Objektivet del 2

6. Brännvidd och bildförstoring

På första sidan i Fotoskolan skrev jag att teorin kring foto är ganska lätt och att det svåra är att lära sig det praktiska. Det där var inte helt sant. Inom den tekniska fotografin är det i själva verket mycket matematik, fysik och annat elände. Något av det skall jag dock snudda vid här.

Som du kunde läsa i del 1 är objektivets brännvidd avståndet mellan den primära linsen och ljusets brännpunkt. Det finns avancerade formler för att beräkna brännvidden, dioptrital och liknande, men det utelämnar jag här.

Objektivens brännvidd anges i millimeter, t.ex 28, 80 och 100. Objektiv som klarar av olika brännvidder kallas zoomobjektiv och då anges brännvidden i stället efter minsta och största brännvidden, t.ex 28-70 eller 80-300.

Ibland ser man uttrycket zoomomfång och då avses alltså de olika brännvidder ett zoomobjektiv klarar av.

Brännvidden påverkar förstoringsgraden, alltså hur stort ett föremål avbildas på filmen (och i objektivet). Förstoringsgraden kallas ibland bara "förstoring" och ibland avbildningsskala. Jag har också sett uttrycket "bildförstoring" användas.

I bilden på mitt objektiv i del 1 såg vi att brännvidden angavs som 70-300mm, medan förstoringsgraden var 1:4-5.6.

Förstoringsgraden anges nämligen på två olika sätt, antingen som ett decimaltal, t.ex 0,25x, eller som ett bråk, 1:4. Den förklaring jag fått är att dessa två sätt att prata om motivet är samma sak.

En liten blomma som är 10 cm i verkligheten och 1 cm på filmen har en förstoringsgrad på 0,1 eller 1:10. Förstoringsgrader mindre än 1:1 (1,0) kallas ibland för makrofotografering.

På motsvarande sätt är mikrofotografering sådan där förstoringsgraden är större än 1. Namnen känns kanske aviga, eftersom makrofotografering innebär att man fotograferar väldigt små föremål. Men det som avses är alltså hur stort motivet blir på filmen.

Generellt gäller också att ju större brännvidden är i objektivet, desto större är förstoringen, desto mindre ljus faller in (eftersom objektivet blir längre) och desto mörkare blir alltså motivet på bilden.

Dyrare objektiv försöker kompensera för detta genom att ha en större diameter. Därmed släpper de också in mer ljus. Då kan man också använda sig av kortare slutartider och slipper använda stativ eller blixt.

7. Objektivtyper

Man brukar dela in objektiven i kategorierna vidvinkel, normal och tele, beroende på deras förstoringsgrad. Schemat nedan anger ungefärliga värden för dem:

Som du ser är 45-65 mm den brännvidd som används vid normal fotografering. Men se siffrorna som en vägledning snarare än som absoluta värden.

Digitalkameror har en lite annan förstoringsgrad eftersom värdena beräknas i förhållande till filmens bildstorlek. Bildkretsarnas yta i en digital kamera är normalt sett mindre än filmen i en analog kamera.

Ett generellt sätt att räkna ut en digitalkameras förstoringsgrad genom att multiplicera med c:a 1,5. När jag sätter mitt 70-300mm-objektiv på den digitala kameran får objektivet således i stället förstoringsgraden 105-450.

Detta innebär ju inget problem då jag vill förstora mina motiv, men på korta avstånd blir det svårt att få med hela motivet. Därför levereras digitala systemkameror ofta med specialgjorda och relativt sett väldigt korta objektiv.

Normalobjektiv
Om vi nu utgår ifrån det jag här kallar "normalt", så motsvarar dessa objektiv ungefär samma bild som vi ser med blotta ögat.

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att motivet inte får några perspektivförskjutningar (se nedan).

Sådana objektiv använder man alltså för att ta "vanliga" bilder, där motiven skall se naturliga ut.

Vidvinkel
Ett objektiv på 20mm fångar mer än ögat mäktar med och bilderna innehåller därför mer information från sidorna än normalt. Man kan säga att bilderna fångar både det man ser rakt fram och när man vrider på huvudet.

Man säger att bildvinkeln är större för dessa objektiv. Jag återkommer till begreppet bildvinkel i nästa avsnitt.

