 |
Scannern |
1. Viktiga fakta
Den här sidan handlar om scanners eller bildläsare, som man ibland också säger. "Skanner" är dock det ord som ordböckerna vill att vi skall använda, men det tycker jag låter förfärligt. Därför kommer jag att bruka den engelska stavningen här.
Det finns olika typer av scanners, t.ex trum- och flatbäddsvarianterna.
Det finns såväl enkla som professionella scannrar, vilket jag berättade lite om på sidan om prepress och repro.
Det finns också annat som skiljer de olika bildläsarna åt och en del av detta kommer jag att gå in närmare på här.
Det som framförallt skiljer den scanner du har hemma från den proffsen använder, är förmågan att hantera genomsiktsoriginal, som dia och negativ. Din scanner hemma klarar normalt inte den typen av bilder eller gör det på ett för dåligt sätt.
En annan sak som gör en scanner bra men dyr är kvaliteten på inläsningsenheten: optiken och CCD-enheten. Tekniken förbättras ständigt och dagens maskiner för konsumentmarknaden var för bara en kort tid sedan proffsmaskiner. Det finns scanners som kostar 150.000 kronor eller mer!
CCD står för "Charge Coupled Device" och kan översättas med det svenska ordet "fotomultiplikator". Det är helt enkelt ljuskänsliga celler som känner av en viss ljusintensitet och omvandlar den till en elektrisk signal.
En scanner bör klara en upplösning på minst 1.000 ppi.
De bästa scannrarna klarar idag en optisk upplösning på drygt 3.000 ppi, vilket betyder att scannern inte interpolerar (förvränger eller förändrar) de faktiska pixlarna.
Upplösningen är viktig för att man skall kunna förstora bilderna man digitaliserat. Proffsen vill kunna förstora ett 25 mm original till A4 eller mer, utan att få pixlar i bilden.
Färgdjupet är viktigt för att få med tillräckligt många nyanser av de olika färgerna vid digitaliseringen. Det som går förlorat vid inläsningen kan nämligen aldrig återskapas.
En annan fördel med ett stort färgdjup är att man kan göra snyggare färgjusteringar och andra manipulationer. En hemmascanner klarar normalt bara 24 bitars färg, medan proffsens maskiner har stöd för 36 eller 42 bitar.
Du kan läsa mer om färger och bitar på sidorna om grafik och bilder, samt på sidorna om bitar och bytes.
Den tredje faktorn är något som brukar kallas densitetsomfånget. Det är enkelt uttryckt detsamma som förmågan att läsa in toner i olika områden, t.ex färgdjupet eller antalet gråtoner i en skugga.
Det sistnämnda är viktigt för att den inlästa bilden skall få en så bra ljussättning som möjligt. Man vill ju nämligen inte råka ut för att bilden får för hög kontrast eller att detaljer i mörka områden försvinner.
Datortidningarna brukar regelbundet göra tester och kontrollerar då hur väl scannern klarar av att läsa in detaljer, färger och skuggor.
Det fjärde som skiljer en "vanlig" scanner från en för proffsen är det program som följer med scannern.
Billiga bildläsare har billiga och enkla bildbehandlingsprogram. Flera företag tillverkar en scannermodell, som sedan kan säljas under flera olika namn, beroende på vilken extrautrustning och programvara som medföljer.
Därför bör man noga kontrollera vilken mjukvara som följer med. Här finns nämligen stora skillnader.
2. Hur fungerar scannern?
Enkelt uttryckt går det till så här: bildoriginalet delas in i ett rutnät, där varje ruta svarar mot en pixel. I stället för ordet "pixel" hör man ibland också "avläsningspunkt". Ju bättre optiken i scannern är, desto finare blir rutnätet.
Ju finmaskigare rutnätet blir, desto mer kan man få med av originalet. Men en bild som läses in med hög upplösning blir också större till antalet byte. Man säger att den väger mer ju större upplösning den har.
Varje avläsningspunkt i originalet belyses sedan med vitt ljus. Vitt ljus består av alla färger.
Det ljus som reflekteras (påsiktsoriginal) eller släpps igenom (genomsiktsoriginal) är alltså det ljus som avläsningspunkten består av.
Detta ljus representerar således en kulör.
För att kunna lagra informationen om vilken denna kulör är, måste den delas upp i de tre grundfärgerna rött, grönt och blått.
Man säger att man bestämmer kulörens RGB-värde. Denna uppdelning sker också i scannern och varje komponent i kulören får ett värde, t.ex (255,0,0) för rött eller (0,0,0) för svart.
