Möss & pekdon

1. Inledning

Om du har läst om datorns historia vet du att den första datormusen utvecklades vid Xerox forskningscenter i Palo Alto och vid Stanford-universitetet, i Kalifornien på 70-talet. Man forskade fram ett pekdon (pointing device) som man kunde röra och få fram motsvarande rörelser på bildskärmen.

Pekdonet kallas för mus eftersom mekanismen, som är gjord för att passa i handen, är stor som en mus och sladden liknar en svans.

Först ut att göra musen till ett standardverktyg var Apple, i början av 80-talet. Sedan följde speldatortillverkarna Atari och Amiga efter.

Mot slutet av 80-talet introducerades datormusen till den Intel-baserade PCn.

Pekdon betyder i vid mening att man använder en manick för att peka på, markera och aktivera olika objekt på bildskärmen.

Musen är en typ av pekdon, men det finns även andra, t.ex styrkulor (trackballs), styrspakar (joysticks), touchpads och ritbrädor.

De används i lite olika sammanhang, t.ex på bärbara datorer. I den grafiska produktionen förekommer ofta ritbrädor. Alla pekdon kompletterar tangentbordet, men kan ännu så länge inte ersätta det.

2. Hur fungerar en mus?

Möss sitter normalt i en viss port som heter PS/2. Sådana möss kallas därför för PS/2-möss. Det finns också andra varianter, t.ex möss som kopplas in via USB-porten, som bilden här bredvid visar.

Tendensen idag är att man vill komma bort ifrån den stora variationen portar och därför satsar allt fler på USB eller trådlös förbindelse.

Möss och andra pekdon använder särskilda drivrutiner för att kunna fungera. Det är små program som hjälper datorn förstå vad de olika muskommandona betyder.

Mekaniska möss, som den du ser här, vilar på en gummiöverdragen plast- eller metallkula. Denna ser man om man vänder på musen. Då ser man också den runda luckan, som omsluter musen, och som gör att man kan plocka ut kulan och rengöra musens inre från damm och smuts.

Detta måste man nämligen göra lite då och då, för att musen skall rulla utan problem.

Speciellt är det trissorna som måste rensas från smuts.

Jag brukar använda en tops med en svag spritlösning, som löser fettet utan att skada plasten.

Sedan tvättar jag trissorna och låter musen torka innan jag stoppar tillbaka kulan. Sedan rullar den jämnt och fint igen.

När musen rörs följer kulan med och driver trissorna inne i musen. Trissorna snurrar runt och rörelserna översätts till elektriska impulser.

Ju fortare och ju längre trissorna snurrar, desto kraftigare blir signalen och desto fortare och längre rör sig muspekaren på skärmen.

Optiska möss saknar kula och trissor. I stället är det en ljusstråle som registrerar hur musen rör sig över underlaget. Tidigare krävde sådana möss speciella musmattor med ett rutnät på sig, men idag finns varianter som fungerar hyfsat även utan sådana mattor.

Fördelen med optiska möss är att de saknar rörliga delar och därför inte samlar så mycket damm. De behöver därigenom inte rengöras så ofta.

Sladden till musen kan ibland gå av, skadas eller helt enkelt bara vara i vägen. Därför finns det varianter som är trådlösa. Då sitter det en liten sändare inne i musen som skickar en signal till datorn, som har en mottagare. Denna lösning innebär dock att man måste ha batterier till musen och i vissa fall även att den blir tyngre och mer otymplig.

Den som arbetar med musen utför väldigt monotona rörelser, vilka kan ge upphov till värk och stelhet. Detta är vanligare än man i allmänhet tror och visar sig också ganska tidigt. Därför har man utvecklat ergonomiska möss av olika slag.

Först och främst har man tagit fram vanliga möss som skall ligga bättre i handen och sedan har man även tagit fram möss som ligger still. I stället ligger kulan ovanpå musen:

Den senare typen av möss kallas oftast inte möss utan styrkulor, trackballs eller något liknande. Genom att musen ligger still och genom att knapparna för att klicka med sitter bättre placerade, undviker man många onödiga rörelser.

En annan fördel med denna typen av pekdon är att den ger bättre precision i rörelserna. Därför används styrkulor ofta ihop med avancerade grafiska program.

Styrspaken eller styrpinnen är ett mellanting mellan en joystick och en mus. Jag kallar den för "styrspak" eftersom den endast används för att styra muspekaren, till skillnad från en joystick som oftast används till att styra ett objekt i någon form av spel. Därför översätter jag ogärna "joystick" med "styrspak".

En styrspak sitter fast någonstans på tangentbordet, antingen underst eller mellan tangenterna. Ibland sitter den fast permanent, medan andra varianter är löstagbara. Genom att röra pinnen i olika riktningar flyttas muspekaren i motsvarande riktning på skärmen. Styrpinnar var vanliga på gårdagens bärbara datorer.

Touchpads, trackpads och allt vad de kallas, är ett fönster som reagerar på beröring.

Det finns flera olika varianter, bl.a små touchpads under tangenterna på bärbara datorer eller fönster man kan rita på med hjälp av en penna på handdatorer.

En touchpad består av en skyddande plastyta över ett horisontellt och ett vertikalt lager av elektroder, med olika elektrisk laddning. De båda lagren är skilda från varandra ända tills dess att man berör eller trycker på fönstret.

Då kommer elektroderna i kontakt med varandra och en signal uppstår. Genom att elektroderna går i ett rutnät, kan också en rörelse registreras.

Alla pekdon som jag hittills har nämnt, registrerar rörelser men inte någon speciell plats.

Det betyder att du kan flytta musen och sätta ner den en bit bort utan att muspekaren rör sig.

Sedan kan du fortsätta rörelsen. Detta kallas för relativ pekning.

Om rörelsen däremot är låst till vissa koordinater, talar man om en absolut pekning. Så fungerar t.ex vissa ritplattor, som också kallas ritbrädor, grafiktavlor och annat.

Varje koordinat på plattan motsvarar då en koordinat på skärmen. När man trycker med en speciell penna någonstans på plattan, hoppar muspekaren dit också på skärmen.