Med en kort brännvidd blir skärpedjupet ofta mycket stort. Det innebär att både förgrunden och bakgrunden blir skarp. Bäst skärpedjup får man med en liten bländare, som jag skrivit om på sidan om bändare. Gå dit >

En annan egenhet hos sådana här objektiv är att motiven ser ut att befinna sig långt ifrån kameran. Förklaringen jag fått är att det beror på en optisk synvilla: föremål som ligger nära objektivet ser ut att vara större än de egentligen är och föremål som ligger längre bak blir på motsvarande sätt mindre.

Som konsekvens av detta blir också raka linjer böjda. En byggnad som fotograferas nerifrån gatunivån ser ut att falla bakåt. Denna effekt kallas ibland för keystoning.

Extrema vidvinkelobjektiv tar bilder i 180 grader eller mer, vilket alltså är en mycket stor bildvinkel. Man kallar dem för fisheye, eftersom yttersta linsen buktar ut från objektivet och ser ut som ett fisköga. Brännvidderna brukar ligga på mellan 6 och 18 mm. Bildförvrängningen är naturligtvis mycket stor hos sådana objektiv.

Teleobjektiv
Denna kategori objektiv gör precis tvärtom mot vidvinkelobjektivet och förstorar alltså upp motivet. I stället för att få med så mycket som möjligt används dessa objektiv för att utesluta föremål och bara ta med en liten del. Man säger därför att de har en snäv bildvinkel (se avsnitt 5).

Bilden visar en miniatyrbild av ett teleobjektiv. I verkligheten är det c:a 30 cm långt. Du såg också ett teleobjektiv i del 1.

Jag använder teleobjektiv när jag fotograferar sporthändelser. Då vill jag kunna sitt en bit bort och ändå se motivet som jag satt helt nära. Jag har då litet skärpedjup i de bilder jag tar.

Ytterligare en egenskap hos denna kategori är att de också ger optiska synvillor. Föremål som ligger långt bort förefaller nämligen ligga närmare varandra än de gör i verkligheten. Med ett finare uttryck kallas detta för komprimerat perspektiv.

Extrema teleobjektiv kan ha en brännvidd på 1000 mm eller mer. Sådana objektiv lämpar sig t.ex för fågelskådaren som vill kunna ta närbilder på finkar och mesar på 100 meters avstånd eller så.

Ibland pratar man dock om att teleobjektiv lider av kromatisk aberration, vilket är en finare term för färgavbildningsfel.

Bilden bredvid visar hur detta kan se ut.

Felet uppstår genom att allt ljus inte når fram till filmen. Vissa våglängder bryts eller filtreras bort. Som du kanske vet är det våglängden på ljuset som avgör vilken färg vi upplever.

Det finns särskilda expertforum för sådana diskussioner. En del tillverkare säljer särskilda diffraktionsfilter för att undvika dessa effekter.

Vi vanliga fotografer kan dock se dessa effekter genom regnbågsliknande eller andra störningar i den tagna bilden.

8. Bildvinkel

Bildvinkeln avgör hur mycket av motivet som kommer med på bild. Ett annat ord för bildvinkel är bildutsnitt.

Bildvinkeln påverkas av objektivets brännvidd. En generell regel är att ju större brännvidd desto snävare bildvinkel.

Detta är egentligen inte särskilt konstigt, för ju längre objektivet är desto mer förstorar det motivet och desto mindre kommer man därför att se av omgivningarna runt motivet:

Vidvinkel	Normal	Tele

Vidvinkel- och teleobjektiven har onormala bildvinklar i förhållande till vad ögat uppfattar. En normal bildvinkel är ungefär 90 grader.

Bildvinkeln för ett objektiv anges alltså i grader. Vidvinkelobjektivet i bilden ovan har en bildvinkel på nästan 180 grader, medan teleobjektivet har en mycket snävare bildvinkel, kanske 45 grader eller mindre.

Eftersom ett objektiv ger olika brännvidder på en analog och en digital kamera kommer också bildvinkeln att förändras.

I schemat över vilka objekt som passar till vilka motiv framgår även bildvinklarna.

9. Välja objektiv

Vilket objektiv skall man välja? Frågan kan inte besvaras med något enkelt svar. Det beror ju nämligen på vilka slags bilder du skall ta.

Följande schema visar hur olika objektiv används för olika motiv:

Som du ser kräver olika motiv olika objektiv. Skall du ta bilder på festen krävs förmodligen inte mer än 20-80 mm brännvidd. Skall du däremot fotografera vilda djur, måste du vara förberedd med objektiv om minst 200 mm.

