Utskrift av bilder

1. Inledning

På den här sidan beskriver jag några av de saker man bör tänka på när man skriver ut bilder. Sidan kompletterar dels de övriga sidorna om bilder, dels sidorna om textproduktion, samt dels de tekniska sidorna om skrivare:

Läs mer om de andra sidorna om bilder >
Tekniska sidor om skrivare >
Sidorna om textproduktion >

2. Utskrift av bilder

När man skall skriva ut en bild på papper beror utskriftskvaliteten dels på om det är en pixel- eller objektbaserad bild, dels på vilken sorts skrivare man använder. Du har redan fått reda på lite om hur bildtyperna fungerar och därför ägnar jag större delen av det här avsnittet åt skrivarna.

För hemmabruk är bläckstråleskrivaren och laserskrivaren de vanligaste. Den förra brukar klara 300-600 dpi (punkter per tum) och den senare 600-1200. Proffsmaskiner, s.k sättare, kan skriva ut med upp till 4.000 dpi.

En bild som skrivs ut med för hög upplösning blir oftast för mörk. Detta beror på ett fenomen som kallas punktförstoring. Punkterna som skrivs ut hamnar då för tätt eller blir för stora och tar då bort det ljus som fanns i originalbilden. Detta kan vara svårt att förutse, i synnerhet om bilden på bildskärmen använder en additiv färgblandning och den sedan skrivs ut med subtraktiv färgblandning.

Ett enkelt sätt att förhindra punktförstoring är att förstora bilden en aning när den skrivs ut. Man kan också göra den ljusare eller minska skrivaren utskriftskvalitet.

En bild kan också tryckas ut på två olika sätt, antingen med kontinuerliga toner eller med någon slags raster. På bläckstråleskrivaren är det förra vanligast. Bilden skrivs då ut med steglösa färgtoner, t.ex för att efterlikna ett fotografi.

För att undvika den punktförstoring som då ofta blir fallet, kan man välja att rastrera bilden. Proffsen gör alltid detta. Med hjälp av ett raster kan man lura ögat att se färger och övergångar som om de hade varit kontinuerliga.

Det finns hela böcker som bara handlar om raster och hur man räknar fram det mest fördelaktiga rastret.

Principen för rastrering är följande: en bildpunkt delas in i ett rutnät, där antalet rutor svarar mot antalet gråtoner. Vill man att bilden skall skrivas ut med 256 gråtoner, måste man alltså välja ett rutnät med 16x16 punkter (16x16=256). Matrisen kallas för rastercell och alla de fyllda rutorna i cellen kallas rasterpunkter eller maskinpunkter. En enda punkt i matrisen kallas exponeringspunkt eller punktplats. Man har här valt att inte använda ordet "pixel" eftersom man behöver kunna hålla isär begreppen.

Här är en uppförstorad rastercell med 4x4 rutor. En sådan kan visa 16 gråtoner. För vitt lämnas alla punktplatser tomma och för svart fylls alla. Fyller vi en av rutorna får vi nästan vitt och fyller vi alla utom en får vi nästan svart, o.s.v. Rutorna brukar dessutom fyllas i en bestämd ordning, från mitten och successivt utåt.

Det finns också färgraster, men då använder man ett raster för varje färg, alltså ett för svart, ett för blått, ett för gult och ett för rött. Laserskrivaren har en färdig uppsättning rasterceller, som den använder vid olika utskrifter. När den skall skriva ut en bestämd färgton, använder den en rastercell med just den tonen representerad. I vissa program kan man också ställa in detta själv.

I sådana program kan man också välja vilken form man vill ha på rasterpunkterna. Jag har utgått från att de är fyrkantiga, men det finns även runda, elliptiska och andra former.

Rasterpunkterna ligger normalt ordnade i 45 graders vinkel och inte horisontellt. På så vis undviker man att ögat ordnar punkterna i ett rutmönster. Ibland använder man också FM-raster (FrekvensModulerat), som också kallas "oregelbundet", "slumpmässigt", "stokastiskt", m.m. Då ligger punkterna slumpvis fördelade över matrisen och ser ut ungefär som "myrornas krig" på TV:n, alltså som en påslagen TV som inte har någon kanal inställd. Slumpmässig rastrering har många fördelar: det ger t.ex skarpare bilder och man undviker flammiga mönster och linjer.

3. Förhållandet mellan upplösning och gråtoner

Jag scannade för en tid sedan in ett svartvitt, gråtonat fotografi, med 256 gråtoner och 300 dpi i upplösning. Men när jag printade ut bilden blev den nästan alldeles svart! Inte ens när jag gjorde den 60% ljusare fungerade det. Men varför?

Jo, laserskrivaren kunde inte skriva ut med den upplösning jag angett, utan bildpunkterna flöt ihop. Med ganska enkel matematik ser vi nämligen, att 300 dpi motsvarar 120x120 punkter per centimeter. För att visa 256 gråtoner behövs då en rastercell med 16x16 punktplatser. 120 delat med 16 ger 7,5, d.v.s för varje cm av bilden skulle skrivaren pressa in 7,5 rasterceller med 16 punkter vertikalt och horisontellt. Och det klarade inte min skrivare.

Hur skulle jag bära mig åt? Ja, jag kunde ju gå till ett tryckeri med en fotosättningsmaskin och få min bild utskriven med den höga upplösningen. Men det fanns också en enklare väg: för att behålla punkttätheten i bilden var jag tvungen att minska på antalet gråtoner.

I stället för en matris med 16x16 punktplatser prövade jag en med 8x8. Då fick jag plötsligt plats med dubbelt så många rasterceller och fick på det viset in mer vitt i bilden. Resultatet blev mycket bättre. Hur vet jag att det blev 8x8 punktplatser? Jo, jag valde 64 gråtoner, som representeras med just denna matris. Ett annat alternativ hade naturligtvis varit att förstora bildytan.