkt att använda det till, t.ex att skriva ut eller ha på hemsidan. Detta kan man själv experimentera med, för att förstå principerna bakom digitaliseringen.

Proffsen pratar ibland om att ställa in gammavärdet korrekt. Det betyder helt enkelt att man vid inläsningen ställer in tonkomprimeringen korrekt, så att likheten med originalet bevaras. Annars kan ett mörkt original bli för mörkt vid digitaliseringen, osv.

Vanliga inställningar för gammavärdet är följande:

Scannerns upplösning mäts i ppi, som står för pixels per inch eller pixlar per tum. Upplösningen är inte bara viktig för att få med så många detaljer som möjligt, utan även för att anpassa den efter rätt ändamål. Den upplösning man väljer styrs av tre viktiga faktorer:

• Skalningsfaktorn, som är förhållandet i storlek mellan bildoriginalet och slutprodukten. Vill man förstora en inläst bild behövs en högre upplösning vid inläsningen, jämfört med om man vill förminska den.
• Samplingsfaktorn är förhållandet mellan bildens upplösning och utskriftskvaliteten. En digital bild bör ha dubbelt så hög upplösning än utskriften för att bli bra.

  Detta kan man se i följande exempel. En 1000x1000 pixlar stor bild blir på en skärm med 96dpi c:a 26x26 centimeter, om varje tum är 2,5 cm. Men om skrivaren då skriver ut med 300dpi, blir bilden bara 8x8 cm stor med bibehållen kvalitet. Förstorar man bilden till 26 cm på skrivaren, försämras kvaliteten avsevärt, medan den blir acceptabel i 13 cm storlek.

• Rastertätheten är den tredje faktorn, som styr vilken upplösning scannern bör ha. Jag berättar mer om raster på sidan om hur man skriver ut bilder: Läs mer >

Förutom att man måste tänka på scannerns upplösning, måste varje digitaliserad bild genomgå ett antal olika steg, där den beskärs och ändras för att passa så som man tänkt. Detta skall vi nu titta lite närmare på.

3. Scannerns mjukvara

Rent tekniskt och prestandamässigt skiljer sig scannrar för hemmabruk inte så mycket åt. Däremot finns det en stor variation mellan bra och dåliga inställnings- och bildredigeringsprogram. Eftersom programmen många gånger avgör hur bra bild man lyckas producera, är valet av scanner många gånger beroende på vilken mjukvara man får på köpet.

Ett bra sätt att få köpråd är att läsa datortidningarnas tester. Där berättas ofta vilken mjukvara som följer med och hur bra den är.

Ett bra inställningsprogram är viktigt. Det är i det man anger hur bilden skall scannas. Vi skall titta närmare på ett sådant i nästa avsnitt. Förutom detta program medföljer oftast även ett program för bildredigering. Det är i det man kan lätta upp toner, ändra färger och beskära bilden.

Proffsen använder Photoshop, men det kostar några tusenlappar. Har man inte så stora krav och bara skall använda bilderna för personligt bruk, räcker det förmodligen med det enkla bildredigeringsprogram som följer med scannern.

Det finns en standard för drivrutiner för scannrar och digitala kameror. TWAIN heter den och står inte för något särskilt, men brukar ändå sägas vara en kortform för "Technology Without An Interesting Name"... Twain fungerar ihop med de flesta bra bildredigeringsprogrammen.

Innan man köper scannern bör man fundera lite över vad den skall användas till. Oftast har man inget behov av att kunna läsa in negativ, en funktion som gör scannern betydligt dyrare. Vill man ha en bra OCR kostar det också en del. OCR står för "Optical Character Recognition" och innebär att man kan läsa in maskinskriven text och få upp den som just text, snarare än en bild.

Tips!
Här beskriver jag bara hur man scannar in bilder. Pröva gärna med att läsa in andra objekt, som tyger, blad och andra föremål!

4. Inläsning av bilder

Jag börjar med att lägga min bild i scannern. Den som känner sig osäker på hur detta går till kan enklast läsa brukshandvisningen till scannern, där det står vad som är upp och ner vid inläsningen.

För att starta inscanningen går jag in i mitt bildredigeringsprogram (Photoshop). Under Arkiv-menyn väljer jag Twain-källa och därefter att "hämta in", som bilden visar.