De flesta kameror med utbytbara objektiv (oftast systemkameror) har idag zoomobjektiv, som är objektiv med en varierande brännvidd. Förr fanns bara fast brännvidd.

Jag äger själv två olika, som jag tycker passar bra för mina behov: ett 28-80 och ett 70-300. Det förra kan jag ta allt ifrån landskapsbilder till porträtt med. Det senare kan jag ta närbilder på långt håll.

På sidan "Förstoringsgraden i praktiken" visar jag hur dessa objektiv skiljer sig åt i olika brännvidder. Läs mer >

För de allra flesta som vill ägna sig åt lite mer avancerad (eller passionerad) fotografering är införskaffandet av ett hyfsat teleobjektiv ofta ett första steg. Priserna varierar kraftigt och man skall därför ta sig tid och jämföra mellan olika butiker.

Den som sedan vill gå längre och verkligen försöka bli en duktig fotograf kommer förmodligen att investera i en lite dyrare kamera. Min kamera (Nikon F65) med två Nikon-objektiv klarar jag mig utmärkt på idag, även för lite proffsigare fotojobb. Priset ligger omkring 7.000 kronor för allt, inklusive lite tillbehör.

Jag planerar inget inköp av en ny kamera ännu, utan det som står på inköpslistan är ett bättre stativ, en bättre blixt och några andra tillbehör.

De professionella fotografer jag pratat med anser att en kamera med ett par objektiv för runt 50.000 är billigt. De har ofta dyrare utrustning än så, men jobbar då för en tidning eller bildbyrå, som ställer höga krav.

När det gäller objektiv verkar det finnas lika många åsikter som fotografer. Och marknaden översvämmas av olika objektivtyper, mekaniska och elektroniska specialfinesser, syntetiskt glas, bildstabilisatorer, mikroprocessorer, ultraljudsmotorer, telekonvertrar och liknande. Priserna varierar också, från någon tusenlapp och förbi hundratusenkronorsgränsen...

Därför bör man lägga god tid att sondera marknaden och höra sig för innan man köper nytt. Läs gärna fototidningar och fråga fotointresserade vänner och bekanta.

En telekonverter används för att förlänga brännvidden på ett objektiv. Har man ett 200 mm objektiv och använder en konverter på 2x (2 gånger), får man alltså ett objektiv som klarar en brännvidd på 400 mm.

Man får dock sämre bländartal jämfört med ett "riktigt" 400-objektiv. Priset är emellertid betydligt lägre för en telekonverter.

För den som arbetar i studio där avståndet mellan kameran och motivet är fast kan det ju vara idé att köpa ett objektiv med fast brännvidd. Allt beror ju på vad man skall ha kameran till.

Följande jämförelse är mellan zoomobjektiv och objektiv med fast brännvidd:

Fördelar med zoomobjektiv
Enkelheten att ha flera objektiv i ett är självklart en viktig fördel. Man kan snabbt anpassa brännvidden efter motivet och slipper byta objektiv eller förflytta sig närmare eller längre från motivet.

Nackdelar
En given nackdel är vikten. Zoomobjektiv väger mer och är större än objektiv med fast brännvidd. Det finns objektiv som använder speglar för att förstärka ljuset och få ner antalet linser, vilket minskar vikten.

Spegelteleobjektiv kallar man dem. Ibland benämns de "reflextele" eller "catadioptritele". De anses dock inte ha lika god bildkvalitet som vanliga objektiv.

Zoomobjektiven är sämre i samma prisklass när det gäller sådant som bländarens maxgränser. Många objektiv klarar bara bländare på c:a 4.

Det heter i branschen för att de är "långsamma", till skillnad från objektiv med fast brännvidd som är "snabbare", dvs klarar bländare ner till 2 eller mindre. (Beteckningarna "långsam" och "snabb" refererar självklart till slutartiderna.)

Jag vet dock inte hur relevant denna information är (som jag sett på många ställen), eftersom de flesta som fotograferar kan kompensera denna brist med bättre film eller ett stativ.

Däremot har de flesta zoomobjektiv en variabel bländare. Det betyder att bländaren minskar ju mer man zoomar in. Det betyder i sin tur att slutartiderna blir längre och risken för oskarpa bilder ökar.

Jag har hämtat bilderna dels från eget material, dels på kameror och utrustning från tillverkarnas och återförsäljarnas produktkataloger på Internet.