Mac OS X: Programmiljön

1. Inledning

På den här sidan berättar jag lite om programmiljön i OS X. Som du kanske vet består den av tre delar: Cocoa, Carbon och Classic. Jag behandlar dem i omvänd ordning. Dessutom berättar jag lite om hur man visar info om ett program, hur minnestilldelningen fungerar, vad virtuellt minne är, osv.

Tanken är att du efter att ha läst sidan skall förstå hur program fungerar i OS X-miljön.

2. Classic

För att övergången mellan OS 9 och OS X skulle ske smärtfritt skapade Apple en del i den senare som man döpte till Classic. Det var en i OS X simulerad version av OS 9, som gjorde det möjligt att köra gamla program i det nya operativsystemet.

Numera måste man själv välja att installera OS 9-modulen i OS X, eftersom Apple räknar med att de flesta program uppdaterats för OS X. Läs i hjälpfilerna till ditt OS X vad som gäller för OS 9.

Om OS X har OS 9-modulen installerad startar den automatiskt då detta behövs. Men därmed blir också datorn segare, eftersom simuleringen tar en del kraft.

Jag har redan skrivit en sida om grunderna i OS 9 och tänker inte ödsla mer kraft på det. Det finns gott om böcker, artiklar (se t.ex MacWorld nummer 5 2003) och sajter som ger tips på hur man kan optimera Classic för att gå snabbare.

Ofta handlar sådana tips om att man skall ta bort onödiga tillägg och kontrollpaneler. OS 9 har också många drivrutiner och andra systemfiler, som redan finns i OS X.

3. Carbon vs Cocoa

På sidan över historiken bakom OS X berättade jag lite om Carbon och Cocoa. Du ser ingen skillnad mellan dessa två delar av operativsystemet, men det finns en del skillnader.

Visa paketets innehåll
(Show Package Content)

Denna lilla finess hittar man då man Ctrl+klickar på en ikon. Här har jag valt Kalkylatorn, som är ett program som finns inbyggt i OS X.

Ikonen för räknaren visar att det är enda fil, men i själva verket består räknaren av många olika filer. Det är detta man visar med detta kommando.

Bilden nedan till höger visar hur detta ser ut.

Calculator.nib

Finns det en fil eller mapp som har filändelsen .nib?

Då är programmet skrivet för Cocoa.

Ett program som är anpassat för Cocoa byter språk efter vilket språk som OS X är inställt för. Räknaren får därför svenska menyer i min dator, ända tills jag byter språk, då också menyerna gör det.

Teckensnittshanteringen är också bättre i Cocoa-program.

Cocoa-program kan också utnyttja funktioner hos varandra. Det märker man om man går in under programmets egen meny och väljer Tjänster (Services).

Om alternativet Tjänster är gråskuggat betyder det alltså att programmet inte är skrivet för Cocoa.

Tips!
En egenhet i Cocoa är att man inte kan markera texten i t.ex ett webbläsarfönster och dra den direkt till skrivbordet. I Cocoa-program finns nämligen en fördröjning som gör att man måste hålla nere musknappen och vänta en sekund innan texten kan dras!

4. Minnestilldelning

Tidigare tog varje program upp den plats i datorns minne som man hade tilldelat det. Detta ställde man in genom att markera programmets ikon och visa info (Cmd+i).

I OS X sköts däremot minnestilldelningen automatiskt och dynamiskt. Det innebär att alla program får så mycket minne som de behöver. När programmen avslutas tas minnet "tillbaka" och kan sedan tilldelas andra program.

Faktum är att minnestilldelningen är så bra i OS X att man kan ha nästan alla program igång som man vill använda. När man inte längre vill se dem på skärmen väljer man bara att dölja dem. Då läggs de i dvala och tar inte upp någon plats i minnet.

Tips!
Man kan dölja program via Dockan (Ctrl+klicka på en ikon och välj Dölj). Man kan också trycka Alt och klicka på skrivbordet då man befinner sig i ett program. Då döljs det nämligen. Kortkommandot Cmd+H fungerar på samma sätt, liksom att gå till programmets meny och välja att dölja därifrån.

Man kan ta reda på hur mycket minne ett program tar via Applications - Utilities och programmet Activity Monitor (Aktivitetskontroll):

Man kan välja att visa olika processer, t.ex om man bara vill se vilka program som är aktiva. OS X är bra på att dra ner inaktiva programs minnesförbrukning till ett minimum.

Här ser man de processer som är igång och vilken användare som utnyttjar dem. Programmen syns med respektive ikon. Alla processer har dock inte namn som motsvarar programmets namn. Classic kallas för "TruBlueEnvironme". Carbon-program kan ibland kallas "LaunchCFMApp".

Den kraft varje process tar av processorn syns här i procent. Talen varierar beroende på vad man gör i datorn. Som du kanske ser så har jag flera program igång, men eftersom jag inte använder dem för tillfället tar de inte heller någon kraft från datorn.

Även kolumnerna Verkligt och Virtuellt minne visar hur stor del av resurserna som varje process använder. Dessa siffror ändras också efter hur man använder datorn och programmen.

Längst ner i rutan kan man se olika grafiska presentationer över aktiviteten i datorn.

5. Virtuellt minne

Ett virtuellt minne är ett ROM-minne (t.ex hårddisken) som fungerar som RAM-minne. Om RAM- eller arbetsminnet, som finns i processorn, inte räcker till, använder datorn en del av hårddisken för att lagra data. Detta minne kallas då "virtuellt" eftersom det inte är ett riktigt arbetsminne.

