Ta bättre sportbilder

1. Inledning

Den här sidan handlar om hur man tar hyfsade sportbilder med vanlig amatörutrustning. Den beskriver några saker man skall tänka på innan man väljer ut sina motiv och vilka knep man kan använda för att ta riktigt bra bilder.

En av anledningarna till att jag skrivit denna sida är att det finns ganska lite på nätet om just sportbilder. Ett annat skäl är att jag i ungefär tio år fotograferat sport. Mest har det blivit fotboll, eftersom jag arbetat med fotbollsklubben GAIS, både med föreningens hemsida och i olika supportersammanhang.

Jag hoppas att mina tips skall vara till nytta och nöje för alla som försöker och inte alltid lyckas ta sportbilder i synnerhet och bilder av väldigt rörliga motiv i allmänhet.

2. Vilken utrusning krävs?

Det är svårt att ta riktigt bra sportbilder med amatörutrustning, dvs utrustning som kostar under 20.000 kronor. Proffsen, t.ex fotografer på bildbyråer och dagstidningar, har oftast utrustning för mer än 100.000 kronor.

Jag har själv en digital systemkamera, en Nikon D-70, som kostade runt 10.000 kronor då jag köpte den för ett par år sedan. Den startar, fokuserar och exponerar väldigt snabbt, vilket är nödvändigt för att kunna ta hyfsade bilder.

Många billiga kameror, framförallt av kompakttyp, har en för lång fördröjning under uppstarten och när man trycker ner avryckaren dröjer det ibland en sekund eller mer innan exponeringen sker. I sportsammanhang är motivet då redan långt borta och tillfället förbi.

Min kamera tar dessutom upp till 3 bilder per sekund då man håller nere avtryckaren i flerbildsläget. Detta ger hyfsad täckning av en sekvens.

Slutartider mindre än en tusendels sekund är nödvändigt för sportbilder, eftersom motivet rör sig. Det innebär också att objektivet måste släppa in mycket ljus för att bilden inte skall bli för mörk. En bländare på f/5.6 ner till f/1.8 är då önskvärt.

En annan anledning till att använda liten bländare och kort slutartid är att skärpedjupet minskar. Det betyder alltså att med inställningarna för sport kommer motivet i förgrunden att bli skarpt, medan bakgrunden blir suddig och inte störande.

Schemat nedan visar en jämförelse mellan min och proffsens kameror:

Den kamera jag här jämför med är alltså Nikons flaggskepp, D2X, som kostar omkring 49.000 kronor. Då jag suttit på matcher och tagit bilder har många av dagstidningarnas fotografer använt sådana kameror (eller motsvarande).

Proffskameran tar 5-8 bilder per sekund och kan därmed fånga flera ögonblick i en sekvens och har då större möjligheter att få en riktigt bra bild.

Upplösningen ligger på imponerande 12,4 miljoner pixlar, något som man dock sällan utnyttjar. 6,1 miljoner pixlar räcker för de flesta ändamål.

Men ett högre maxvärde innebär att kameran ofta blir ännu snabbare och tar ännu bättre bilder vid lägre upplösningar. Processorn i kameran slipper ju då jobba lika hårt.

Slutartiden är densamma som för min kamera. Däremot är proffskameran mer ljuskänslig, vilket är viktigt. Min kamera lägger gärna av så fort det blivit lite för mörkt. Mer om det senare.

Min kamera är byggd i plast, medan proffsens kamerahus är i någon slags lättmetall. Den väger därför mer men tål också betydligt större påfrestningar.

Den riktigt stora skillnaden mellan amatörkameran och det proffsen använder är dock objektivet.

Det jag använt i sportbilderna jag visar nedan är ett 80-300 mm zoomobjektiv med autofokus. Det kostade omkring 3.500:- då jag köpte det.

Men ett objektiv för att kunna ta bilder över en stor idrottsplats kräver objektiv på 400 mm brännvidd eller mer. Priserna för bra sådana objektiv brukar hamna på 50.000:- och över.

Bilden ovan visar storleksförhållandet mellan mitt och ett proffsobjektiv.