Du kan läsa mer om färger och den additiva färgblandningsmetoden
När varje avläsningspunkt i originalbilden har lästs in och översatts till en färgkod, är bilden färdig att skickas över till datorn. Då har varje ruta i originalet översatts med var sin pixel med en bestämd färg.
3. Olika typer av scannrar
Det finns flera olika typer av scanners, t.ex flatbädds- och trumscanners. Den förra typen brukar främst vanliga konsumenter köpa, medan den senare typen är vanligare för proffsen.
Flatbäddsscannern kallas ibland även "planscanner" och är den vanligaste och billigaste typen idag. Bildoriginalet placeras plant på en glasskiva. Kapaciteten brukar variera från A4 för vanliga konsumenter, upp till A3 för proffsen.
Trumscannern blir mer och mer ersatta av flatbäddstypen i takt med att den senare blir allt bättre.
Många föredrar också ett plant underlag framför trumscannerns glastrumma, på vilken bilderna måste tejpas fast för att stanna kvar.
Trumscannern kan därför endast läsa in böjbara original.
Många lite dyrare scannrar klarar även av att läsa in diabilder och genomsiktsoriginal. Dessutom finns det numera också scannrar som läser in föremål som inte är plana.
3D-scannrar brukar man kalla dem. Föremålet som skall läsas in placeras i scannerns låda och scannern registrerar sedan inte bara hur föremålet ser ut tvådimensionellt, som vanliga scannrar, utan alltså även tredimensionellt. Digitaliserade bilden kan sedan tas in i ett program för 3D-animering och liknande.
Förutom dessa tre typer av scannrar finns också handhållna scannrar, t.ex läspennor. Sådana kan dras över en text i en bok eller på en tidningssida för att läsa in texten. Har man en större handenhet kan hela eller delar av bilder läsas in.
4. Avläsningen
Avläsningen fungerar på i stort sett samma sätt, oavsett om det är en flatbädd- eller trumscanner. Det finns några olika konstruktioner, som alla fyller samma funktion. Bilden här nedanför visar principen för avläsning av ett påsiktsoriginal.
När det gäller de flesta scannrar sker avläsningen underifrån. Originalet läggs på en glasskiva (eller glastrumma) och ljuskällan lyser sedan underifrån och upp.
Ljuset träffar bilden och reflekteras mot originalet.
Det reflekterade ljuset delas sedan upp i de tre olika komponenterna rött, grönt och blått. Man använder olika speglar och filter, för att uppsamlingen av ljuset skall ske på ett korrekt sätt. Den digitaliserade bilden kommer alltså att vara uppbyggd enligt RGB-metoden.
Avläsningen av genomsiktsbilder fungerar på nästan samma sätt. Men ljuset skickas då igenom bilden och samlas upp på andra sidan. Bilden här bredvid visar principerna för de bägge metoderna.
Ibland hör man talas om uttrycken enpass och trepass. Enpass innebär att scannern kan läsa in samtliga tre färgkanaler samtidigt. Trepass innebär att scannern läser av de tre färgerna en åt gången. Enpass är både snabbare och ger som regel bättre färgåtergivning.
På sidan Scannertips kan du lära dig mer om hur man använder scannern >>
5. OCR
OCR är en kortform av Optical Character Recognition, eller optisk teckenigenkänning. Det är ett speciellt tilläggsprogram till scannern, som gör det möjligt att läsa in en sida med text som en sida med text, snarare än som en bild. Resultatet blir alltså en textfil snarare än en bildfil. Textfilen kan sedan öppnas direkt i ett ordbehandlingsprogram.
Man får oftast med ett enkelt OCR-program när man köper sin scanner. Tänker man använda OCR i större omfattning och läsa in flera sidor och regelbundet, lönar det sig att köpa in ett bättre program. Ju bättre programmet är desto fler rätt har det när textfilen är skapad.
Min första scanner hade OCR-program som inte klarade svenska tecken. Detta var i början av 90-talet. Idag finns en uppsjö program. Omnipage från företaget Caere var länge vanligast och kostade några tusenlappar. Recognita och Textbridge har jag också använt. De var billigare men nästan lika bra.
Riktigt svårt har OCR-programmen för ovanliga teckensnitt, blankt papper, blekt, färgad eller på andra sätt otydlig text. Även sådant som spalter, tonplattor och bildtexter kan vara svåra att läsa in. De flesta program kan dock lära sig att känna igen nya tecken. Skulle man få ett felaktigt resultat kan man enklast täcka över en spalt (etc) med ett vitt papper och läsa in sidan i flera olika delar.