Virtuellt minne användes mycket i tidigare versioner av Mac OS, eftersom minnet då ofta inte räckte till. Detta gjorde då datorn mycket långsammare, eftersom det tar längre tid för datorn att hämta data från hårddisken jämfört med från processorn.

I OS X är virtuellt minne alltid påslaget men behöver inte användas lika ofta, eftersom minnestilldelningen är så mycket bättre. Därför behöver man inte bli förskräckt över att ett program använder virtuellt minne.

I bilden över Aktivitetskontrollen i förra avsnittet var siffrorna för virtuellt minne stora. Jag har fått förklaringen till detta att programmens plats på hårddisken inkluderas i dem. Detta ger då höga siffror.

6. Filassociationer

Här är en sak som förbryllar många och som inte är helt enkelt att förklara. Hur vet datorn vilken ikon som en viss fil har? Svaret är att den tar reda på det på något av två olika sätt:

Först och främst letar datorn efter filens programkod. Den kallas på engelska för "creator code" eller "type code". Programkoden består av fyra tecken, t.ex APPL för "application", TEXT för textfiler eller MSWD för Word-filer.

Den andra metoden använder filändelser, t.ex .doc och .pdf. En .doc-fil antas vara tillverkad i och skall öppnas med Word. En .pdf-fil antas tillhöra Acrobat Reader.

När datorn hittar programkoden eller en filändelse söker den i sin interna databas och letar upp en lämplig ikon. Om ingen av metoderna fungerar visas en "tom" ikon, som brukar vara vit.

Varför finns det två sätt?
Svaret är att programkoder användes i tidigare versioner av Mac OS och att man i Unix utnyttjar filändelser. I och med att filer kan sakna ändelser i OS X har man velat ta med båda sätten för att underlätta för användaren.

Hur vet man vilken filassociation en viss fil har?
Man kan kontrollera det genom att markera en ikon och trycka på Cmd+i eller gå in under Arkiv - Visa Info (File - Show Info).

När man väljer att visa informationen för en viss fil (eller mapp) får man upp en ruta med flera olika alternativ.

Varje pil i vänsterkanten visar var sinsektion. jag har ringat in två av pilarna. Man klickar på dem för att visa/dölja informationen.

Överst finns lite allmän info om vilket namn och vilken ikon filen har, hur stor den är, var den finns och när den skapades och modifierades.

Man kan låsa dokument här och även ange dem som malldokument.

Här visas namnet och filtillägget. Det kan man ändra på här genom att skriva in ett nytt. Dock ej om filen är låst.

Om man stör sig filnamnstilläggen kan man dölja dem här. Då måste man ha klart för sig att många virus och trojaner sprids genom filer med "dubbla" filändelser. Det kan vara en fil som heter Bild.jpg.doc, som alltså inte är en bild utan en Word-fil (som i sin tur kan innehålla makrovirus).

Det program som datorn öppnar då man öppnar filen visas här. I min dator får html-filer en Safari-association då jag sparat filer via det programmet. Men andra html-filer kan vara associerade med Dreamweaver, BBEdit, Netscape, Internet Explorer, osv.

Under namnet finns en lista med olika program. Man kan här alltså ändra filassociationen.

För de flesta är ägare och behörigheter inte så intressanta. men ibland kan man behöva gå in här och ändra från "Ingen åtkomst" eller "Bara läsa" för att man skall kunna göra egna ändringar i en fil.

7. Installera program

Det är egentligen busenkelt att installera program i OS X. Oftast är programmen komprimerade och består då av ett arkiv, som i sin tur rymmer flera filer.

I OS 9 hette arkivfiler man laddade ner från nätet oftast något som hade filändelsen .sit och ibland .hex eller .bin. Motsvarande filändelser i Unix-miljö är .tar och .gz.

.tar står för "tape archive" och .gz är en förkortning av "gzip", som är ett komprimeringsprogram. Vissa filer kan heta .tar.gz, vilket innebär att de är gz-komprimerade tar-filer.

När man laddat ner dessa filer på datorn öppnar man dem enklast i gratisprogrammet StuffIt. Det finns förmodligen redan i din dator. Du hittar annars länkar till sådana program under mina surftips. Gå dit >

När Stuffit öppnat filen syns oftast en ikon för installationsprogrammet. Dubbelklicka på installationsfilen för att starta installationen och följ sedan anvisningarna på skärmen.

Det händer att filändelsen i stället är .dmg, som står för "disc image". I bilden till höger ser du en sådan fil, som jag laddat ner från nätet.

När jag öppnat den syns en ikon för en löstagbar disk. Namnet blir också mer informativt.

När jag öppnar den (dubbelklickar på den) hittar jag installationsfilen. När jag dubbelklickar på den startar installationen.

Tips!
Grundinställningen i Safari är att öppna alla komprimerade filer som man laddar ner. Jag tycker det känns osäkert och är dessutom irriterande eftersom det avbryter mitt surfande. Därför har jag stängt av detta.

Gå in under Safaris meny och välj Inställningar. Under Allmänt kryssar du bort rutan för 'Öppna "säkra" filer efter hämtning':

Var skall man då installera program?

Det finns i princip två olika ställen att installera program: i datorns allmänna programmapp (Applications) och i programmappen i din hemkatalog.

I första fallet kan alla ta del av programmet och i andra kan endast du själv använda programmet.

Installation kräver ibland administratörsrättigheter. Det berättar jag mer om på en separat sida.