Ett enkelt sätt att räkna är att varje 100 mm gör att man kommer ungefär 10 meter närmare motivet. Med 300 mm objektiv kommer man alltså 30 meter framåt jämfört var man står. Men i praktiken måste man även räkna in ljusförhållandena, som drastiskt kan minska möjligheterna att zooma.

Många sportfotografer gillar Mamiya-objektiven, som ligger på fantasipriser. Det som syns i bilden här nedanför, kostar sisådär 130.000 kronor. Det är nästan en halvmeter långt!

Det som kostar är naturligtvis inte bara förstoringsgraden utan också att objektivet släpper in mycket ljus. Du ser själv hur stor diameter objektivet har, nästan 20 cm. Stort ljusinsläpp är nödvändigt för att inte bilderna skall bli mörka eller suddiga.

Siffrorna i bilden säger att objektivet heter Mamiya 645, att det har en brännvidd på 500 mm och att minsta bländaröppning (Apo) är f/4.5. I och med det sistnämnda blir objektivet dyrt eftersom f/5.6 eller över är standard för den här förstoringsgraden.

Många sportfotografer använder ofta sina objektiv tillsammans med konvertrar för att öka förstoringen ännu mer. En bra sådan ökar förstoringen med upp till 100% samtidigt som ljusförlusten bara är liten.

Mamiya-objektivet ovan går t.ex att använda med en extender som ger 1000mm brännvidd och en bländaröppning på f/9. Då kan man ta närbilder på 100 meter även vid ganska dåliga ljusförhållanden!

Jag har pratat med ganska många fotografer före, under och efter sporthändelser. Jag har ofta frågat om tips och råd, men har ofta fått svaret att de inte har några att ge. Generellt har de kunnat väldigt lite om sina kameror och många har helt enkelt bara automatläget påslaget och tar som vilken semesterfirare som helst.

Anledningen till att deras bilder blir bra är därför kanske främst att deras utrustning är så makalöst mycket bättre. Sedan tar de också många bilder. Ibland flera hundra varje timma. Dessutom har de naturligtvis erfarenhet från liknande situationer.

3. Sportbilder och fotoförhållanden

Sportfotografering är något av det svåraste man kan ägna sig åt i fotosammanhang om man vill ta kristallklara, färgmättade och intressanta bilder. Anledningarna är flera:

Motivet är rörligt

Det man försöker fånga, t.ex en kamp mellan två spelare, är sällan stilla utan rör hela tiden på sig. Är man för långsam försvinner tillfället och bilden blir dålig.

Håller man kameran stilla drabbas man lätt av oskarpa bilder där motivet blir ett suddigt streck.

Följer man å andra sidan efter får man gärna oskarpa bilder.

Bilden visar ett exempel.

Lösning: Hemligheten ligger i att vara beredd med kameran och gärna ta många bilder för att öka möjligheterna att motivet fångas på exakt det sätt du vill. Kvantitet har många gånger varit min räddning.

Flerbildsläget ger ökad valfrihet över de bilder man vill ha. De flesta kameror har ett sådant, som tillåter att man håller nere avtryckaren och tar flera bilder i sekvens. Då får man flera bilder över en händelse och slipper fula bilder med stängda ögon eller en hand som täcker ansiktet, osv.

Tips!
Skaffa många minneskort som rymmer 512MB så att du har kapacitet att ta riktigt många bilder. Strunta i att radera dåliga bilder i kameran på plats. Det gör du enklare hemma. Koncentrera dig i stället på att ta så bra bilder som möjligt.

Obs!
Jag har också fått tipset av flera fotografer att minneskort som är större än 512MB komprimerar bilderna för hårt, vilket ger sämre kvalitet.

Ljuset är dåligt

Med en amatörkamera är allt ljus dåligt som är svagare än starkt solljus. En mulen dag, elbelysning, inomhusljus och liknande ger ofta mörka eller suddiga bilder.

För att fånga sportbilder måste man ha korta slutartider. Många moderna kameror har ett särskilt program med inställningar för sport. Bilden här till höger visar hur symbolen ser ut i Nikons kameror.

Slutartiderna varierar mellan 1/500 dels sekund och ända ner till 1/8000. Men ju kortare slutartider desto mindre ljus.