Man behöver bara välja källa om man har flera Twain-källor. Så här ser det ut på min bildskärm:

Många program öppnar med den senast inlästa bilden framme. Då måste man först göra en provscanning. "Förhandsgranska" eller "Preview" brukar det läget heta.

Siffran 1 i den stora bilden visar var man klickar i mitt program. Om du klickar på bilden till höger får du upp den större versionen.

Det är givetvis praktiskt att programmet minns senaste läget, om man läser in många bilder av samma sort. Då slipper man ju ställa om scannern varje gång.

Se till att lägga ramen strax innanför bildens kant, så att inget vitt kommer med. Tänk också på att du måste ha originalet placerat ganska rakt. Upptäcker du felaktigheter är det bättre att göra om än att försöka rätta till det i ett bildbehandlingsprogram.

Som du då kan konstatera använder jag för tillfället en Epson-scanner. Jag tycker om den mjukvara (inställningsprogram) som medföljer scannern.

Obs!
Som du kanske också ser har jag fått smuts på glaset. Se därför alltid till att glaset är rent innan du börjar scanna. I fotoaffärerna finns rengöringsmedel för kameralinsar, som går bra att använda.

Det finns förmodligen en "autopilot" i ditt scannerprogram, men det är inte alltid säkert att det fungerar optimalt. De inställningar som finns kan därför gärna användas. Här skall jag visa några viktiga saker man måste tänka på.

Jag börjar med att ställa in vilken del av ytan som skall scannas. Bilden visar hur jag dragit en ram runt denna del. Det finns ett särskilt beskärningsverktyg för detta, som oftast redan syns ovanpå den bild man skall scanna in. Annars får man göra en provscanning.

Man drar i verktygets ram för att anpassa ramens storlek. Det område man ställer in blir sedan det som scannas. Programmet anger sedan detta mått, som bilden nedan visar.

Det räcker emellertid inte med att bara ställa in vilket område man vill ha scannat. Man måste också ange följande:

Programmet anger hur stor ramen runt originalet är. Sedan måste vi ställa in hur stor kopian skall bli.

Man kan alltid förminska ett original, men man brukar maximalt kunna förstora originalet till 300 procent, innan kopian blir för dålig.

Jag har skrivit om detta fenomen på sidan om bildtyper: Läs mer >

Skall man använda bilden för tryckning eller bara på bildskärmen? I det senare fallet spelar kvaliteten inte lika stor roll. Tänk också på att ju större fil man väljer, desto större plats tar filen på hårddisken.

Mina inställningstips kanske kommer i omvänd ordning för dig? Nu går jag nämligen upp och väljer vilken slags original jag scannar. Jag väljer färgfoto med högsta kvalitet. Det betyder att jag vill att scannern försöker återge färgerna så korrekt som möjligt.

Alternativet "Destination" brukar jag inte fylla i. Jag har satt den på att jag vill skriva ut bilden, men jag ändrar senare detta i Photoshop ändå.

Tips!
Det är oftast bäst att scanna in med bra kvalitet, för att sedan göra bilden lite sämre i sitt bildbehandlingsprogram. Förlorad information går nämligen inte att återskapa.

Som du kanske ser har jag valt kvaliteten 150 dpi. Detta är från en tidigare inscanning. Nu ändrar jag till 300 dpi, men inte mer. Man behöver alltså inte alltid scanna in i den bästa kvaliteten.

Professionell scanning sker vid 2.000 dpi och högre. Men då har man också betydligt bättre hårdvara än vi är vana vid för hemmabruk.

Hur stor kommer min fil att bli? Ett något förenklat räkneexempel ger följande:

Antalet pixlar x färgdjupet = antalet bitar

Mitt original är 10x15 cm, vilket motsvarar 4x6 tum, som är 24 kvadrattum. Det går 300x300 pixlar på varje tum, vilket innebär att ytan innehåller 2.160.000 (300x300x24) pixlar.

Återvänder vi till formeln ser vi att:

2.160.000 x 48 = 103.680.000

Min bild blir alltså 103.680.000 bitar stor. Detta delat med 8 blir 12.960.000 bytes. Detta är alltså ungefär 13 megabytes.