Även proffsen får problem vid dåliga ljusförhållanden. Jag har flera gånger varit med om att sportfotografer gått hem i pausen av en fotbollsmatch. De har suckat uppgivet över att bilderna inte blir bra. I tidningen nästa dag syns endast suddiga bilder eller bilder tagna med blixt av spelare efter matchen.

Lösning: Med en analog kamera kan man byta film till en mer ljuskänslig, med högre ISO-tal. Men har man en digitalkamera är man tvungen att stå ut med den bildsensor som finns inbyggd.

Det hjälper normalt inte heller att ändra ISO-värdet i kameran. Man gör visserligen gör kameran mer ljuskänslig med ett högre ISO-tal, men i gengäld ökar också risken för oskärpa.

I sportsammanhang kan man sällan använda blixt, eftersom det stör utövarna. I vissa fall får man dock ta med blixt och då skall man utnyttja det. Men fråga alltid ansvarig först!

Det finns två olika slags blixt. Dels den som finns inbyggd i kameran och är till för att lätta upp ett motiv i för övrigt bra ljus. Den är oftast otillräcklig då man tar sportbilder. En mer kraftfull blixt som man monterar på kameran eller ställer på ett särskilt stativ kan t.ex användas för att ta lagbilder eller liknande. men aldrig under en match.

Har man dåligt ljus och inte får använda blixt skall man i alla fall se till att använda stativ. Då slipper man den västa skakningsoskärpan. Enbensstativ är också skönt att ha för att slippa hålla kameran i flera timmar.

Trebensstativ med fjärrutlösning till kameran är allra bäst, eftersom kameran då står stadigt och inte vidrörs. Det är kanske lite mer otympligt och svårare att använda.

Ta bilderna då motivet är stilla. Ta utan zoom för att få in så mycket ljus som möjligt. Försök fotografera objekt som är nära kameran.

Motivet finns långt bort

Detta är kanske det mest problematiska för gemene man. Man står i publiken och försöker fånga en händelse 50 eller 100 meter bort. När man kommer hem syns motivet knappt på skärmen.

När man tittar på riktigt bra sportbilder fyller motivet ut i stort sett hela bilden. Personer syns som mest i helfigur, men oftare ser man bara en del av kroppen. Det går inte att ta sådana bilder om man inte står ganska nära.

Lösning: Med ett bra teleobjektiv kommer man självklart närmare motivet. Det har jag redan pratat om. Men lika viktigt är det att rent fysiskt komma närmare motivet.

Mina bästa bilder har jag tagit då jag haft ackreditering. Det betyder att jag fått komma in på arenan som fotograf. Då jag har haft uppdrag från en tidning har jag tagit kontakt med ansvarig på arenan och angett mitt namn och uppdrag.

Matchdagen har jag kommit en timma före avspark och anmält mig i pressingången. Då har jag fått ett kort och en orange väst. Ibland måste jag visa legitimation. Jag har däremot aldrig behövt visa upp någon presslegitimation eller liknande.

Fotografer är ofta anvisade till bestämda platser på arenan. Jag brukar prata med de andra fotograferna och iaktta hur de gör. I vissa fall sitter de kvar, men lika ofta bryter de mot reglerna och rör sig runt arenan.

Jag brukar försöka följa deras exempel och smyga runt. Mellan publiken och reklamskyltarna brukar det gå att sitta. Jag brukar försöka göra mig osynlig och varken störa publiken, spelarna och inte ställa mig ivägen för reklamskyltarna. Då brukar det gå bra.

Fördelen med att ta sig runt på olika ställen är att man kan få unika bilder. Man kommer också ofta närmare vissa spelare, som annars hade varit svåra att fotografera.

Andra tips när det gäller den här frågan är att man skall försöka ta reda på hur arenan ser ut, var spelarna kommer att befinna sig, vilka spelare som är mest kända, vem som gör sin hundrade match eller liknande specialfakta, var supportrarna håller till, hur strålkastarljuset faller, var huvudpersonerna står och så vidare.

Tips!
Många idrottsklubbar är väldigt måna om journalister och fotografer och ställer därför gärna upp och delar ut matchprogram, laguppställningar, ackrediteringar. Genom att höra sig för får man reda på när detta kan ske och var man bör befinna sig för att få ta del av det.

Med visst förarbete är chanserna alltså större att man tar bra bilder eftersom man då förhoppningsvis kan förutsäga var en bra bild går att ta och därför placerar sig på rätt ställe.

Ett annat tips är att följa en spelare under en längre tid och ta bilder från olika vinklar. Försök alltid för med ansiktet. Genom att följa en person får man som regel bättre bilder jämfört med när man bara tar på måfå.

Naturfotografer brukar använda sig av en metod som kallas digiscoping och innebär att kamerahuset kopplas till en fältkikare.

Namnet kommer från metoden att ta bilder via ett teleskop. Den fungerar då man skall fotografera fåglar och andra djur som sitter stilla, men är sämre i sportsammanhang.

I de flesta sporter rör deltagarna mycket på sig och då hänger man inte med om man har kikare, som kräver manuell inställning och finjustering av skärpan.

Ett annat problem med denna teknik är att motivet då lätt hamnar närmare bakgrunden. En spelare på andra sidan planen befinner sig ju ganska nära publiken. En sådan bild är svår att fokusera på enbart spelaren, eftersom även publiken kommer att synas.

Därför tycker jag att det är bättre att ta på sådant som är nära mig, samtidigt som bakgrunden befinner sig ganska långt bort. Då blir motivet skarpt och bakgrunden suddig, vilket är bra.

Motivet försvinner ur fokus

De flesta kameror har autofokus, som innebär att kameran känner av vilka inställningar som skall användas för att ta en bild. När man håller nere avtryckaren till hälften och fokuserar på motivet, ställer kameran in bländare, slutare och liknande.

För att kunna ta sportbilder krävs en ganska snabb autofokus, som på bråkdelen av en sekund ställer om från ett läge till ett annat.

Men då man följer med ett motiv händer det ganska ofta att fokuseringen sker på fel saker. Det man vill föreviga blir suddigt, medan bakgrunden eller något annat blir skarpt.

Bilden visar hur detta kan se ut. Kameran luras av att ett objekt dyker upp framför motivet och autofokus ställer blixtsnabbt om för att få med det.

Lösning: Undvik stora rörelser då motivet skall fångas "i flykten". Ta i stället bilder då motivet är stilla. Men har du fortfarande problem skall du helt enkelt koppla bort autofokus och använda manuell inställning.

Enklast ställer man då in skärpan för ett visst avstånd och tar sedan bilder då motivet befinner sig inom det. Då blir skärpan rätt. Detta kräver att motivet förflyttar sig i sidled, snarare än framåt-bakåt. Man kommer alltså inte att kunna följa motivet på samma sätt.

Genom att börja använda manuell skärpeinställning kommer man också att successivt bli snabbare. Man lär sig helt enkelt ställa in kameran snabbare.

Man kan också experimentera med olika slutartider och bländare, för att hitta rätt. Det kräver lite mer träning och är kanske inget man skall börja med på arenan. Självklart skall man känna till sådant sedan tidigare. Därför skall man: öva, öva och öva!

4. Vilka sportbilder skall man ta?

Frågan kan tolkas på två olika sätt. Först och främst gäller det kanske vilka bilder man bör ta. Men sedan handlar det också om vilka bilder man skall försöka fånga för att göra ett bra jobb.

Etiska regler

Det finns uttalade etiska regler som är ganska självklara. Sådana är att man inte skall störa dem som spelar eller utövar en idrott. Som fotograf skall man inte synas eller märkas.

Var därför uppmärksam på vad ansvariga för en sporthändelse har för regler. När får man inte ta bilder? Var får man stå? Får man använda blixt? När får man beträda planen?

Förstå situationen! Då en känd landslagsspelare tappar byxorna kommer förmodligen alla fotografer att försöka fånga ögonblicket. Men i en ungdomsturnering kommer fotograferna inte att ta bilder, eftersom situationen är känsligare och man inte vill utsätta spelaren för förnedrande publicitet.