Detta förklarar varför jag inte vill öka upplösningen ytterligare. Filen blir då nämligen snart alldeles för skrymmande!

Självklart kan man ifrågasätta om jag behöver 48 bitars färgdjup. 24 bitar är kanske rimligare? På nätet har jag hittat många diskussioner om matematiken bakom bilder och vilket färdjup som blir bäst i olika sammanhang.

Är man en glad amatör tröttnar man snabbt på alla tekniska detaljer och tittar i stället på det som kommer ut på skärmen eller papperet. Jag scannar därför oftast i bästa kvaliteten och drar sedan ner den först då jag sparar filen.

Obs!
Alla bilder tar upp 2-4 gånger mer plats i arbetsminnet, jämfört med när de är sparade. Detta beror på att bildbehandlingsprogrammet använder mer information om bilden när det arbetar med den, jämfört med när bilden är sparad.

Scannar man därför in en bild med för stor upplösning, kan minnet ta slut och i värsta fall kan man inte scanna alls eller datorn hänga sig.

En bild tar också upp lika mycket plats i arbetsminnet, oavsett bildtypen. Det är först när man sparar filen som den komprimeras och filstorlekarna varierar.

När man är klar klickar man på knappen för att starta inscanningen. Det tar olika lång tid, beroende på vilken kvalitet man valt och på hur snabb hårdvara man använder.

Eftersom jag startade scannern via Photoshop, dyker bilden upp i det programmet. Men det finns många andra sätt. Har man ett inläsningsprogram, som inte är knutet till något bildredigeringsprogram, kommer den färdiga bilden att dyka upp i det. Den går sedan att spara på hårddisken och öppnas i ett separat program.

5. Avancerade inställningar

I de flesta scannerprogram finns också möjligheter att göra mer avancerade inställningar.

Bilden visar hur denna del av programmet ser ut.

Med specialinställningarna i övre raden kan man ändra gammavärdet, göra bilden ljusare eller mörkare, ta bort färgstick (för mycket rött, grönt eller blått) skapa skuggeffekter, osv.

Jag berättar mer om hur detta går till i texten här nedanför.

Förutom dessa inställningar hittar man Settings. Här kan man se efter vilka inställningar man gjort och spara dem för senare återanvändning.

Under Configuration kan man ställa in scannern, t.ex hur och när den skall förhandsgranska. Vill man t.ex scanna in ett stort antal bilder av samma storlek, kan det spara tid att slippa förhandsgranska alla bilder innan de läses in.

Full Auto Mode använder man då man inte vill bestämma någonting själv. Då tar programmet över och skapar egna inställningar.

Det finns böcker om just detta, så det är inte enkelt att säga vad som är bästa inställningen. Det bästa är att pröva sig fram och se vad som händer.

Inställningarna ger normalt stora möjligheter till variation och precision. Du kan läsa mer om hur man manipulerar bilder på mina sidor om Photoshop, FireWorks och andra program. Läs mer >

Värdena kan anges på olika sätt. Bilden visar hur inställningarna i mitt program ser ut.

De anges som positiva eller negativa tal.

Genom att röra de olika reglagen kan man lätt se hur de påverkar bilden.

Min bild är lite mörk och glåmig, så jag ökar Exposure och Gamma något.

Ofta vill man också ändra färgbalansen. I mitt program finns inställningarna på bilden.

I ett proffsprogram kan det finnas många fler inställningsmöjligheter.

Jag en känsla av att min bild är för lite grön och blå och ökar därför de värdena något.

Detta är samma princip som med kurvor i Photoshop.

Man drar i den diagonala linjen för att ändra färgernas sammansättning och intensitet.

Jag klickar även på inställningarna för färgmättnad (saturation) och ökar det värdet, för att få lite fylligare färger. Nu börjar bilden se ut som det faktiskt gjorde i Grekland.

Som du såg ovan finns det också en auto-knapp, där programmet känner av och gör egna inställningar. Den fungerar dock inte särskilt bra och brukar bli förbigången när jag arbetar i programmet.

Dock kan den vara bra att använda om man sparat sina inställningar och vill återanvända dem för andra bilder. Men eftersom originalbilder sällan är likadana är det sällan detta går att utnyttja.