Publiken vill heller inte alltid bli fotograferad. Jag brukar fråga föräldrar om lov om jag skall ta bilder på barn. Anledningen är att alla föräldrar inte vill att folk tar bilder på deras barn.

Vid ett tillfälle tog jag bilder på publiken före match, men utsattes för hotfulla blickar. Just innan spelarna kom in tog samma personer upp fyrverkerier för ett tifo. Jag förstod då anledningen till deras blickar: fyrverkerier är förbjudna och de ville inte vara med på bild för att inte kunna bli utpekade!

Göra ett bra jobb

Den som vill fotografera sport och ta bra bilder bör fundera över vilken slags bilder man vill ha. Är det en viss spelare? Är det publiken? Arenan? Handlar det om översiktsbilder eller närbilder?

Genom att fundera ut vad man vill ha har man lättare att placera sig rätt. Genom att vara redo då bilden skall tas ökar möjligheterna att ta en bra bild. Det kan handla om så enkla saker som att ställa sig på en viss plats eller ha kameran till hands då motivet närmar sig.

Det kan också handla om att skaffa ackreditering, klättra upp i ett träd, vänta vid spelaringången en timma före match, hyra en bild eller båt för att vara på rätt plats, osv.

I fotboll och andra lagsporter är det enklast att ta på de spelare som finns längst fram i anfallet. De jagar ofta efter bollen, är vända mot kameran och befinner sig lagom långt bort. Men för en tidning kan det vara helt ointressant med sådana bilder. I stället kanske de vill ha publikbilder, bilder på spelare i backlinjen eller liknande.

Jobbar man för en tidning av något slag har man kanske en redaktör som man kan fråga. Skall bilderna ha något speciellt tema? Är det någon speciell person som måste vara med? Hur skall spelarna vara vända för att hamna rätt?

Genom att ställa sådana frågor får man god hjälp då planerar sitt fotograferande. Jag har varit med om att mina bilder väljs före proffsens genom att jag haft kunskaper om hur redaktören tänker.

Vet man inte vilka bilder man skall ta måste man försöka variera sig. Det låter lättare än vad det är. Man måste ofta planera och öva mycket innan det blir bra!

5. Mina sportbilder på Flickr

Jag har lagt upp några av alla de tusentals fotbollsbilder jag tagit. Alla har använts tidigare i tidningar eller på webbsajter.

Jag använder mig av fotodelningssajten Flickr, som du kan läsa mer om på sidan om fotodelning eller foto sharing. Gå dit >

Vill du se på mina bilder skall du klicka på länken nedan:

Titta på Jonas sportbilder på Flickr >

6. Källor och länkar

Anledningen till att jag skrivit denna sida har varit att det finns väldigt lite skrivet om sportfotografi. Däremot finns det gott om sajter med sportbilder, men det är ju någonting helt annat.

Faktum är att det kan vara förödande att titta för mycket på proffsens bilder, eftersom de är så mycket bättre än det man själv lyckas prestera...

Nedan följer de länkar jag läst för att hitta kompletterande information till den här sidan. Samtliga sidor besökta den 12 april 2006.

Titta gärna också på mina länkar till fotosajter. Gå dit >

Om sportfotografi

Adobe: "Digital Kids Club"
Grundläggande tips och lite annorlunda vinklingar.

Jerry Lodriguss: "Catching the Light"
Erfaren sportfotograf som visar både bilder och kommenterar dem.

MSN Photos: "Top Sports Photography Tips from a Seasoned Pro"
Intervju med en sportfotograf.

Photographytips.com: "Sports"
Grundläggande om sportfotografering.

Photo.net: "Sports Photography"
Många praktiska tips från en erfaren fotograf.

Sports Shooter: "Educate Yourself in Photojournalism"
Suverän sajt med flera veckors läsning...

Övriga

Manfrotto: "How To Use a Tripod"
Beskriver grunderna i hur man fotograferar med trebensstativ.

Nikon Sport Optics: "Introduction to Digiscoping"
Fotografera via kikare och teleskop.

Rob Galbraith: "Sports Illustrated's digital workflow"
Berättar om hur en tidningsredaktion arbetar.